— Havet ställs in, — sa Erik utan att lyfta blicken från mobilen. — Mamma är på väg.
Jag stod mitt i sovrummet med den öppna resväskan. I handen en ny bikini med prislapp. För första gången på sju år.
— Hur kan du säga att det ställs in? — svarade jag lugnt och lade bikinin på sängen. — Biljetterna är köpta, icke‑återbetalningsbara. Tvåhundraåttio tusen kronor, Erik.
Han gnuggade näsroten och sjönk ner på soffans kant. Så gjorde han alltid när samtalet gick i en riktning han inte ville ha.
— Vad kan jag göra? Hon har redan köpt tågbiljett. På eftermiddagen nästa dag. Jag kan ju inte säga åt henne att vända om.
Sju år har vi varit gifta. Och på de sju åren har jag aldrig tagit en semester. Varken till havet, till ett kurort eller på en helg i en närliggande stad. Inga resor alls. Det första året gick vår smekmånad på Gotland, bara tre dagar, för vår mamma, Inga, ringde och sa att hennes blodtryck var lågt. Vi kom hem igen. Blodtrycket var ett normalt 130/80 för hennes ålder. Jag visste det, för jag är apotekare och ser sådana siffror på recepten varje dag.
Sedan dess har vi inte gjort någon resa. Varje gång vi planerade en semester dök Inga upp igen. Fjärde gången på sju år, som om den följde ett schema.
— Erik, — satte jag mig bredvid honom och försökte hålla rösten jämn. — Vi har sparat till den här semestern i fyra månader. Jag har tagit extra pass, tolv timmar om dagen. Du har sett hur jag kom hem.
— Ser, — svarade han fortfarande med blicken på telefonen. — Men mamman är viktigare.
Jag rättade glasögonen. Fingrarna gled, mina händer var torra och spruckna av desinfektionsmedel. Åtta år på apoteket har gjort huden som sandpapper.
— Viktigare än vad? — frågade jag.
— Viktigare än havet, Majken, — han tittade äntligen upp. — Mamman är bara en. Hon är sjuttiofyra. Förstår du inte?
Jag förstod. Jag förstod att Inga bodde i Uppsala, i en trerummare med en granne som kom förbi varje dag. Att hon själv gick till marknaden, bar på matkassar och fyllde på med konserver för vintern – tjugo burkar. Och att varje ”besök” började med samma samtal till Erik: ”Son, jag saknar er, jag kommer in en vecka.”
„En vecka” drog ut till två, sedan tre. En gång bodde Inga hos oss i en månad, och lämnade bara när grannen ringde och sa att rör hade sprucket i hennes lägenhet.
— Jag kommer inte avbryta, — sa jag. — Åk själv och möt mamma. Jag flyger iväg.
Erik höjde huvudet, som om jag föreslagit något otäckt.
— Vart ska du flyga? Ensam? Utan man?
— Med Saga.
— Nej, — han reste sig. — Nej, Majken. Vi är en familj. Antingen tillsammans eller inget alls.
Och jag gav upp, precis som fyra gånger tidigare. Jag lade tillbaka bikinin i garderoben, stängde väskan och placerade den på loftet.
Tvåhundraåttio tusen kronor försvann. Oåterbetalningsbara.
Två dagar senare stod Inga i hallen med en tung randig väska och en påse med hemmagjorda inlagda gurkor.
— Så, visa vad du har här, — sa hon och spanade runt i korridoren. — Det är hög tid att byta tapeter. Erik, håller du och din fru verkligen koll på lägenheten?
***
Inga bodde hos oss i tre veckor.
De två första dagarna flyttade hon runt i köket. Kastruller i en annan skåp, kryddor på annan hylla, skärbrädor under diskbänken, “för att det är hygieniskt”. Jag jobbade tolv timmar och kom hem till en lägenhet där jag inte kunde hitta någonting.
— Inga, — sa jag på den tredje dagen och öppnade skåpet för att leta efter en stekpanna. — Jag är van vid ett ordnat hem. Det är lättare när allt har sin plats.
Hon såg på mig över glasögonen, med en tung blick nedifrån, fast jag var en halvmeter högre.
— Du, Majken, är van vid kaos. Det här är ingen ordning, det är oreda. Vem sätter en stekpanna bland spannmålen?
— Så är det bekvämt för mig, — svarade jag.
— Och jag tycker inte om det. Inte Erik heller. Eller hur, Erik?
Erik satt vid bordet med telefonen och var tyst. Skuldrorna krökta, som alltid när mamma talade till honom.
— Mamma, — sade han. — Okej.
”Okej” var allt jag hörde. Inte ”Majken har rätt” och inte ”Mamma, det är hennes kök”. Bara ”Okej”.
Den femte dagen tog Inga sig an gardinerna. Jag hade köpt dem förra året – linnegardiner i senapsgult, noggrant utvalda för att matcha soffan och kuddarna. Åttatusen kronor.
När jag kom hem låg gardinerna hoprullade på soffan, och på fönstren låg ett vitt tyg som Inga hade tagit med sig.
— Vad är det här? — frågade jag.
— Det är vanliga gardiner, — svarade hon och knackade på bordet. — Inte trasor. Senapsgult är för sjukhus, inte för hem.
Jag tystade i tre sekunder, tog sedan av det vita tyget, la det på en pall och hängde upp mina egna gardiner.
Jag skakade inte längre. Den här gången var händerna stadiga.
— Vad gör du? — Ingas röst blev lägre.
— Hänger mina gardiner, — svarade jag utan att vända mig om. — Jag gillar mina gardiner. Det här är mitt hem. Färgen väljer jag.
Tystnaden varade fem sekunder. Sedan reste Inga sig från bordet och lämnade rummet. Jag hörde hur hon slog ett samtal i korridoren. Rösten var dämpad men jag kunde förstå: ”Erik, din fru är oförskämd mot mig. Jag är inte van vid sånt här.”
Erik kom hem tidigare än vanligt. Dörren smällde så att Saga ryckte till i sitt rum.
— Vad har du gjort? — frågade han från hallen.
— Jag hängde mina gardiner.
— Mamma är ledsen! Hon har gjort så mycket för oss, och du tackar inte ens!
Jag såg på honom, på hans breda axlar som nu var raka när mamman var i rummet, men böjda när jag var närvarande.
— Erik, — sa jag. — Jag har tackat för gurkorna, för sylten, för bullarna. Men gardinerna i mitt hem får jag välja själv.
— Det är VÅRT hem!
— Så varför bestämmer din mamma?
Han svarade inte. Gnuggade näsroten, vände sig och gick mot mamman.
På kvällen kom Saga till köket. Tyst med en lärobok i handen, som om hon bara hade kommit för ett glas vatten.
— Mamma, — sade hon. — Han ringer varje gång. Innan varje semester. Jag har hört.
— Vad har du hört?
— Han säger: ”Mamma, vi åker då”. Och hon kommer. Varje gång.
Jag satte på vattenkokaren och lyssnade på hur den började vissla. Det var ingen slump. Fyra gånger i rad var det ett mönster.
Saga stod bredvid mig, vinglade från fot till fot.
— Mamma, är du okej?
— Ja, — svarade jag. — Gå och plugga.
Jag var dock inte okej. Jag tog fram mobilen, öppnade anteckningarna och räknade. Första gången – smekmånad på Gotland, tre dagar, 12 000 kronor. Andra gången – Turkiet för två år sedan, 19 000 kronor. Tredje gången – Kaliningrad förra våren, biljetter och hotell för 5 000 kronor. Fjärde gången – de här tvåhundraåttiotusen kronorna. Totalt 64 000 kronor på sju år. Allt försvann.
Erik hade under samma period två gånger kört mamma till Ystad för kurortsbehandlingar, på gemensamma pengar.
Jag slog igen anteckningarna, lade undan mobilen och hällde mig ett te. Mina händer var lugna. Beslutet var ännu inte fattat, men något hade redan förändrats inuti mig.
En månad efter Ingas avresa bjöd jag min väninna Valentina på middag. Vi hade jobbat tillsammans på apoteket i nio år.
Erik gick till en kompis för att se på fotboll. Saga satt i sitt rum. Vi med Valentina öppnade vin, skar ost och satte oss vid köket – den första riktiga kvällen på länge.
— Hur är det med dig? — frågade Valentina. — Vad har du för planer i sommar?
— Ingenstans, — svarade jag och log. — Jag har vant mig vid den frågan.
— Igen?
— Igen.
Valentina skakade på huvudet. Hon förstod. Alla förstod.
Plötsligt ringde dörrklockan. Jag öppnade – där stod Inga med sin väska och påsen med inlagda gurkor.
— Erik sa att du är ensam hemma, — sade hon. — Jag bestämde mig för att hälsa på. Det var länge sedan.
En månad hade passerat. Och det var ”länge”.
Hon gick in, såg på Valentina och satte sig vid bordet. Jag bjöd henne på te, för vin drack Inga inte och gillade inte det.
Tio minuter gick i lugn samtal. Sedan frågade Valentina:
— Inga, reser du?
Och så började berättelsen.
— Åh, ja! — sträckte Inga på sig. — Erik körde mig till Ystad två gånger. Bad, massage, fjällen. Så vackert!
Hon vände sig mot mig.
— Och du, Majken, var du någonstans på sistone? Jag har inte sett en enda bild på dig. Inte ens någonstans?
Jag justerade glasögonen.
— Nej, — svarade jag. — Ingenstans.
— Så ser du, — Inga vände sig till Valentina, som om det var självklart. — Ung, frisk, men aldrig någonstans. Erik föreslår, hon tackar inte. Själv är hon skyldig. Jag har redan sett hela Krim.
Valentina såg på mig, spände sina läppar.
— Inga, — sade hon. — Majken reser inte för att hon inte vill.
— Varför då?
Valentina tystnade och såg på mig som om hon väntade på mitt svar.
Jag svarade själv.
— För varje gång vi köper biljetter så dyker du upp, — sa jag, med jämn röst. — Fyra gånger på sju år. Smekmånad – du ringde, vi kom tillbaka. Turkiet – du kom dagen före avresa. Kaliningrad – samma sak. I år – havet. Tvåhundraåttio tusen kronor, icke‑återbetalningsbara. Totalt sextiofyra tusen kronor. Jag har räknat.
Inga stannade upp, fingret hängde i luften.
— Vad säger du?
— Jag talar om siffror, — svarade jag. — Inga anklagelser, bara fakta. Jag kan ge datum om du vill.
Tystnad.
Valentina reste sig, sa att hon var tvungen att gå. Jag följde henne till dörren. När jag kom tillbaka till köket hade Inga redan börjat ringa Erik.
Om tjugo minuter stormade han in i lägenheten.
— Varför förödmjukar du mamma inför främlingar? — ropade han, utan att ta av sig skorna.
— Jag förödmjukade inte. Jag bara sa siffrorna.
— Vilka siffror? Vad pratar du om?
— De sextiofyra tusen kronorna vi förlorat på avbrutna resor. Alla våra år tillsammans.
Erik såg på sin mamma. Inga stod i köket, armarna i kors.
— Son, — sade hon. — Antingen jag eller du.
— Mamma, — Erik gnuggade näsroten.
— Hon måste be om ursäkt, — avbröt Inga.
Erik vände sig mot mig.
— Majken, be mamma om ursäkt.
Jag tog av glasögonen, torkade dem med insidan av min tröja. Utan dem såg allt lite suddigt – både Erik, hans mamma och hallen med deras skoskor.
— Nej, — sade jag. — Jag kommer inte.
— Då åker jag till mamma, — svarade han. — Tills du får förstånd.
— Okej, — svarade jag.
Han väntade på ett annat svar, jag såg det i hur hans haka ryckte. Men jag tystnade, och han tystnade också. Sedan tog han jackan och gick. Inga följde efter. Väskan med gurkor lämnade hon i hallen.
Jag satte mig på en pall i den tomma köket. Benen värkte efter hela skiftet. Tolv timmar bakom apoteket, och sedan detta. Men inuti var det klart – som himlen efter ett åskväder.
Han kom tillbaka efter tre dagar. Utan ursäkt, utan samtal. Bara han, hängde jackan och satte sig för att äta. Inga hade åkt tillbaka till Uppsala.
Men en vecka senare började Erik tala med korta fraser: ”Middagen klar?”, ”Var är skjortan?” ”Hämta Saga”. Jag förstod att han straffade mig med tystnad för att jag inte bett om förlåtelse.
Och en vecka senare började jag lägga undan pengar på ett separat konto som han inte kände till.
Ett år gick snabbt. Saga fyllde sexton och jag ordnade hennes pass själv. Erik skrev under samtycket utan att fråga varför. Det spelade ingen roll så länge mamman inte ringde.
I maj köpte jag biljetter. Två av oss – jag och Saga – till Antalya, ett trestjärnigt hotell, nio nätter. Jag betalade från mitt eget konto – samma som Erik inte kände till. Fyrtiosju tusen kronor hade jag sparat varje månad. Biljetterna var återbetalningsbara, så jag hade lärt mig av tidigare erfarenheter.
Jag sa till Erik:
— Låt oss åka alla tillsammans i juni. Jag har hittat ett bra erbjudande.
Han såg på mig som om jag talade ett främmande språk, nickade sedan.
— Okej. Vi får se.
Två veckor väntade jag, packade väskor, köpte nya sandaler till Saga och en solhatt till mig. En solkräm som vår apoteket sålde med tjugo procents personalrabatt.
Fyra dagar före avfärd kom Erik senare än vanligt från jobbet. Han satte telefonen med skärmen nedåt på bordet. Jag kände igen gesten – skärmen ner betyder att han ringer mamma. Eller attJag tog mitt pass, gick mot dörren och kände hur friheten äntligen var inom räckhåll.
