När Thomas Andersson fyller trettio år har han varken fru eller barn bara ett hyresradhus i en förort och ett klassrum fullt av drömmar som inte är hans egna.
*Man kan tänka sig en bröllopsfoto.*
En regnig eftermiddag hör han löjen i lärarrummet om tre syskon Alva, Freja och Nils vars föräldrar just omkommit i en olycka. De är tio, åtta respektive sex år gamla.
De hamnar säkert på ett barnhem, säger någon. Ingen vill ha dem. För dyra, för krångliga.
Thomas blir tyst. Han sover inte den natten.
Nästa morgon ser han barnen stå på skoltrappan blöta, hungriga och frusna. Ingen har kommit och hämtat dem.
I slutet av veckan gör han det ingen annan vågar: han undertecknar själv adoptionshandlingarna.
Grannarna skrattar åt honom.
Du är galen!, ropar de.
Du är ensam, du klarar inte ens ditt eget liv.
Skicka dem till ett barnhem, så klarar de sig.
Men Thomas lyssnar inte.
Han lagar deras mat, reparerar deras kläder och hjälper dem med läxorna långt in på natten.
Lönen är liten, livet är tufft men huset ekar alltid av skratt.
Åren går. Barnen blir äldre.
Alva blir barnläkare, Freja kirurg och Nils den yngste en välkänd advokat som specialiserar sig på barns rättigheter.
Vid deras examen går de upp på scenen och säger samma mening:
Vi hade inga föräldrar, men vi fick en lärare som aldrig gav upp.
Tjugo år efter den regniga dagen sitter Thomas Andersson på trappan framför huset, håret grånat men leendet lugnt.
De grannar som en gång hånat honom möter honom nu med respekt.
Avlägsna släktingar som vände ryggen åt barnen dyker upp igen, låtsas vara intresserade.
Thomas bryr sig dock inte.
Han ser bara de tre unga männen som kallar honom pappa och inser att kärleken har givit honom den familj han aldrig trodde att han skulle få.
### Läraren som väljer familj Del två
Åren flyger förbi och bandet mellan Thomas Andersson och hans tre adoptivbarn blir starkare för varje dag.
När Alva, Freja och Nils äntligen når sina drömmars topp var och en i ett yrke som hjälper andra börjar de planera en överraskning.
Ingen gåva kan riktigt betala tillbaka det Thomas gett: ett hem, en utbildning och framför allt kärlek.
Men de vill ändå försöka.
En solig eftermiddag tar de med honom på en biltur utan att avslöja destinationen.
Thomas, nu femtio år, ler förvirrat medan bilen slingrar sig längs ett trädkantat landsväg.
När de stannar blir han mållös: framför honom reser sig en ståtlig vit villa omgiven av rosor, med en skylt på entrén:
**Anderssonhemmet**.
Thomas blinkar, rörd till tårar.
Vad vad är det här?, mumlar han.
Nils lägger en arm om hans axel.
Det här är ditt hem, pappa. Du har gett oss allt. Nu är det din tur att få något vackert.
De räcker honom nycklarna både till huset och till en elegant silverfärgad bil som står i uppfarten.
Thomas skrattar med tårar i ögonen och skakar på huvudet:
Det här behövde jag inte Jag klarar mig utan allt detta.
Freja ler milt.
Men vi måste ge dig det. Tack vare dig har vi förstått vad en sann familj betyder.
Det året tar de med honom på sin första resa utomlands till Köpenhamn, Berlin och vidare till de schweiziska Alperna.
Thomas, som aldrig tidigare lämnat sin lilla stad, ser världen med ett barns blick.
Han skickar vykort till sina gamla kollegor, alltid undertecknade på samma sätt:
Från herr Andersson stolt pappa till tre barn.
Och medan han betraktar solnedgångar vid fjärran hav, inser han en djup sanning:
Han har räddat tre barn från ensamhet men i verkligheten var det de som räddade honom.
