När Erik räckte Eira nycklarna till sin lägenhet, insåg hon: bastionen är erövrad. Ingen Daniel DayLewisliknande skådespelare har väntat på en Oscar lika länge som Eira väntat på sin Erik, och dessutom med sin egen lilla hov.
Den tröttnade, femtioåriga kvinnan kastade alltmer medkännande blickar mot gatukatterna som strök sig förbi skyltfönstren på Allt för hantverk.
Och så kom han ensam, som hade slösat sin ungdom på karriär, ren kost, gym och annan nonsens i jakten på sig själv, och dessutom utan barn.
Eira hade drömt om den gåvan sedan hon var tjugo, och någonstans i himlen hade det äntligen nått fram att hon inte skämtat.
Det här är mitt sista uppdrag i år, och jag är helt din sade Erik och överlämnade de efterlängtade nycklarna. Men var inte rädd för min lya. Jag kommer bara hem för en tupplur fortsatte han och flög iväg till en annan tidszon för hela helgen.
Eira tog tandborste, kräm och begav sig för att se vad som gömde sig bakom lyan. Problemen började redan vid dörren. Erik hade varnat för att låset ibland hakar, men Eira hade inte föreställt sig att så illa.
Hon kämpade med dörren i fyrtio minuter: tryckte, drog, stack in nyckeln ända till slutet, smög in en tandbiten, men dörren vägrade öppnas för den nya hyresgästen.
Eira började trycka på psykologiskt, precis som de en gång lärde sig i skolan när klasskamraterna skulle bryta ner garageportar. Ett surrande ljud öppnade grannens dörr.
Varför försöker ni bryta er in i någons lägenhet? frågade en bekymrad kvinnlig röst.
Jag bryter mig inte in, jag har nycklar svarade en irriterad Eira och torkade svetten från pannan.
Och vem är du egentligen? Jag har inte sett dig förut fortsatte grannen, som tydligen ville blanda sig i saker som inte var hennes.
Jag är hans flickvän! ropade Eira och tryckte händerna mot sina sidor, men såg bara en springa där en röst förhandlade med henne.
Du? kvinnan såg förvånad ut.
Ja, det är jag. Något problem?
Nej, inget. Han har aldrig tagit någon hit (i det ögonblicket älskade Eira Erik ännu mer), men här är det direkt så
Vad menar du? frågade Eira förvirrad.
Det är inte min sak. Ursäkta stängde grannen dörren.
Eira, fast besluten att antingen hon eller hon själv, tryckte nyckeln med hela sin vilja att komma in i den lilla vrån, så att hela låset nästan snurrade runt på sin axel. Dörren gav vika.
Där inne låg hela Eriks inre värld framför Eira, och hennes själ täcktes av frost. Självklart hade den ensamme unga mannen en viss askesism, men detta var en riktig heliga.
Stackars dig, ditt hjärta har glömt eller kanske aldrig känt vad ett hem känns som brast det ur Eiras läppar när hon betraktade den blygsamma lägenheten hon nu skulle bo i.
På andra sidan var hon glad. Grannen hade inte lurat henne: en kvinnas hand hade faktiskt aldrig rört dessa väggar, golv, kök eller de gråa fönstren. Eira var den första.
Utan att kunna stå stilla tog hon på sig tofflorna och rusade till närmsta butik för en vacker gardin och ett badrumsmatta, samt handdukar till köket.
I butiken föll en hel vagn på henne till mattan och gardinen anslöts luftfriskare, handgjort tvål och praktiska förvaringsburkar för kosmetika.
Att lägga sådana småsaker i någons lägenhet är ingen oförskämdhet tröstade sig Eira när hon slängde den andra vagnen efter den första.
Låset gav inte längre motstånd. Det hade i princip slutat fungera, som en målvakt som glömt att ta på sig masken före matchen.
När hon insåg vad hon gjort, skruvade hon med köksknivar på låset tills midnatt, och på morgonen sprang hon till butiken för ett nytt. Knivarna behövde också bytas ut, liksom gafflar, skedar, dukar, skärbrädor och värmebestick. Även gardiner skulle levereras för hand.
På söndagstid ringde Erik och sade att han skulle bli försenad med några dagar på affärsresa.
Jag blir bara glad om du sprider lite värme och hemtrevnad i min lägenhet log han i luren när Eira medgav att hon tagit vissa friheter i inredningen.
Förresten hade hon redan börjat lasta in mysigheten med lastbilar och fördelat allt enligt en teknisk plan och tillhörande dokumentation. Åratal hade samlats i den ensamme kvinnans innersta, och nu när hennes händer var fria kunde hon inte stanna.
När Erik återvände fanns bara en spindel vid ventilationen. Eira tänkte jaga den, men när hon såg dess åtta ögon, som redan var bländade av de plötsliga förändringarna, bestämde hon sig för att låta den vara en symbol för orörlighet inför annans egendom.
Eriks hem såg nu ut som om han haft ett lyckligt äktenskap i åtta år, sedan blivit besviken, men ändå lycklig på sitt eget sätt.
Eira tog inte bara hand om lägenheten, hon såg till att hela trapphuset visste att hon var den nya värden och att alla frågor nu kunde adresseras till henne. Såringar på fingrarna saknades ännu, men det var bara en teknisk detalj.
Grannarna såg först misstänksamt på, men ryckte sedan på axlarna: Säg vad du vill, vi bryr oss inte, det är ditt problem.
***
På dagen då Erik skulle komma hade Eira lagat en riktig hemlagad middag, packat sina fortfarande spänstiga filédelar i en ståtlig men kitschig förpackning, spridit dofter i hörnen och mörkat det nya ljuset innan hon väntade.
Erik dröjde. När Eira började känna att förpackningen pressade i hörnet hon hade gjort knäböj i gymmet i ett halvt år för, satt nyckeln i låset.
Låset är nytt, bara tryck i svarade Eira lite tveksamt, men med en drömlik drömton. Hon var inte rädd för fördömandet. Hon hade gjort så mycket för lägenheten att allt skulle förlåtas.
När dörren öppnades fick Eira plötsligt ett SMS från Erik: Var är du? Jag är hemma. Lägenheten ser nästan oförändrad ut. Vännerna skrämmer mig, tror du att du dekorerar allt med kosmetika?
Hon såg meddelandet först långt senare. Under tiden steg fem främlingar in: två unga män, två tonårspojkar och en gammal farfar med silverhår som snabbt räckte upp och räckte till sitt huvud.
Oj, farfar, du får väl ett välkomnande. Varför behövde du ett sanatorium när du har ett all inclusive hemma? började den yngsta mannen, och fick genast ett klapp på huvudet av sin, tydligen, hustru.
Eira stod i dörrkarmen med två fyllda glas, oförmögen att röra sig. Hon ville skrika men kunde inte övervinna sin stumma.
I ett hörn fnissade en glad spindel.
Ursäkta, vem är ni? pep Eira.
Jag är ägaren av det lokala gömstället. Och du, tror du du är på kliniken för att göra en förband? Jag säger att jag klarar mig själv svarade farfadern, och pekade på den sjuksköterskostym Eira bar.
Mmm, så du, Adam Mattsson, har du här ett riktigt hem med frid och ro kommentarer mannen bredvid hans fru. Annars känns det som i en krypta. Och du, flicka, vad heter du? Är Adam för gammal för dig? Självklart är mannen respektabel med sitt boende
Eira
Så du! Adam Mattsson har verkligen en talang för att samla folk, inget att säga emot!
Farfar, med sina glittrande ögon, tyckte också att allt var en lyckad sammanträffande.
Var är Erik? viskade Eira och torkade snabbt sina glas.
Jag är Erik! ropade en åttaårig pojke glatt och lyfte handen.
Vänta, du är för ung för att vara Erik mamma sköt honom bort och skickade både barnen och mannen till bilen.
Jag jag tror jag gått vilse i lägenheter återfick Eira medvetandet när hon mindes låset. Är det Bäckens gata 18, lägenhet 26?
Nej, det är Bäckens gata 18, men hon heter Bukovska, arton, lägenhet 26 mumlade farfar medan han redan började packa upp sin oväntade gåva.
Okej suckade Eira sorgset förväxlad. Kom in, slå er ner, jag måste bara ringa.
Hon grep telefonen och sprang in i badrummet, stängde dörren och svepte in sig i handduken. Då läste hon Eriks SMS.
Erik, jag är snart där, fastnade i affären, skrev hon tillbaka.
Bra, jag väntar. Om du kan, ta med en flaska rött vin, svarade Erik i ett röstmeddelande.
Det röda vinet skulle hon själva bära, men den var redan i hennes sinne. Med en mattkänsla under armen och en gardin i handen väntade hon tills de främlingar passerade köket, och sedan sprang hon ut ur badrummet.
Hon slängde ihop sina saker i en påse och hoppade ur lägenheten.
***
Jag berättar senare förklarade Eira när den unge mannen öppnade dörren för henne.
Som i en dimma gled hon förbi honom utan att titta. Först bytte hon gardinen och breddade mattan i badrummet, sedan gick hon in i rummet, föll på soffan och sov tills morgonen, tills all stress och det röda vinet försvann i dimman.
När hon vaknade såg hon en okänd ung man stå framför henne och vänta på förklaringar.
Vad är adressen?
Bostad, arton.
Vänner, om ni vill läsa fler av våra drömlika berättelser, lämna en kommentar och glöm inte att gilla. Det driver oss att skriva vidare!
