Tove Andersson steg in i trapphuset där hennes son och hans familj bodde, med ett stort, pirrande leende som om hon precis hade hittat en lott i en godispåse. Hon hade med sig en gåva som skulle få alla att tappa hakan en älskad, öm pärla åt sitt barnbarn, den lilla Alvan. En halv meter hög låda, inlindad i rosa sidenband med en puffig rosett, vilade i hennes händer.
Hon hade inte sparat på någon insats varken tid, energi eller slantar för att få fram presenten. Hon hade dragit igång en liten specialoperation: en tur till Uppsalas lilla hantverksverkstad där en gammal dockrestauratör bodde. Själv sydde hon ett sagolikt blått klänning och en mössa åt dockan, och som tillägg la hon i paketet ett yllemantel, två par gosiga fötter av renpäls, en halsduk med matchande mössa, söta spetslagda underkläder med liten topp och en extra prickig klänning. Allt gjort av hennes egna händer! Det var samma docka som när hon själv, en blyg åttaårig flicka från en fattig familj, fick i födelsedagspaketet i sena 60tals Sverige. Den enda vackra leksaken som någonsin nått henne. Hur mycket glädje och oförglömliga känslor den lilla Natashen hade gett henne då!
Oj utbrast systerdottern, med en blandning av förvåning och beundran var har du gömt den här rariteten?
Det är min enda docka! svarade Tove utan att märka systerdotterns förvirring. Jag åkte till min syster i en liten by på Dalarna för att hämta den, den låg kvar i föräldrarhemmet. Alla våra barn var pojkar, så ingen fick ta hand om den efter mig. Den låg i en låda med en brutna fot i flera år Jag grät så mycket när foten gick sönder! Den har förändrats med tiden, men nu ser den ut som ny ännu bättre! Restauratorn gjorde ett under.
Mormor, ge mig, ge mig! hoppade lilla Alva fram medan de vuxna betraktade dockan.
Gillar du den?
Så vacker Åh, vilken klänning Jag vill också ha sånt!
Ska jag sy en åt dig, så vi blir nästan lika?
Åh, mamma, vem bär sånt här i dag? bröt in sonen Erik.
Tyst, pappa! Jag vill ha den! ropade femåriga Alva, med ögon stora som blåbär.
Du får den, lilla pärla, du får den! försäkrade mormor henne. Förresten, hon heter Natashan.
Bäää, protesterade Alva, dåligt namn! Jag ska kalla henne Chelsea!
Men lilla barn! utbrast mormor, det är vad man kallar hundar!
Nej, hon blir Chelsea, som i den där tecknade serien! stampade Alva med foten och smekte dockans ansikte. De blåa ögonen öppnades igen, lika förtrollade som tidigare. Såg du det?!
Systerdottern, till skillnad från svärmor, uttryckte sann förtjusning:
Åh, jag hade en liknande när jag var liten! Men den var mjuk och stoppad. Vilken skönhet! Alva, får jag hålla den en minut?
Alva gav motvilligt dockan till svärmor och fortsatte att följa den med vaksamma ögon.
Åh, så fin! fortsatte svärmor, titta på den rosiga kinden och de klara ögonen! Vilken öppen och rörande blick! Och tyget är så prydligt sytt, du vet inte att jag hade exakt samma blåa klänning när jag var liten!
Jag syde enligt gamla mönster, förklarade Tove blygsamt.
Vadå??? Du själv?? Och resten av kläderna också? Vilket fantastiskt hantverk! Åh, Totte, du är en riktig mästarinna! Jag trodde inte att du sög.
Älskvärd sak, så håller vi med, höjde svärfadern sin mustasch med en nöjd suck.
Tove, ovanvan vid så mycket uppmärksamhet och beröm, log med röda kinder som glittrade lika starkt som Natashas och Chelseas.
Svärmor fick återigen eld i ögonen, lika begeistrad som en tonåring på en sommarfestival, och verkade redo att hitta på en liten hyss:
Låt oss se vad dockan kan göra? Så, Natashan, alltså Chelsea, Gud bevare
Svärmor tryckte på dockans mage och den svarade med ett barnsligt elektroniskt “Mamma!”
Den yngre generationen Alvas föräldrar tittade på varandra med ironisk men vänlig blick. Tove fick tårar i ögonen av nostalgiska minnen. Svärmor fnyste lite, medan svärmor själv fick ett barnsligt leende som om hon just haft en glass på sommaren. Alva, festens huvudperson, klappade i händerna och drog i dockan: “Ge mig den!”
Vänta ett ögonblick! avböjde svärmor och satte dockan på golvet samtidigt som hon började sjunga: Topp, topp, barnet trampar Går! Den går!
Mamma, fnyste svärson Erik, jag tror inte moderna barn blir så förvånade av det här.
Du vet så mycket! När jag var liten skulle jag ha gett min själ för en sådan docka. Eller åtminstone ätit ett kilo ångad rödbeta Usch, minns jag den där smaken! En dröm, inte för nutiden. Tove, du är en pärla! avslutade hon och överräckte leksaken till barnbarnet. Det bästa presenten i dag var från dig!
Åh, tack rodnade Tove och gick mot bordet. Hennes blick föll på Alva, som kikade under klänningen på dockan efter knappen. “Mamma! Mamma!” hördes ständigt.
Alva, solstrålen, rör inte knappen, annars får du se hur den är gjord, okej? Knappen har också restaurerats, förklarade hon för systerdottern, allt blev gammalt med tiden.
Systerdottern tänkte lugnt på hur äldre alltid ger något ur lådan och sedan står och gnuggar på skräpet, nervösa som en katt i ett rum fullt av garnnystan.
Alva, hörde du mormor? frågade hon dottern med bekymrad min.
Ja.
De vuxna fortsatte sina samtal. Först höjdes några skålar för födelsedagsbarnet. Alva sprang fram och tillbaka till bordet, lekte med nya leksaker och tittade på tecknade serier samtidigt. Dockan, redan avklädd, låg på golvet. En katt vid namn Kalle strök sig om dockans vita, fläckiga hår och slickade försiktigt.
Tove satt vid fönstret och såg inte vad som hände med hennes Natasha. Övriga glömde dockan för ett ögonblick.
Var är vår äldsta barnbarn, Anders? frågade Tove plötsligt.
Går omkring med kompisar, svarade Erik. Det är inte intressant för honom, unga år har sina egna nöjen.
Har du gratulerat födelsedagsflickan?
Självklart! Lyfte henne i öronen fem gånger, en för varje år hon fyllt, och gav sedan kritor och en färgläggningsbok.
Man får inte ta ett barn i öronen! protesterade svärmor.
Men det var bara på skoj, svarade systerdottern och mindes gamla gräl, när min äldre syster drog i mitt hår, så brydde du dig inte.
Svärfadern lade ner sin whisky och suckade mot taket. Med ett hesa “he-he” la han handen på sin frus stolrygg.
Sluta låtsas. Ni grälade, men jag såg er förena er ibland. Sådana gamla sår klagade svärmor Tove, alla blev slagen, förtryckta. Pappan aldrig rörde dem, jag maxade med en handduk!
Det var så, påstod systerdottern. Olle fick er lägenhet, vi betalade för universitetet och stödde dig till tjugotvå. Olle jobbade redan från andra året och hade egna pengar till ett hus. Vi bara hjälpte till.
Systerdottern försökte säga mer, men Tove kände lukten av stekt bröd och ville lätta upp stämningen:
Jag har en papegoja nu! Föreställ er, i morse gick jag ut på balkongen och den sitter på skåpdörren och säger “Hej, snygging!”
Alla, förutom den upprörda systerdottern, skrattade. Svärfadern antog att det var en granne.
Jag frågade alla som öppnat dörren, ingen vet! Fru Maja, vår granne i källaren, du vet, hon gav mig sin gamla bur, där en gång fanns en kanariefågel. Så vi döpte den till Petter. Fin, rödgul, stor för sin bur
Plötsligt förvrängdes Toves ansikte i en skräckgrimas. Alla såg dit hon pekade.
Åh, vad gör du, lilla pärla! utbrast hon, och skakade på bordet, du får inte göra så här! Lägg ner kritorna nu!
Alva höjde de oskyldiga ögonen. I sin ena hand höll hon dockan, i den andra en röd krita som hon just färgat dockans kinder med extra rosor.
Aj aj aj! ryckte pappan Erik åt kritan, som hoppade upp ur Alvas hand. Varför förstörde du dockan? Mormor kommer att gråta, och Chelsea också, titta hur ledsen hon blir!
Åh, Alva, Alva suckade svärmor och såg på Tove. Det liknade en begravning.
Alva började gråta, kastade dockan och sprang till mamman. Erik plockade upp dockan och såg ledsen ut.
Kan den tvättas?
Prova i badkaret med tvål, men blöt inte håret, föreslog svärmor och la sin hand på svärfaderns arm, kramade med sympati:
Ett bortglömt barn förstår inte värdet av saker, de är så här nuförtiden. Oroa er inte, Tove. Det är bara en leksak
Nej, inte bara en svarade Tove mjukt. Jag går en stund och hjälper Erik.
Erik kom först tillbaka. Kort därefter kom även Tove, med dockan i famnen som om den vore levande. Alla stirrade skyldigt när hon lyfte den blåa klänningen från golvet, satte sig i soffan och klädde på dockan. De fem färgade linjerna från kritan satt kvar på kinderna. Hon kamade dockans hår och log mot sin barnbarn.
Kom hit, Alva. Jag vill berätta något. Gå, var inte rädd, mormor ska inte skälla dig.
Alva gick tveksamt fram och Tove satte henne på knäet, medan den blåögda dockan satt bredvid.
När jag var liten, lite äldre än dig, hade jag nästan inga leksaker eller nya kläder allt lånade jag av äldre systrar, och vi hade tre stycken. Vi hade en storebror, Kalle, som jobbade på gården innan han gick i värnplikt. Vi levde fattigt mamma bar oss ensam. Min pappa dog när jag knappt hade ett år. På födelsedagar köpte mamma bullar för sex öre det var allt vi hade. Som yngsta fick jag bara det som blivit över, men jag klagade inte, jag förstod.
Mamma gjorde vad hon kunde, och jag från fem års ålder hjälpte till med hushållet, mjölkade kor och sköt gås.
En vår, under andra året av Kalles militärtjänst, kom en sälja av leksaker till byns livsmedelsbutik. Mitt i hyllorna stod en otrolig docka! Vi springer i månader bara för att titta på den! Den var alldeles för dyr för någon att köpa. Vi döpte den till Natashan.
Kalle kom hem kvällen innan min födelsedag, jag fyllde åtta år. Mamma bakade en körsbärspaj och en jordgubbspaj, vi väntade på vänner. Då stormade en hel flock tjejer in i gården och ropade:
“Tanja, Tanja, din bror köpte Natashan till dig! Så lycklig, så tursam! Låna den, snälla!”
Jag frös. Jag hade aldrig haft nya leksaker, inget nytt köpt eller sytt. En docka? Så, min dröm! Jag trodde de skämtade.
Kalle kom med ett brett leende, gömde något bakom ryggen. Han kysste mig på kinderna och sa:
“Grattis på födelsedagen! Här är en present, min kära syster! Var alltid söt, lydig och fin!”
Han räckte mig den inlindade lådan. Jag stod med den, kunde inte tro mitt eget lycka. Jag avundades mig själv! Kalle sa:
“När jag såg den, förstod jag genast: den är din. Samma ansikte som vår Tanja!”
Hur mycket glädje den dockan gav mig! Jag sydde kläder, matade denOch så, med Natashas glittrande ögon och Alvas skratt, levde de alla lyckligt i den lilla lägenheten, där varje dag blev ett litet mirakel.
