Jag är sextio år gammal. För första gången i mitt liv får jag känslan av att inte längre existera: varken för mina barn, mina barnbarn, min före detta man eller för världen i stort.
Jag är här i kroppen. Jag går på gatan, besöker apoteket, köper bröd, sopar uppfarten under mitt fönster. Men inombords finns ett tomrum som växer för varje morgon nu när jag inte längre måste rusa till jobbet. Nu när ingen längre ringer och frågar: Mamma, hur mår du?
Jag bor ensam. Det har jag gjort så länge. Mina barn är vuxna, har egna familjer och bor i andra städer: min son, Erik Andersson, i Göteborg och min dotter, Majken Svensson, i Malmö. Mina barnbarn växer upp och jag känner dem knappt. Jag ser dem inte gå till skolan, jag stickar inga halsdukar åt dem, jag berättar inga godnattsagor. Jag har aldrig blivit inbjuden på besök inte ens en enda gång.
En dag frågade jag min dotter:
Varför vill du inte att jag kommer på besök? Jag kan hjälpa till med barnen
Och hon svarade med lugn men kylig röst:
Mamma, du vet min man har inte tålamod med dig. Du blandar dig i allting och har dina egna sätt
Det krossade mitt hjärta. Jag kände mig förödmjukad, arg och sårad. Jag ville bara vara nära, men budskapet var tydligt: Du är inte välkommen. Varken av mina barn eller av mina barnbarn. Det var som om jag hade raderats. Till och med min före detta man, som bor i en närliggande stad i Danmark, har aldrig tid att träffa mig. En gång om året får jag ett kallt julkort, som om det vore en tjänst.
När jag gick i pension tänkte jag: äntligen tid för mig själv. Jag skulle börja sticka, ta långa morgonpromenader och gå den målningkurs jag alltid drömt om. Men i stället för glädje kom ångesten.
Först kom märkliga symptom: hjärtklappning, yrsel, en djup rädsla för att dö. Jag besökte flera läkare. De gjorde tester, EKG, MR allt var normalt. Tills en doktor sade:
Fru Andersson, det är en emotionell orsak. Ni behöver tala med någon, mingla mer. Ni är väldigt ensam.
Det var värre än någon diagnos. Det finns ingen tablett som botar ensamhet.
Ibland går jag till mataffären bara för att höra kassan tala. Andra gånger sätter jag mig på en bänk i parken med en bok, låtsas läsa, i hopp om att någon ska närma sig. Men folk har alltid bråttom. Alla har ett mål. Och jag jag bara existerar. Jag andas. Jag minns.
Vad har jag gjort fel? Varför har min familj glidit bort? Jag har uppfostrat dem själv. Deras far gick bort tidigt. Jag arbetade i två pass, lagade mat, strök deras uniformer, vårdade dem när de var sjuka. Jag drack inte, gick inte ut. Jag gav allt jag hade.
Och nu är jag bara ett överflöd.
Var jag för hård? För auktoritär? Jag ville bara det bästa för dem. Jag ville att de skulle bli goda och ansvarstagande personer. Jag höll dem borta från dåligt sällskap. Och i slutet sitter jag ensam.
Jag söker ingen medlidande. Jag vill bara förstå: har jag verkligen varit en så felaktig mamma? Eller är detta bara rytmen i det moderna livet bolån, fritidsaktiviteter, ändlösa lopp där det inte längre finns någon plats för en äldre kvinna?
Någon säger:
Hitta en partner. Anmäl dig på en dejtingsajt.
Men jag kan inte. Jag litar inte lätt. Efter så många år på egen hand har jag inte längre styrkan att öppna mig, bli förälskad eller låta en främling komma in i mitt liv. Och hälsan är inte som den var förr.
Jag kan inte arbeta längre. Förr fanns där en grupp: samtal, skratt. Nu är det bara tystnad. En så tung tystnad att jag ibland tänder på TV bara för att höra röster.
Ibland tänker jag: om jag försvann, skulle någon märka det? Varken mina barn, min före detta man eller grannen på tredje våningen. Den tanken fyller mig med skräck.
Men så tar jag ett djupt andetag. Jag reser mig, brygger en kopp te i köket och säger till mig själv: kanske blir morgondagen bättre. Kanske minns någon. Kanske ett samtal. Ett brev. Kanske räknas jag fortfarande.
Så länge hoppet finns, lever jag vidare.
Och så har jag lärt mig att ensamhet inte är ett slut, utan en påminnelse om att varje dag ger möjlighet att skapa nya band, även om de börjar med ett enkelt leende mot en främling i mataffären. Att våra liv fortfarande har värde, oavsett hur tyst världen känns.
