Kära dagbok,
Jag har nått den ålder då jag kan säga vad jag verkligen tänker utan att behöva gömma mig bakom ursäkter. Jag är 52 år gammal, heter Ingrid och har varit skild i femton år. Jag har en vuxen dotter, ett eget litet lägenhet i Stockholm, ett stabilt jobb, ett gäng goda vänner och två veckors semester varje år. På kvällarna får jag gärna äta vaniljglass rakt ur en låda och titta på en svensk dramaserie tills klockan två på natten. På helgerna sover jag ut till lunchtid och låter ofta muggen stå på bordet utan att bry mig om någon räkna upp vad jag ska göra. Jag lagar ingen köttbullssoppa om jag inte känner för det, och viktigast av allt: ingen frågar mig vad vi ska äta till middag.
Det märkliga är att många män ser min självständighet som ett tillfälligt missförstånd som de måste rätta till genom sin närvaro. Först beundrar de mig vilken självsäker, rolig och oberoende kvinna du är! men efter några veckor blir den ytan av beundran bara ett sätt att hoppas att min frihet en dag ska gå i deras favör.
Den första tydliga signalen kom med Lars, 58 år, en prydlig man med en förkärlek för reseberättelser och en imponerande förmåga att använda servetter på restaurang. Vi träffades en månad, gick på bio, vandrade i Djurgården, drack kaffe på ett kafé i Södermalm och tog en helgutflykt till Värmland. En kväll frågade han plötsligt:
Skulle du kunna komma förbi efter jobbet?
Varför det? frågade jag.
Så att jag kan få en middag lagad.
Jag undrade vad han menade med middag. Svaret var enkelt: han var trött på att bo ensam. Inte bara i känslomässig mening, utan han hade en tom kyl, en spis som vägrade laga köttbullar utan hans egen insats och en tvättmaskin som verkade kräva en mänsklig närvaro för att snurra. På ett ögonblick förstod jag att han betraktade ett förhållande som en form av hushållsoutsourcing.
Lars, varför lagar du inte själv? frågade jag.
Han tittade på mig som om jag föreslagit en hjärtoperation.
Du är ju kvinna, svarade han.
Kort, koncist och helt utan reflektion ett argument som i Sverige skulle kunna kallas typiskt mansnarrativ.
Efter Lars kom Göran, 55, en man som älskade att klaga på materialistiska kvinnor. Hans favoritämne var att alla ville utnyttja honom för pengar, och han hade en gammal Volvo som var äldre än flera av hans soners universitet. På vårt sjätte dejt föreslog han:
Kom på lördag.
Okej, svarade jag.
Glöm inte att handla mat på vägen.
Vad för mat? frågade jag.
Till middagen.
Jag måste erkänna att jag beundrade hans förmåga att skapa ett datum där jag skulle köpa, leverera och laga maten, bara för att sedan tacka honom för inbjudan. När jag frågade om han ville ha ersättning för maten svarade han:
Varför skulle jag behöva betala? Du har ju ett jobb.
Det var då jag insåg att ordet materialistisk bara användes på andra.
Det började bli tydligt att männen gillade min lägenhet, mitt organiserade hem, mina färska bröd och den fungerande blandaren. De uppskattade min rutin, men trodde att jag efter att ha börjat dejta skulle expandera den tjänsten och även börja sköta deras vardag.
Den mest underhållande var Henrik. Med stor iver började han prata om att vi skulle bo ihop, och hans entusiasm liknade en ekonom som just hittat ett sätt att skära ner kostnader.
Tänk dig, hur smart det vore att dela hyra, internet och el, sade han.
Jag kände direkt att min kalkylator skulle behöva gå i gång.
Så vem tjänar på det? frågade jag.
Båda, svarade han.
När jag frågade var han just nu på en hyreslägenhet, och jag på min egen, blev samtalet lite som en lektion i prokrastinering. Han föreställde sig att jag skulle släppa min hyra, flytta in hos honom och spara pengar, medan han själv inte nämnde någon konkret fördel för mig. Efter min fråga tystnade han i två långa minuter ett tydligt tecken på att hans kalkyl inte räckte till.
Sist men inte minst kom Bengt, 61 år, en riktig gentleman som var trött på ensamheten.
Det är tungt att vara ensam, sade han.
Jag nickade förstående.
För mig är det lugnt, svarade jag.
Hans förvåning var påtaglig, för män förväntar sig ofta medkänsla och solidaritet när de öppnar sig om sin ensamhet. När jag svarade lugnt att jag njuter av mitt eget sällskap, fick hans system en kortslutning.
Nu är jag klar med alla missförstånd. Jag behöver en man, men inte för att stå för tvätt, strykning, helgens köttbullssoppa eller för att leta efter förlorade strumpor under soffan. Jag vill ha någon att resa med, gå på teater, dela en fika på ett café i Gamla Stan, uppleva nya platser och ha roligt tillsammans. Jag vill ha en partner i samtal, inte en extra hantverkare i mitt kök.
Många har kallat mig självisk, omogen eller för oberoende. De har sagt att jag inte kan bygga relationer. Men ingen kan riktigt förklara varför förhållandet måste innebära extra arbete för kvinnan. Varför får mannen vara både kompis, älskare, värd och kock, medan kvinnan bara ska vara tacksam för hans närvaro?
Jag tror att många män fortfarande lever efter regler som fungerade för tre decennier sedan. På den tiden var det enklare för en kvinna att gå in i ett “praktiskt” äktenskap än att leva ensam. Idag har vi egen inkomst, eget hem, vänner, barn som vuxit och lån som är betalda. När en man dyker upp ställs den enkla frågan: gör han mitt liv bättre?
Om svaret är nej, så varför skulle jag ens överväga det? Därför säger jag det rakt på sak: Jag söker en man för helgerna. För livet har jag redan ordnat på bästa sätt. Och vet du vad som är mest överraskande? Varje gång jag säger detta blir män irriterade, som om de tror att detta är ett förolämpande anklagelse. Men är det inte den mest ärliga komplimangen man kan ge ett förhållande? Jag vill ha sällskap, inte en gratis kock, städare eller livshanterare. Den rollen har jag lagt åt sidan för femton år sedan och tänker inte öppna den igen.
Sanningen, som en psykolog skulle säga, är att kvinnor över femtio år ofta befinner sig i en situation där relationen är ett val, inte en nödvändighet. Vi har boende, inkomst, vänner och erfarenhet. Frågan blir då: Gör livet bättre med den här personen eller ej? Om svaret är nej, så är det ingen mening att fortsätta.
Det är så jag ser på det. Jag är nöjd med mitt eget liv och vill bara ha någon att dela helgerna med ingen mer, ingen mindre.
Ingrid.
