Hej, du! Jag måste bara berätta vad som hände häromdagen med Lennard och Freja, så sitter du ner och lyssnar.
Jag älskar dig inte längre, Freja, sa Lennard bestämt. Jag har tänkt länge, vägt för- och nackdelar, och kommit fram till att det bara är så här.
De stod i köket, Lennard vid köksbordet, Freja vid fönstret.
Jag har redan förstått det ett tag, suckade Freja och tittade ner mot golvet.
På riktigt? undrade Lennard. Så tidigt?
Förvånad? öppnade Freja fönstret, andades in den friska luften, log och slog igen det igen.
Nej, men Jag trodde du inte visste det, fnös Lennard. Så, Freja, då blir det enkelt. Vi måste gå skilda vägar.
Är du säker på att du verkligen vill det? frågade Freja. Tror du att det är rätt? Vi har ju varit gifta i flera år, har en dotter.
Jag betalar underhåll och allt det där, svarade Lennard. Och jag hjälper er ändå, så du kan lita på det. Jag vill inget mer från dig, Freja.
Vad menar du, inget från mig? funderade Freja.
Jag menar att jag inte kommer kräva lägenheten eller dela upp egendomen, sa Lennard och pekade på det tomma bordet.
Du menar den där lägenheten och sommarstugan i Västerås som jag köpte innan vi gifte mig? undrade Freja. Du tänker inte dela dem?
Precis, exakt, svarade han. Jag är högre än så. Om någon mindre hederlig försökte ta er på köpet, skulle han ha tömt er helt, Freja.
Helt? upprepade Freja.
Ja, helt, upprepade Lennard. Jag lämnar er allt. Ta vad ni vill. Jag behöver inget. Så är jag, en klarhjärtad kille.
Tack, Lennard, sade Freja. Du är en riktig man, till skillnad från vissa.
Vissa? undrade Lennard och tittade nyfiket på kylskåpet.
De med en mindre ren själ, förklarade Freja.
Ah, de, förstod han och såg på diskbänken där en hög omotad disk stackades. Ja, det finns fortfarande många män som, milt sagt, skäms för att kalla sig män. Du tror inte, men såna typer dyker upp och får en att skratta. Sådan jord bär dem.
Freja log och fortsatte stå vid fönstret, lyssnade på regnet som just börjat smattra.
Jag älskar när det regnar och det är lugnt och varmt hemma, tänkte hon.
Jorden bär oss alla, Lennard, och män har olika sätt att vara, sa hon.
Du menar, det finns många sorters män, ropade Lennard glatt, stirrade på bordet igen. Jag ska berätta en historia. På kontoret jobbar en kille, en riktig typ. Föreställ dig, när han gick från sin fru
En annan gång, Lennard, avbröt Freja. Jag har inte tid nu. Har du något mer att säga om oss? Eller är du klar?
Jo, jo, såklart, sa Lennard. Jag har fortfarande nåt viktigt att säga.
Jag lyssnar, fortsatte Freja medan hon stirrade ut genom regnet.
Freja, sade han och pekade på bordet. Jag går nu, lämnar allt till dig och vår dotter, men jag har en sista önskan.
En önskan?
Skulle du kunna låna mig femhundratusen kronor? bad han. Jag betalar tillbaka, lovar.
Femhundratusen? överraskad Freja. Är du säker på att det räcker?
Självklart, älskling, svarade Lennard. Jag har räknat.
Du har räknat? skrattade Freja. Verkligen!
Du tror det är litet? Åtta år av äktenskap är inte så mycket. Jag har inga krav på dig.
Nej, sa Freja. Det är för mycket. Jag ger dig inga femhundra.
Hur kan du inte? frågade Lennard förbryllad. Femhundra, nej?
Femhundra Jag ger inget, svarade hon bestämt.
Freja gick bort från fönstret och satte sig vid bordet.
Det här är ändå en nyhet, tänkte Lennard. Inget ges. Vad gör jag nu? Jag har inget kvar om hon ger inget. Vad ska jag säga till Ingrid?
Så, trehundra då? föreslog Lennard.
Inte en krona, svarade Freja kallt.
Hur kan det vara? undrade han. Så bara nej?
Så bara nej, upprepade hon.
Jag trodde det var en mindre summa Men om du insisterar Om trehundra är för mycket, kanske femtio?
Du tröttar ut mig, Lennard, sa Freja.
Okej, sa han efter en kort paus. Om du ställer frågan så här Jag kommer att kämpa för mina rättigheter någon annanstans.
Vad du än vill, svarade Freja. Kämpar du, så gillar jag när folk står upp för sig själva, särskilt i en annan domstol.
Vem ska ansöka om skilsmässa, du eller jag? frågade Lennard strängt.
Vilken skilsmässa, tänk om, svarade Freja. Vi har ju redan separerats.
Separerats? ropade Lennard. Hur kom jag inte på det?
Du flyttade ut för tre år sedan och ringde bara tre gånger sen. Första gången sa du att jag inte skulle oroa mig. Andra gången att du hade allvarliga problem. Tredje gången att du inte älskade mig längre och ville ha femhundra.
Jag behövde tid för att tänka, Freja, förklarade Lennard. Jag försökte rädda familjen. Men hur kunde du gå skild utan mig? Jag fattar inte.
Du fick kallelser till rättegången på din adress, men du dök inte upp.
Jag undvek rättegången med flit, svarade han. Jag trodde att om jag inte kom så skulle de inte kunna skilja oss. Så… skiljde vi oss ändå?
Jo, vi gjorde det.
Hur kan de göra det utan mig? skrek han. Att ta bort min fru och barn utan min närvaro!
Om du inte ville vara där, vem kan då skylla på? sa Freja. Bara dig själv.
Jag hatar ju allt det där med juridik och tvister, mumlade Lennard. Du vet hur jag är, inga bråk inför främlingar. Inga främlingar alls.
Så gjorde hon så, och nu är vi skilda.
Vem är hon?
Domaren, såklart, Lennard. Domaren.
Det har du förstås kommit på nu, eller hur?
Jag har insett att vi inte längre är man och fru.
Ja, jag har fattat det, suckade Lennard tungt. Så är allt.
Allt.
Så, allt. Det är historia nu, som man brukar säga. Hur gick det i domstolen, egentligen?
Du vet, det gick bra, Lennard. Inga utomstående, bara våra egna.
Det är bra. Jag hatar ju att folk får veta om våra problem. Om det bara är våra egna, så är det okej. Hur var domaren? Sträng?
Inte alls, hon var väldigt lugn. Hon minns dig ibland.
På riktigt?
Ja. Hon undrade bara var du var.
Vad då?
Jag svarade bara att jag inte vet.
Så hon?
Hon sa att det är lugnt utan mig. Så hon skilde oss. Varför femhundra, frågade du?
Jag ville renovera min lägenhet, sa Lennard. Jag trodde vi med Ingrid hade allt under kontroll. Jag har ju berättat för dig om Ingrid?
Nej.
Hon är en fin kvinna. Vi träffades för tre år sedan, jag ringde dig då och sa att allt var bra. Hon har en liten dotter nu, och jag tänker göra om min lägenhet på Engelbrektsgatan, den gamla tre-rums lägenheten vi köpte tillsammans. Det är gammalt, elen är sliten, värmen knakar. Du vet hur såna äldre hyresrätter är.
Jag vet.
Ingrid föreslog att du skulle låna pengar till renoveringen, annars tar vi mer av dig.
Varför skrämde hon mig så?
Hon är en bra människa, men vi har hamnat i den här knipan. Vi har inga pengar.
Skynda inte med renoveringen, Lennard, rådet Freja.
Varför inte, älskling?
För lägenheten på Engelbrektsgatan är gemensamt köpt. Hälften är min, så säger domstolen.
Du vågar inte, Freja, svarade han. Jag ger allt till er och vår dotter, men du svarar så här?
Jag kan köpa din andel, eller sälja min till dig. Eller så kan du få en liten ettorums lägenhet i en femvåningsbyggnad på Civilsamhällsgatan, men med bra renovering. Välj själv.
Är det allt? skrek Lennard. Det är allt du kan erbjuda mig och Ingrid? Vi har ett barn, tänker du på honom?
Om du fortsätter att vara oförskämd, säljer jag min del till den första som vill, svarade Freja kallt. Då hamnar du i ett hyreshus med Ingrid och barnet.
Lennard såg på den smutsiga disken, den slitna kylskåpet, taket med fläckar, den dammiga golvet, de gamla fönstren från 70talet. Han tänkte på den trasiga TV:n, på vad som händer i badrummet och toaletten, och han ville bara gråta.
Jag är med, mumlade han tyst.
Kramas. (Skratt)
Hoppas du får koll på allt. Vi hörs!
