Ingen fara, Sven! Håll humöret uppe! Även om nyårsafton blev en riktig fest!
Så var det dags att återvända hem. Sven steg av perrongen i Malmö, gick över tågstationens torg och styrde mot busshållplatsen. Han hade inte sagt åt sin fru att han skulle komma den här dagen.
Stämningen var dämpad. Han hade precis haft ett gräl med Majken, som återigen anklagade honom för att vara likgiltig och självisk. Men varför likgiltig? Han hade ju, med nyårshälsning i munnen, ringt henne, men hon hade slagit av telefonen. Hon hade blivit förolämpad!
Tre dagar hade han försökt nå henne, men svarade aldrig. Så slutade han med att lägga på. Dessutom hade hon inte ens lyckats hälsa på hans föräldrar och syster, än mindre på honom själv. Nu tänkte han säga allt rakt vid dörren.
Inte bara hon hade sina brister han hade också sina. Som man säger: bästa försvar är anfall. Sven ryckte på axlarna, gick hem till sin lägenhet i en lite sliten byggnad i Göteborg och kände sig redo för strid.
Lägenheten mötte honom med tystnad.
Hallå! Vem har du där? Majken, jag är hemma! ropade Sven, men inget svar kom.
Han kikade in i köket ingen i sikte. I vardagsrummet tomt. I sovrummet lika tomt. Men då såg han förändringarna direkt: den lilla spjälsängen vid väggen var borta, den kommod som bar blöjbyrån och barnvagnen som hans svärföräldrar hade gett dem hade försvunnit.
Sven rusade till garderoben: den halva delen där Majkens kläder brukade hänga var också tom.
Är hon helt ur vettet? Har hon dumpat mig? tänkte han.
Han ringde sin svärmor, men ingen svarade. Sedan provade han med Majkens väninna Katja tystnad åter. Till slut fick han tag i Katjas make Mikael.
Hej, Mikael! Kan du ge mig kontaktuppgifterna till Katja? Jag får ingen svar , bad han.
Katja är på landet med barnet, vi firade nyår där. Det är lite dålig täckning, svarade Mikael.
Jag kom igår, skulle jobba helg, men de är fortfarande på semester, svarade Mikael. Varför vill du ha Katja?
Jag tror hon vet var min Majken är. Jag kom från mina föräldrar men hon är inte hemma. Allt vi köpt för barnet är också borta, förklarade Sven.
Så din fru skulle nästan föda, och du åkte iväg på en helg? skakade Mikael på huvudet.
Hon ville inte åka. Hon fick dock ett möte med läkaren den tiondeelfte januari, så de hade kunnat resa i tid, svarade Sven.
Grattis, du är en riktig skämtare, skrattade Mikael.
Varför det? undrade Sven.
För att du troligen redan är singel igen. Ring till sjukhuset, hon är säkert där, rådde Mikael.
Tio dagar tidigare.
Jag fattar inte, Sven, sa hans mamma i telefon, varför måste du stanna hemma på helg? Majken vill inte åka, du får bara gå ensam. Hon har bara två veckor kvar innan förlossningen, du hinner tillbaka i tid.
Dessutom samlas hela släkten: faster Vera och farbror Sigge kommer, Anna och Viktor, Olga och Pavel. Och vi med pappa och Vicky med Gustav.
Vicky har bokat ett hotell i skogen för oss, fyra nätter från tjugotredje december till två januari.
På tjugoförsta är det en bankett med artister på restaurangen. Jag har betalat för dig, du betalar tillbaka. Du får bo hos oss till jul och åka den åttonde. Du hinner i tid för Majkens förlossning.
Majken ville inte resa:
Sven, jag kan bli kallad när som helst. Föreställ dig: alla festar och plötsligt får jag värkar. Och om ambulansen ska hinna fram till hotellet ute i skogen?
Nej, jag åker ingenstans.
Rätt så, mamma säger att kvinnor räknar sin sjukdom som något speciellt, men ett barn är ett äventyr. Hon födde oss tre och tog nästan ingen föräldraledighet.
Sven förstod att Majken hade en poäng, men han föreställde sig hur tråkigt det skulle bli hemma på nyårsafton, bara två personer vid ett ödsligt bord. Majken hade redan sagt att hon inte tänkte laga någon stor mat. En ensamhet smög sig på honom.
Samtidigt skulle hela släkten dansa och sjunga i restaurangen. Så Sven reste ensam.
På hotellet i närheten av skogen var det verkligen festligt. Vid halv ett på nyårsafton gick Sven ut ur festlokalen till lobbyen för att ringa Majken, men hon svarade inte.
Så får det vara, han är förargad, men det är ju hennes eget fel. Hon kunde ju ha varit med och roat sig, tänkte han.
Nästa dag uttryckte hans mamma sin vrede mot svägerskan:
Majken ringde inte, hon hälsade inte på pappa och mig. Hon är så förolämpad! Du har löst upp din fru, son.
Hon förstår inte vad familj betyder. Vi är alla här, men hon är ensam. Låt henne sitta och tänka.
Majken tänkte bara på Sven den nyårsnatten. Hon tänkte på honom, inte på svärföräldrarna eller den stora släkten.
När hennes föräldrar fick veta att dottern var ensam på nyår, bjöd de in henne hem. De hade ingen plan på någon stor fest.
Majkens bror bodde i Stockholm och jobbade på ett fabriksanläggning med dygnet runtproduktion, så han hade inga stora helger. Därför skulle föräldrarna bara fira nyår två personer.
Den trettonde december, vid nio på kvällen, låg Majken med mamman och satte bordet när plötsligt hennes värkar började.
De ringde efter ambulans. Mamma körde med Majken, och pappa följde med sin bil.
Den här gången mötte Majken nyår på sjukhuset, medan föräldrarna väntade i väntrummet. Hon blev mamma till en liten pojke
Sven tog Mikas råd och ringde sjukhuset.
Kalle? Hon skrev ut sig igår, hördes i telefonen.
Hur kan hon skrivas ut? förvånad Sven. Finns det redan ett barn?
Ja. Första januari, halv två på morgonen.
Vem tog med henne hem? frågade Sven.
En ung man, den informationen finns inte i vår journal!
Sven förstod att bara föräldrarna kunde ha tagit med sig Majken och barnet. Han köpte en bukett rosor och styrde mot deras hus i Uppsala.
Han ringde på. Svärfadern öppnade.
Vad kan jag hjälpa till med?
God dag, jag är här för att träffa Majken, sade Sven.
Och varför det? frågade Majkens far.
Jo, jag är hennes man, svarade han.
Majken! ropade svärfadern högt. Här har en främling kommit och påstår sig vara din man. Vill du prata med honom?
Nej, låt honom gå, svarade Majken från insidan av lägenheten.
Svärfadern ryckte på axlarna:
Vill du inte. Hej då, unge man! och slog igen dörren.
Sven stod en stund och ringde igen.
Den här gången öppnade svärmodern en hög, robust kvinna med en rungande röst. Hon skrämde Sven lite.
Förstår du inte? frågade hon.
Släpp in mig, började Sven modigt. Jag har rätt
Han hann inte säga mer. Kvinnan ryckte ur hans händer buketten och slog honom några gånger i ansiktet med den.
Vad du tror du har för rätt, en advokat kommer snart att förklara. Ring inte mer, mitt barnbarn sover, sa hon, kastade rosorna på hans fötter och stängde dörren.
Sven gick hem igen. På vägen tömde han händerna i ansiktet rosorna var vackra men hade taggar.
När han kom hem ringde han sin mamma.
Föreställ dig, de släppte inte in mig i lägenheten och lät mig inte se min son.
Oroa dig inte, Sven. Majken kommer tillbaka med barnet. Låt föräldrarna mata barnet om de är så kloka. En vecka eller två går, hon kommer hem själv. Du får gå och lägga dig, du måste jobba imorgon.
Sven gjorde som hon sa: åt köpta köttbullar och la sig i sängen.
Han sov lugnt, ovetande om att det var sista natten han fick sova i den lägenheten.
Nästa morgon, när han kom hem från arbetet, stod hans saker i lådor och svarta påsar på trappuppgången.
Han ringde. Svärmodern öppnade dörren till den tvårumslägenhet där han och Majken hade bott.
Så, kära svärson? Kommer du ihåg adressen till ditt studentboende, eller ska jag påminna dig? Packa ihop dina prylar. Allt som blir kvar rensas bort imorgon av städerskan!
Sven fick flytta till studentbostaden.
De skilde sig genom domstol. Sven tröttnade på studentbostaden och ville hyra en egen lägenhet, men när lönen kom, drogs avdrag för underhållsbidrag och fem tusen kronor till exfruns kostnader, såg han att inget mycket blev kvar.
Var lite sparsam! Du måste spara till din egen lägenhet, rådde Mikael. Ingen fara, Sven! Du får inte vara ledsen! Men du firade nyår på ett ståtligt sätt!
Majken bodde i sina föräldrars hem i tre år och fick hjälp med den lilla Sören. De hyrde ut den lägenhet de hade.
När Majken började jobba igen flyttade hon och Sören tillbaka till sin egen lägenhet. Efter renoveringen fanns inga spår av Sven och hans familj kvar.
Vad tycker du om Svens beslut? Skriv dina tankar i kommentarerna och ge en tumme upp.
Vänner, om ni vill läsa fler av våra berättelser, lämna era kommentarer och glöm inte att gilla. Det inspirerar oss att skriva mer.
