Jag älskar dig inte längre, Alva, sade jag bestämt. Jag har tänkt länge, vägt alla för och nackdelar, och kommit fram till att det bara är så.
Jag stod vid köksbordet medan Alva stod vid fönstret och såg ut.
Jag har redan insett det, Lars, svarade Alva med en sorgsen suck.
Redan? förvånades jag. Verkligen?
Förvånar det dig? Alva öppnade fönstret, andades in den friska vinterluften, log och slog sedan igen.
Nej, men jag trodde du inte visste, svarade jag med en bitter min. Då blir det enklare. Vi måste gå skilda vägar.
Är du säker på att du verkligen vill det? frågade Alva. Tror du att det är rätt? Vi har ju varit gifta i många år och har ett barn.
Jag kommer betala underhållsbidrag, och allt annat du kan behöva, sade jag. Men jag vill inget mer av dig, Alva.
Vad menar du, inget mer från mig? frågade hon förvånat.
Jag menar att jag inte kommer kräva någon del av lägenheten eller egendomen, svarade jag och blickade på det tomma bordet.
Menar du den lägenheten och sommarstugan i Västerås som jag köpte innan vi gifte oss? undrade Alva. Du tänker inte dela dem?
Precis, Alva, precis, svarade jag. Jag är högre än så. Om någon mer hänsynslös hade stått i min sko skulle han ha rövat er på varje krona, Alva.
På varje krona? upprepade hon.
På varje krona, Alva, på varje krona, insisterade jag. Jag skulle ha lämnat dig och vår dotter med ingenting. Men jag är inte så. Allt får du behålla. Jag tar inget. Så är jag, en man med ett kristallklart hjärta.
Tack, Lars, sade Alva. Du är en riktig man, till skillnad från vissa.
Vissa? undrade jag och tittade nyfiket på kylskåpet.
De vars hjärtan inte är lika rena som ditt, förklarade Alva.
Ah, de, förstod jag vem hon menade, och såg på diskbänken där oredad disk låg som ett berg. Ja, det finns ännu fler män som förödmjukar den ädla titeln. Du tror inte, Alva, men det finns sådana exemplar som får en att häpna! Vart på jorden finns de?
Alva log snett medan regnet just börjat smattra mot rutan.
Jag gillar regn, när det är tyst och varmt hemma, tänkte hon.
Jorden drar med sig alla, Lars, och män varierar, svarade Alva.
Du menar, Alva, att det finns många sorters män, ropade jag glatt och stirrade åter på bordet. Jag ska berätta en liten historia. På mitt kontor jobbar en kille, en riktig karaktär. Föreställ dig, när han gick ifrån sin fru
Berätta en annan gång, Lars, jag har inget tid nu. Har du mer att säga om oss? Eller är du klar?
Jo, ja, såklart, svarade jag. Det finns mer. Jag har en sista begäran.
En begäran?
Skulle du kunna låna mig femhundratusen kronor? sade jag. Jag betalar tillbaka, mitt löfte är heligt.
Femhundratusentals kronor? förvånades Alva. Är du säker på att det räcker?
Jag är säker, älskling, svarade jag. Jag har räknat.
Du har räknat? skrattade hon. Verkligen!
Du tror nog att det är lite, med åtta år av äktenskap. Jag har inga krav på dig.
Nej, svarade Alva. Det är för mycket. Jag ger dig inga femhundratusen.
Hur kan du inte ge? undrade jag. Femhundratusen, du menar?
Jag ger inga pengar, svarade hon bestämt.
Alva gick bort från fönstret och satte sig vid bordet.
Så får du ingenting, tänkte jag. Vad gör jag nu? Hur ska jag förklara för Klara?
Ge du åtminstone trehundratusen? frågade jag.
Inte en krona, svarade hon.
Hur kan det bli så? undrade jag. Du vägrar bara så enkelt?
Så enkelt, och så, svarade Alva.
Jag trodde det var en annan summa men om du insisterar på noll, så är det det.
Du tröttar mig, Alva, sa hon.
Då får jag försvara mina rättigheter på annat håll, svarade jag efter en kort paus.
Så mycket du vill, sa hon. Rättigheter gillar man när man försvarar dem, särskilt på en annan plats.
Vem ska ansöka om skilsmässa, du eller jag? frågade jag bestämt.
Vilken skilsmässa, Lars, vakna till slut, svarade Alva, vi är redan skilda.
Skilda? ropade jag. Hur kunde jag missa det?
För tre år sedan gick du från hemmet och ringde bara tre gånger. Första gången sa du att jag inte skulle oroa mig. Andra gången att du löste något allvarligt. Tredje gången ringde du bara för att säga att du inte älskar mig och be om femhundratusen.
Jag behövde tid att tänka, Alva, förklarade jag. Jag försökte rädda familjen. Men hur kunde du sluta utan mig?
De skickade stämningshandlingar till ditt folkbokföringsadress, men du dök inte upp.
Jag gick med vilje inte, svarade jag. Jag hoppades att ingen skulle skilja oss. Så blev vi skilda?
Ja, vi blev.
Så kan man göra, utan en person närvarande? skakade jag på huvudet.
Om du själv inte ville vara där, vem skyller du på? svarade Alva. Endast dig själv.
Jag hatar alla de här rättegångarna, Alva, du vet det. Jag vill inte att främlingar ska veta våra problem. Men om alla är våra egna, är det okej. Hur var domaren? Sträng?
Inte alls, hon var lugn. Hon pratade ofta om dig.
Verkligen? frågade jag.
Ja, hon undrade var du var.
Vad svarade du?
Inget, jag vet inte.
Var hon arg för att jag inte kom?
Inte alls, hon tog det med ro.
Så hon klarade av att gå utan mig flera gånger?
Hon blev inte arg eller oroad. Man kan väl inte vara arg på dig, Lars.
Det är sant, jag är så här, svarade jag. Vad sade hon då?
Hon sa att det gick bra utan mig, och att vi kunde gå vidare. Varför vill du ha femhundratusen?
Jag vill renovera min lägenhet, förklarade jag. Jag tror vi med Klara är i ett stabilt förhållande. Har du hört om Klara?
Nej.
Hon är en fin kvinna, nyligen skild. Vi träffades för tre år sedan. Jag ringde dig då och sa att allt var bra.
Jag minns samtalet, men inget om Klara.
Vi har en dotter nu, en liten flicka. Jag vill laga i lägenheten så barnet får växa i en fin miljö.
Så du har två döttrar? frågade Alva.
Ja, två. En av dem bor i en gammal lägenhet på Engelbrektsgatan, byggd på 70talet. Den måste renoveras: el, värme, tre rum och kök. Du vet hur de där brevlådorlådorna byggdes.
Jag vet.
Klara föreslog att du skulle be om pengar från sin familj. Annars blir vi tvungna att ta mer från dig.
Vill hon skrämma mig?
Ja, men Klara är en god människa. Vi har bara hamnat i den här situationen och saknar pengar.
Skynda dig inte med renoveringen, Lars, rådde Alva.
Varför inte, älskling?
För lägenheten på Engelbrektsgatan köptes i vårt äktenskap. Hälften är min, så har domstolen beslutat.
Du vågar inte, Alva, svarade jag. Jag har sagt att jag lämnar allt till dig och vår dotter Det går inte.
Jag kan köpa din andel, sälja min, eller ge dig en liten enrumslägenhet i femvåningshuset på Fridhemsgatan, med bra renovering, erbjöd hon. Välj.
Är det allt du kan ge? röt jag. Vi har ett barn. Tänker du på honom?
Om du fortsätter så, säljer jag min del till den som först kommer, svarade Alva. Du får bo i en billig hyresrätt med Klara och barnet.
Jag såg på den smutsiga disken, den slitna kylskåpet, taket med sprickor, den smutsiga golvplattan, de gamla fönstren från 70-talet. Jag tänkte på den trasiga tv:n, det som händer i badrummet och toaletten, och tårarna började tränga fram.
Jag accepterar, sa jag mjukt.
Tack för att du lyssnade, avslutade Alva.
