Min försenade man För första gången gifta sig när jag är femtiofem Det har gått fem år sedan vi gifte oss. Nu är jag sextio och min man femtiofem. Det är inget märkligt i sig idag händer allt möjligt. Det som verkligen är ovanligt är att detta är mitt första äktenskap. Och för honom är det också det.
Och föreställ dig att jag aldrig hade tänkt mig att gifta mig. Aldrig! Redan innan jag fyllt tjugo blev jag övergiven av pojken jag älskade av hela mitt hjärta. Han hette Sven. Han gick därifrån när jag var i femte månaden av min graviditet. Till en början, förlåt mig Gud, ville jag bara sluta andas. Men jag samlade mitt mod, svor på mig själv att jag aldrig skulle gifta mig. Jag ville inte ha en annan oansvarig man som försvinner vid den första chansen.
Och jag höll mitt löfte. Dottern växer upp, gifter sig, barnbarnen föds, och jag, som en envis åsna, fortsätter med mitt ensamma liv. Män har naturligtvis försökt närma sig mig och hur! Men min natur är sådan att när jag bestämt mig för något så lämnar jag inte vägen. Ensamheten har gjort mig tuff och hård, nästan som om jag inte längre är en kvinna.
Ödet är dock en liten busunge. Jag vill berätta hur en man till slut lyckades föra mig till altaret
När jag går i pension, som de flesta pensionärer, tar jag hand om min sommarstuga. Jag har ärvt ett litet fritidshus med en trädgård på landet. Jag pendlar dit med pendeltåget. Resan tar drygt en timme, så jag tar alltid med mig en tidningshörna med korsord tiden går snabbt.
En dag, på perrongen, kliver en äldre man tillsammans med en kvinna tydligt gifta och en kortväxt äldre herre in i vagnen. Först är det tyst. Då hör jag hur kvinnan tvekande säger:
Sven, ska vi åka förbi barnen och hjälpa till? Du är ju far
Hennes röst drunknar i den högljudda skriket från mannen:
Är du dum? Ska jag krypa under er idiotskalle!
Sedan följer en lång rad svordomar riktade mot frun och barnen. Jag rycker till, tittar upp och blir stel. Det är Sven. Samma som en gång lämnade mig när jag var gravid. Han har knappt förändrats, bara ansiktet är mer rynkigt och surt. Stor och kantig som förr. Sven känner inte igen mig, men han märker min blick och ropar:
Vad stirrar du på? Vänd bort, annars prickar jag dig i ögat!
Jag fryser till. Hela kroppen känns som förlamad. Plötsligt händer nåt oväntat. Den kortväxta mannen mittemot mig reser sig bestämt och placerar sig mellan mig och Sven:
Om du inte slutar förolämpa kvinnor, får du reda på vad jag går för. En man som talar så här mot kvinnor är ingen man alls, utan en värdelös skitstövel. Jag ska krossa dig som ett får!
Jag blir rädd: Sven skulle kunna krossa honom på ett ögonblick. Men mannen lutar sig bakåt, spänner axlarna och mumlar nåt. Då inser jag att framför mig inte är en hjälte utan en feg som bara kan ropa när han möter kvinnor. Och jag har låtit honom förstöra mitt liv hela tiden! Tårarna hotar att rinna. Allt susar förbi som en film i hög hastighet trettio år i några minuter.
Efter två hållplatsen stiger Sven och hans fru av, och jag bryter ihop i gråt. En tomhet och bitterhet fyller mig.
Även tårarna får inte din vackra min att blekna, säger min räddare med ett leende. Nu ser han inte längre ut som en liten man. Framför mig står en riktig gentleman. Han heter Fredrik Berg, tidigare militär.
Så möts vi, och för första gången på många år känner jag att jag vill gifta mig. Jag vill bli en älskad kvinna.
Och så blir det.
Fredrik och jag är väldigt lyckliga. Livet, som det visar sig, placerar allt på rätt plats. Ålder spelar ingen roll. Även i livets höst kan kärleken komma och ge sann lycka.
