Maja och hennes vän promenerade i parken när de plötsligt såg en man och en kvinna. De omfamnade varandra, och han viskade något i hennes öra. Kvinnan log lyckligt. Maja stirrade på dem med stora öppna ögon och kunde inte slita blicken. – Maja, vad är det? Maja! – ropade vännen förvånad. – Inget, låt oss gå, – sade Maja plötsligt. Flickorna tog farväl. Maja gick hemåt och kunde inte låta bli att tänka att det omöjligt kunde vara sant! – Pappa, hur kunde du? Hur kunde du göra så mot mamma? – hon kunde inte tro det hon såg.

Jag minns hur vi en solig eftermiddag i Djurgårdens park i Stockholm vandrade med Liselotte, när plötsligt våra ögon fastnade på ett par som stod under en gammal ek. Mannen omfamnade sin fru, och han viskade något i hennes öra. Hon log med den där lyckliga glimten som bara de som just har upptäckt varandra kan bära. Jag såg på dem med stora, förtrollade ögon och kunde inte slita blicken från scenen.

Gry, vad i hela herrgossen? ropade Liselotte förvånad.

Inget, låt oss gå vidare svarade jag hastigt och vi tog farväl av varandra. På vägen hem kändes det som om hela världen hade gått i slow motion.

Pappa, hur kunde du? Hur kunde du göra så mot mamma? tänkte jag, oförmögen att släppa den bild jag just hade sett.

En annan dag, efter lektionerna i skolan, ville jag inte gå hem direkt. Jag föreslog:

Lis, ska vi ta en promenad i parken?

Ja, låt oss gå innan mörkret faller! svarade hon.

Parken låg lite avsides, men varför skulle vi inte ta en liten avstickare? Vi gick längs en allé och såg hur lyckliga par gick hand i hand, men ingen märkte oss. Plötsligt återvände vi till en tomare stig och där stod åter männen och kvinnan, i samma omfamnande posering. Mannen, redan lite grånat i nacken, viskade åter i hennes öra. Lis såg lite likgiltigt på dem och märkte att jag stirrade med öppna ögon.

Gry, är du okej? frågade hon igen.

Jag ryckte på axlarna, svarade kort och gick innan jag hann tänka mer. Vi lämnade parken och jag vandrade hem med tunga tankar, som om hela världen hade vänt upp och ner. Jag såg framför mig samma lyckliga ansikte, samma man som viskade, som om han inte ens sett sin egen dotter i närheten.

Pappa, hur kunde du? Jag har alltid sett dig som min ideal, men nu ser jag en älskarinna. Skulle jag någonsin ha trott på det om jag inte själv fått se det! tänkte jag medan jag steg uppför trappan till vår lägenhet.

När jag kom hem var det sent.

Sätt dig och ät! muttrade mamma, Karin, och påminde mig om att jag aldrig skulle hinna äta med pappa.

Jag tvättade händerna långsamt, lät klockan ticka medan jag väntade på att pappas röst skulle höras. Men tystnaden var tät. Jag satte mig vid min bärbara dator, men inga idéer flöt fram. Istället såg jag samma scen från parken framför ögonen.

Det är min pappa. Är otrohet och svek verkligen så vardagligt i vuxnas liv? Vad saknar han? Skulle han någonsin kunna lämna mamma för den här… tänkte jag, och en idé började gro.

Plötsligt hördes dörren öppnas.

Ursäkta mig, älskling, dagen har varit lång ropade Viktor, min far, när han kom in.

Karin suckade:

Du hade bara slitna dagar i slutet på varje månad, nu är det varje dag.

Viktor stannade i mitt rum, ville ge mig en puss men jag avvisade honom.

Gå, annars blir middagen kall!

Vad har hänt?

Inget, bara en låt i huvudet.

Han såg på mig, ville säga något, men gick åter till köket. Jag låg kvar i rummet hela kvällen och planerade hur jag skulle konfrontera honom. När morgonen grydde hörde jag deras röster igen:

Viktor, var är du på väg?

Till jobbet, det är brådskande.

Det är lördag, du kan jo tillbringa den med familjen.

Jag smet ut ur rummet, gäspar och låtsas bara ha vaknat.

Vart är du på väg? frågade mamma genast.

Jag måste på lektionerna, annars blir jag sen.

Hon suckade:

Så de är hela dagarna upptagna.

Jag försvann in i badrummet, snabade på mig och hörde pappan i korridoren. Han log och erbjöd mig en kaffe.

Ta en kopp, jag väntar! ropade han.

Jag drack snabbt kaffet, rusade ut i korridoren och ropade:

Kom, pappa!

Vi gick tyst ett par steg innan Viktor bröt tystnaden:

Är du arg på mig?

Nej, pappa, kanske är jag bara i en övergångsfas svarade jag efter en kort paus, nästan som om jag vågade ge efter för en känsla. Jag älskar dig!

Jag älskar dig också, min lilla!

Vad är det största i världen?

Han ryckte till, såg misstänksamt på mig, men svarade ändå:

Det största är dig!

Vi fortsatte gå, men båda undvek varandras blick. Jag sa:

Allt är bra, pappa, jag möter dig i lunchen. Du lovade att vi skulle spendera helgen tillsammans.

Jag gick mot min skola, gömde mig bakom buskarna, försäkrade mig om att pappan inte tittade bakåt och följde efter. Jag hade hoppats att han skulle gå till jobbet, men han tog en annan väg. De gick länge utan att vända sig om. Till slut stannade de vid ett hus, Viktor stod vid ett träd, tog upp sin telefon och ringde.

En kvinna i femtioårsåldern kom ut efter några minuter. Jag kände hur mitt hjärta slog snabbare.

Vilken vacker dam! viskade jag för mig själv. Är hon viktigare för pappa än mamma?

Kvinnan gick fram, kysste honom och de gick hand i hand längs en tom gata. Området var ödsligt, men de satte sig på en bänk i en liten park och pratade allvarligt innan de delade en lång kyss. Jag stod gömd och kände en brinnande ilska.

De reste sig och gick tillbaka till huset där kvinnan kom upp från trappan, log och vinkade pappan som om han skulle gå hem. Jag stod kvar, funderade på vad jag skulle göra. Jag ville bara vara ensam med den där kvinnan, men visste att jag måste agera.

Plötsligt såg jag kvinnan återvända till trappan med en påse full med skräp. Jag sprang efter.

Hallå! jag ropade och stoppade hennes väg när hon skulle kasta skräpet.

Hallå! hon såg förvånad på mig. Vad är det?

Lyssna! Om du träffar min pappa igen, så gör jag dig en läxa.

Vem är du?

Förstår du inte? Jag är hans dotter! svarade jag bestämt. Ge mig telefonen!

Hon räckte den, och jag slog in numret.

Diana, vad händer?

Viktor, vi måste sluta träffas.

Varför?

Det blir inget mellan oss. Du har en familj, jag ska flytta efter universitetet.

Diana hörde min fars röst, som började låta mer levnadsgladd.

Allt, Viktor, kom inte mer!

Okej, Diana! svarade han bestämt. Adjö!

När jag kom hem hörde jag föräldrarna sitta vid köksbordet och prata lugnt.

Är du så nöjd? muttrade mamma och reste sig. Ska du äta?

Ja, mamma.

Så, varför är du så glad? frågade pappa.

Pappa, älskar du mig? frågade jag.

Självklart!

Och mamma?

Pappan stannade upp, tänkte en sekund och svarade med fast röst:

Jag älskar din mamma också!

Jag älskar er båda! ropade han med ett leende.

Det är så minnena av den där dagen i parken fortfarande lever kvar, en påminnelse om hur tystnad, löften och svek kan vävas in i vardagens enkla ögonblick på en svensk sommardag.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Maja och hennes vän promenerade i parken när de plötsligt såg en man och en kvinna. De omfamnade varandra, och han viskade något i hennes öra. Kvinnan log lyckligt. Maja stirrade på dem med stora öppna ögon och kunde inte slita blicken. – Maja, vad är det? Maja! – ropade vännen förvånad. – Inget, låt oss gå, – sade Maja plötsligt. Flickorna tog farväl. Maja gick hemåt och kunde inte låta bli att tänka att det omöjligt kunde vara sant! – Pappa, hur kunde du? Hur kunde du göra så mot mamma? – hon kunde inte tro det hon såg.
Fifa – Fotbollsfesten som samlar Sverige