Jag är sextiofem år gammal och för första gången i mitt liv får jag den där tunga känslan av att inte längre existera för någon: varken för mina barn, mina barnbarn, min före detta make eller för världen i stort.
Kroppsligt är jag här. Jag går på gatan, besöker apoteket, köper bröd, sopar uppfarten under fönstret. Men inuti mig växer ett tomrum som blir större för varje morgon nu när jag inte längre måste skynda mig till jobbet och ingen längre frågar: Mamma, hur mår du?
Jag bor ensam. Det har jag gjort i många år. Mina barn är vuxna, har egna familjer och bor i andra städer: min son, Erik Andersson, i Göteborg och min dotter, Ebba Sjöberg, i Malmö. Barnbarnen växer upp och jag känner dem knappt. Jag ser dem inte gå i skolan, jag stickar inte halsdukar åt dem och jag berättar inte längre godnattsagor. Jag har aldrig blivit inbjuden att besöka dem inte ens en enda gång.
En dag frågade jag min dotter:
Varför vill du inte att jag ska komma på besök? Jag kan hjälpa till med barnen
Hon svarade med en lugn men kylig röst:
Mamma, du vet min man står inte ut med dig. Du blandar dig i allt och har dina egna idéer
Det kändes som ett slag i hjärtat. Jag blev förödmjukad, arg och sårad. Jag försökte inte påtvinga mig; jag ville bara vara nära. Men budskapet var tydligt: Du är inte välkommen. Varken av mina barn eller av mina barnbarn. Det var som om jag hade raderats. Till och med min före detta make, som bor i en liten ort i Västmanland, hittar aldrig tid att träffa mig. En gång om året får jag ett kallt julkort, som om det vore en plikt.
När jag gick i pension tänkte jag: äntligen tid för mig själv. Jag skulle börja sticka, ta morgonpromenader och gå den konstkurs jag alltid drömt om. Istället följde en känsla av oro.
Först dök konstiga symptom upp: hjärtklappning, yrsel och en djup rädsla för att dö. Jag besökte flera läkare. De tog blodprover, gjorde EKG och MRundersökningar allt visade sig vara normalt. Till slut sa en läkare:
Fröken, det är en känslomässig smärta. Du behöver prata med någon, få social kontakt. Du är väldigt ensam.
Det var värre än någon diagnos. Det finns ingen tablett som botar ensamhet.
Ibland går jag till ICA bara för att höra kassörens röst. Andra gånger sitter jag på en bänk i Slottsskogen med en bok, låtsas läsa och hoppas att någon ska närma sig. Men folk har alltid bråttom. Alla har ett mål. Och jag bara existerar. Jag andas. Jag minns.
Vad gjorde jag för fel? Varför har min familj drivit sig bort? Jag uppfostrade dem själv. Deras far gick bort tidigt. Jag jobbade tvåpass, lagade mat, strök deras uniformer och tog hand om dem när de var sjuka. Jag drack inte, gick inte ut. Jag gav allt jag hade.
Och nu känns jag som ett överflöd.
Var jag för hård? För auktoritär? Jag ville bara det bästa för dem. Jag ville att de skulle bli goda och ansvarstagande människor. Jag höll dem borta från dåligt sällskap. Och i slutet är jag ensam.
Jag söker ingen förbarmande. Jag vill bara förstå: Var jag verkligen en så dålig mamma? Eller är detta bara rytmen i det moderna livet bolån, fritidsaktiviteter, oändliga springturer där det inte längre finns plats för en äldre kvinna?
Någon föreslog:
Hitta en partner. Registrera dig på en dejtingsajt.
Men jag kan inte. Jag litar inte lätt. Efter så många år ensam har jag inte längre kraften att öppna mig, bli förälskad eller släppa in en främling i mitt liv. Och hälsan är inte som förr.
Jag kan inte arbeta längre. Förr fanns det en grupp: samtal, skratt. Nu är det bara tystnad. En så tung tystnad att jag ibland tänder TV:n bara för att höra röster.
Ibland tänker jag: Om jag försvann, skulle någon märka det? Varken mina barn, min före detta make eller grannen på tredje våningen. Den tanken fyller mig med skräck.
Men så tar jag ett djupt andetag, ställer mig upp, brygger te i köket och säger till mig själv: kanske blir morgondagen bättre. Kanske minns någon mig. Kanske ringer någon. Kanske skriver någon ett brev. Kanske räknas jag fortfarande till något.
Så länge hoppet lever, lever jag.
Och när mörkret känns som störst, påminner jag mig själv om att varje dags ljus, hur litet det än är, är en påminnelse om att livet fortfarande har värme att ge om vi bara vågar öppna våra hjärtan för den.
