By the time she turned thirty, Emily’s file recorded a passionate affair with James.

By the time she turned thirty, EmilyHarpers past read like a romantic comedy gone stale: a feverish fling with George, a dreary saga with Simon, and three brief, equally pointless dalliances with Robert, James and Ben. And then there was Harold nothing more than a footnote on the community noticeboard. She never got around to rereading any of it.

Emily sighed, thought, It isnt meant to be, and walked away from literature. She enrolled in a knitting course and headed for the local animal shelter in search of a faithful companion.

Dont know which one? a volunteer asked at the shelter. Take a look, youll know straight away if its yours or not.

She paced past every kennel and run, her heart never missing a beat.

Is nobody else here? Whos behind that crate? she asked.

Thats our Bessie, the attendant replied, but you wont take her anyway. Bessie, come here! Dont be scared!

From behind the crate emerged Bessie, a brindlegrey mutt mottled with black spots, hunchbacked, looking more like a nightmare than a dog. She stared at Emily and, tailless as she was, gave a tentative wag of her hindquarters.

Bessies a sweet soul, but you see, shes been taken before, returned two days later, told it was shameful to go out on the street, nobody wanted her, Bessieour little tragedy.

Just like me, just like me, Emily thought, then said, Come on, Bessie, well stick together! Do we have to pay anything?

A neighbour shrieked, Oh! Whos that? From the shelter? There were no human dogs here!

A boy from the flat above piped up, Auntie, is she laughing? I saw a film where they laugh at night! Mum, lets get a hyena too!

Life fell into a comfortable rhythm. In the mornings Emily walked Bessie, then headed off to work; in the evenings they lingered on long strolls. The shelter hadnt liedterrifying Bessie turned out to be a surprisingly gentle, wellbehaved creature. She simply didnt like strangers, growled at them, and kept a protective eye on Emily.

When Harold tried to patch up a broken relationship, his trousers split and he nearly tore his leg. Youre a fool, Emily, the bitten Harold roared, and your dogs a fool tooboth of you are mad!

At the knitting class the instructor said, Youve learned a lot, now show us what you can make. In a month I expect a finished pieceanything you like. If youre short on time, knit a tiny dress for a doll. At the final session well all judge each others work, and whoever you knit for should present it.

At first Emily tried to please herself, but the result was a hideous mess. She then decided to knit a sweater for Bessie, since autumn was on the horizon and the air was cooling.

Well then, the teacher said, trying not to stare at Bessie, I see youve put effort in.

Bessie, now sporting a pink jumper, became the neighbourhoods star; passersby stopped and stared, an elderly lady even crossed herself. Emily didnt mind the gawkingas long as Bessie stayed warm. She later finished a violet cardigan for the change of season.

One evening she went out for groceries, tethered Bessie at the gate, and returned to find a man eyeing the dog with interest.

Excuse me, what breed is she? the man asked.

Its a dog, alright! If you dont like it, dont look! You all care only about looks, but you couldnt care less about the soul, whether human or dog! Emily barked.

Are you complaining about appearances? the man replied. I actually like the dog. So, girl, shall we be friends? He reached out to pat Bessie.

Careful! Shell bite! She doesnt like strangers! Emily shouted.

Instead of snapping, Bessie nudged his hand with her head and purred.

Good dog, good, the man said. Looks like we can be friends with the owner too.

Literature never left Emilys side. The fifth year rolled around, and the fifth volume was finally being finished.

Natalie Wavy.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

By the time she turned thirty, Emily’s file recorded a passionate affair with James.
Äpplen i snön… Hos oss i Utgård, precis vid kanten av den gamla skogen, där granarna bär upp himlen och det är skumt även mitt på dagen, bodde Ivan Zakharov. Han var av segt virke. Hela livet hade han arbetat som skogvaktare – han kände till varje träd och varje rävlya, varje vildsvinsstig i flera mils omkrets. Händerna var stora som snöspadar och svärtade av kåda och arbete, med ett hjärta av samma hårda ek – tryggt, men inte böjligt. Ivan och hans fru Antonina levde sida vid sida i trettio år – ett vackert, ovanligt par. Ofta gick man förbi deras blåmålade hus om kvällen och hörde Ivan spela dragspel på verandan medan Antonina sjöng med. Deras hem var alltid välskött; i blomsterspaljén spirade flox, trädgården var rätlinjig och äppelträden lyste om våren mot den mörka skogsbakgrunden. Jag minns så väl när de planterade sin lilla äppellund: Ivan grävde gropar, Antonina rättade kärleksfullt till rötterna och talade mjukt till småträden. Sällan såg man Ivan så lycklig som dessa stunder – och träden belönade dem med snövita blommor varje vår och äpplen i överflöd på hösten, så saftiga att doften gick långt över landet. Men lyckan varade inte. Antonina blev sjuk och gick bort snabbt – tyst, i sömnen, medan hon höll Ivans hand. Sorgen svartnade Ivan; över en natt blev hans hår vitt. Han grät aldrig – det gör inte karlar, men tystnaden blev tung. Kvar blev Ivan med sin yngsta dotter, Nastja, som blev allt för honom. Han älskade henne djupt – på sitt kärva vis, beskyddande och strängt. Rädd att också hon skulle försvinna, bevakade han varje steg och kapslade in sin rädsla i hårdhet. – Du är mitt hopp, Nastja, brukade han säga när han drog sin stora hand över hennes huvud. Du ska ta över här hemma. Varför behöva världen där ute? Där finns bara vargar i människoskepnad. Nastja var en tjej som folk lade märke till; hennes långa vetehår och blå ögon, och hennes röst fick både fåglar och slåttermän att stanna upp när hon sjöng visa borta vid bygränsen. Hon drömde om att bli sångerska, söka till Musikhögskolan i Göteborg. Hon pluggade noter nätterna igenom och nynnade till gamla stenkakor i rummet. Ivan ville annorlunda – i hans värld stannar man där man är född. Gården, jorden och tryggheten – inte storstadens hektiska lockrop. – Det blir inga storstäder! – dundrade han så att köksporslinet skallrade. Du gifter dig med Petter på gården intill och slår dig till ro som alla andra. Men en regnig oktoberdag reste sig Nastja mot hans vilja. Med sin gamla resväska i handen gick hon i väg – Ivan förbannade och grät bakom stängd dörr, högg yxan i farstukvisten av vrede. – Jag har ingen dotter mer! – skrek han ut i tomheten. Tolv år gick – barn växte upp, nya generationer fyllde byn. Ivans äppelträd förvildades, huset förföll, yxan rostade fast i trappan. Vintern slog till hård och bister – och en kväll fann jag Ivan svårt sjuk och ensam, huset iskallt. Han irrade i feber, kallade på sin Antonina, på Nastja, bad henne sjunga en folkvisa en gång till. Jag stannade och vårdade honom natten igenom. När gryningen kom, var han svag men klar. Han visste att Nastja skrivit brev, men han hade aldrig vågat läsa dem – trodde hon glömt. Med hjälp av grannpojken Vasas dator, genom svagt nät, spårade vi henne. Och till slut ett svar – ett samtal fylld av tårar och osäker förlåtelse. Nastja kom, barn och man i släptåg. Hon mötte Ivan med avvaktande blick, men försoningen smög sig fram. Det var ingen glädjeyra, snarare smärtan över all förlorad tid. Men de satt ändå till sist sida vid sida på gamla verandan, med tea och hemlagad äppelmos doftande av sommar. Man säger att en sprucken kopp kan lagas; sprickan syns, men drycken bliver desto godare för att man håller den extra varsamt. Livet är kort som en svensk vinterdag – världen väntar inte på dem som skjuter upp försoningen till sen. Det gäller att hinna innan huset kallnar och brevlådan står evigt tom.