Idag gick jag från apoteket och tänkte bara på en sak – att komma hem utan missöden.
Käppen. Steget. Käppen. Steget. Benet värker, påsen med mediciner skär i handflatan. Oktober i år var grym – fuktig, kylslagen, utan ett spår av nåd.
Ett kvarter till. Bara lite till.
Jag hade nästan passerat lekplatsen när jag hörde ett svagt gnällande från buskarna vid staketet.
Jag stannade. Stod stilla en sekund. Tänkte: jag orkar inte, gå hem. Tänkte – men svängde ändå.
Flinkade isär grenarna.
I buskarna låg en schäfer. Stor, vuxen – och totalt hjälplös. Framtassen var blodig, både torkat och färskt blod. Pälsen tovig, revbenen syntes alldeles för tydligt. Men värst var ögonen – levande, men nästan uppgivna. Sådana ögon hade jag sett förr. Jag visste vad de betydde.
Hunden tittade på mig och morrade inte.
Den bara såg på mig.
– Och vad ska jag göra med dig? sa jag. Inte en fråga, snarare en suck.
Jag tog fram mobilen. Ringde efter en taxi – första gången på flera månader, jag sparade pengar. Gav adressen till djursjukhuset vid Lövskogsvägen.
Chauffören såg hunden och skruvade på sig.
– Vi tar egentligen inte djur. Bara i bagageluckan om den inte smutsar ner?
– Den smutsar inte ner, hjälp mig lyfta in den, sa jag med en röst som jag en gång använde mot vårdslösa skötare.
Överraskande nog protesterade han inte – nästan själv lyfte han in hunden i bagageluckan.
På kliniken sa de: benbrott, rivsår, undernärd. Operation akut.
De sa summan.
Jag var tyst en sekund. Sedan öppnade jag plånboken.
Det var nästan hela pensionen.
”Nästan hela – men inte allt”, sa jag till mig själv. Och la pengarna på disken.
Hem kom jag sent på kvällen – med hunden, med medicinpåsen och med instruktioner på två tätskrivna ark.
Hunden la sig genast i hallen. Jag satte mig bredvid.
Schäfern låg med det lindade benet utsträckt. Tittade inte på mig alls.
– Det gör inget, sa jag. Du behöver inte titta. Huvudsaken är att du lever.
Den natten sov jag knappt. Lyssnade. Gick upp två gånger, tände med mobilen, kollade.
På morgonen ringde Maja.
– Mamma, hur är det?
– Bra. Jag har tagit hand om en hund.
Tystnad. Lång.
– Vilken hund?
– En schäfer. Skadad, låg i buskarna. Jag åkte till veterinären med den.
– Mamma. – Rösten blev speciell, den där när hon försöker behärska sig. – Mamma, är du allvarlig? Du knappt kan gå! Med vilka pengar?
– Mina egna.
– Med pensionen?!
– Maja, skrik inte, snälla.
– Jag skriker inte, jag – pratar. Mamma, vi har pratat. Jag fixar rummet, du ska flytta hit snart, och nu gör du så här…
– Maja. – Jag sa det lugnt. – Jag ringer sen.
Och la på.
Sen. Sen den konversationen. Just nu var annat viktigare.
De första dagarna var tunga. Hunden åt inte. Jag köpte olika saker: paté, kokt kyckling, ris med buljong. Ställde fram skålen, gick undan, väntade. Kom tillbaka – orört.
Jag satte mig på golvet bredvid – långsamt, stönande, med möda – och höll fram mat ur handen. Bara höll och väntade.
På tredje dagen sträckte hunden sig och tog en bit kyckling.
En liten. Nästan osynlig.
Jag log inte, satt bara stilla. För att inte skrämma.
Så där ja. Så där, bra.
Jag döpte henne till Gerda. Inte direkt, först tänkte jag: varför ett namn, hon kanske inte stannar. Sen insåg jag: hon stannar.
Gerda var rädd för allt. Höga ljud, främmande rörelser. När jag första gången försökte klappa henne på huvudet drog hon ihop sig som om hon väntade sig ett slag.
Vem har gjort så mot dig.
Jag klappade inte – jag lade bara handen bredvid. På filten, bredvid tassen. Bara handen, inget tryck. Låt henne vänja sig.
Så gick dagarna.
Morgon och kväll gick vi ut.
Gerda gick nerför trappan försiktigt på tre ben – det fjärde vilade hon fortfarande. Jag också försiktigt, höll i ledstången. Två krymplingar, tänkte jag. Vilket par.
Vi gick fram till bänken vid lönnen och stannade. Jag satte mig. Gerda stod bredvid och såg sig om – vaksam, spänd, som om hon väntade fara från alla håll.
Så promenerade vi varje morgon och varje kväll. Först till bänken och tillbaka. Sen till husknuten. Sen runt gården. Jag kom hem och kände att benen värkte, men på ett annat sätt än förut. Inte av svaghet. Av trötthet. Det är skillnad.
I november kom Maja oanmäld.
Hon ringde på dörren, klev in och stannade i hallen. Såg Gerda ligga på sin bädd, skålarna vid väggen, kopplet på kroken. Sen mig. Jag drack just te i köket, rosig om kinderna efter promenaden.
– Mamma, du… ser bra ut, sa Maja. Förvirrat, som om hon väntat sig något annat.
– Jag går ut två gånger om dagen, svarade jag. Sätt dig, jag häller upp te.
Maja satte sig. Tittade på Gerda – hon låg stilla, lyfte bara huvudet.
– Bits hon inte?
– Nej.
– Om en främling kommer in?
– Hon är inte aggressiv, bara försiktig.
Maja var tyst. Sen sa hon igen:
– Mamma. Rummet är färdigt. Jag har gjort allt. Du förstår, jag känner mig lugnare när du är nära. Och du bor här ensam, tänk om något händer.
Jag ställde ner koppen.
– Tar ni hunden?
– Mamma.
– Maja. Svara bara.
Paus. Lång.
– Vi har inte så stor lägenhet. Och Kalle är emot djur. Du vet.
– Jag vet, sa jag.
Och mer om det ämnet pratade vi inte den kvällen.
Gerda, som om hon kände på sig något, reste sig från bädden, kom in i köket och la sig vid mina fötter. Rätt på det kalla golvet, sträckte ut sig.
Jag sträckte ner handen och klappade henne bakom örat.
Du hör allt, va.
Konversationen kom i december. Maja kom en lördag med påsar, med mat, med uppsynen av någon som fattat ett beslut och nu ämnade lägga fram det.
Hon packade in maten i kylen. Diskade. Sen satte hon sig vid bordet och lade händerna i kors – så där som man gör när man ska prata allvar.
– Mamma. Inga sura miner nu.
Jag satt bredvid. Gerda låg i rummet – man hörde henne sucka.
– Okej, sa jag.
– Jag har ordnat. Rummet är klart, jag har satt upp gardiner, köpt en ny madrass åt dig. Det är bra där, mamma. Du har mig nära, jag känner mig lugn. Du är inte ensam.
– Jag är inte ensam.
– Mamma. – Maja slöt ögonen lätt. – En hund är inget sällskap. Det är ett ansvar du inte behöver just nu. Du lägger hela pensionen på den, du går ut i kylan två gånger om dagen, du…
– Jag ser friskare ut än för ett år sen.
– Du blir trött.
– Alla blir trötta.
– Mamma, jag har hittat ett bra hundhem. Det är seriösa människor, de tar hand om hundar, de har stor yta. Gerda skulle få det bra där. Bättre än i en etta.
Gerda i rummet suckade igen. Hon reste sig, jag hörde klorna mot golvet, och kom in i köket. Stannade i dörren, tittade på oss båda. Sen gick hon fram till mig och satte sig.
Maja såg på hunden. Sen på mig.
– Mamma.
– Jag hör dig, sa jag tyst. Jag hör allt.
Jag sträckte ner handen och lade den på Gerdas huvud. Hon rörde sig inte.
– Kommer du ihåg när jag jobbade? frågade jag plötsligt. Du var liten, men kanske minns du. Jag gick klockan sex på morgonen. Kom hem när du redan sov. Din pappa sa: du finns inte hemma, du finns bara på sjukhuset.
Maja teg.
– Jag blev inte ledsen. Jag förstod: där var människor. De hade det värre än jag. De behövde mig. – Jag pratade lugnt, utan patos. – Sen dog pappa. Och jag gick i pension. Och plötsligt var jag inte behövd av någon. Du är vuxen, du har ditt liv. Det är rätt. Men jag… Maja, jag visste inte vad jag skulle göra med mig själv.
Jag såg ut genom fönstret. Utanför var december – grå, tidig skymning, gatlyktorna redan tända.
– När jag hittade Gerda tänkte jag: där har vi ett problem till. Jag har ingen ork, inga pengar, ingen hälsa. Varför ska jag ha det här. Men sen tog hon en bit kyckling ur min hand – tredje dagen. En så liten bit. Och jag förstod att jag inte sovit de tre nätterna för att jag var trött – utan för att det här var viktigt. För att om inte jag ser efter, så finns det ingen annan.
Gerda flyttade sig närmare. Jag klappade henne bakom örat.
– Jag började gå ut. Först till bänken och var andfådd. Nu tre varv runt gården och jag märker det inte. Blodtryckstabletterna – för två veckor sen minskade jag dosen, läkaren sa att det gick. Jag lärde känna Valborg från andra trappan, vi promenerar ibland ihop. Jag köpte ordentliga stövlar i vinter – första gången på tre år, förut tänkte jag: varför stövlar, jag går ju ingenstans.
Jag vände mig mot dottern.
– Men nu går jag, Maja.
Maja satt och såg på mig. Hon ville säga något – jag såg det – men sa inget.
– Jag förstår att du är rädd, sa jag. Att jag ramlar. Att ingen kan ringa ambulans. Att det är halt på vintern, att jag är ensam, att allt kan hända. Jag förstår den rädslan, jag var själv så rädd för din pappa de sista åren.
– Och vad är det för fel med det? sa Maja tyst.
– Inget fel. Men jag är inte redo att vara hjälplös än. – Jag log lite. – För tidigt.
Maja såg ner.
Vi var tysta länge.
– Du kommer inte att lämna bort henne? sa Maja.
– Nej.
– Och du flyttar inte?
– Nej.
Maja nickade. Långsamt, som om något inom henne föll på plats – med knirr, men föll.
– Då vill jag att du har ett larm. Ett armband – du trycker, och jag får ett samtal direkt.
– Okej.
– Och en gång i veckan kommer jag. Inte för att kolla, bara för att hälsa på.
– Det blir jag glad för.
– Och den där, – Maja nickade mot Gerda, – jag ska försöka acceptera. Jag lovar inte att jag kommer älska henne. Men jag försöker.
Jag såg på min dotter.
– Kom hit, sa jag.
Maja reste sig. Kom fram. Jag höll om henne hårt. Maja stelnade ett ögonblick, men sen kramade hon tillbaka.
Gerda drog sig diskret tillbaka till sin bädd.
Utanför var det alldeles mörkt. Gatlyktorna lyste jämnt, snön hade pudrat fönsterbrädan.
Vintern gick obemärkt förbi.
Jag märkte inte själv när – bara en dag upptäckte jag att december var slut, sen januari, sen februari, och jag gick och gick – morgon och kväll, i kyla och i tö, i snö och i slask.
Gerda gick vid min sida. Utan hälta – tassen var helt läkt, veterinären sa: går inte att se skillnad.
På gården kände de igen oss. Valborg från andra trappan kom alltid ut samtidigt – vi promenerade ihop, pratade. Om barn, om hälsan, om politik ibland – försiktigt. Gubben Gunnar på tredje våningen stannade varje gång och bjöd Gerda på skorpor, hon tog dem försiktigt, med värdighet. Barnen på lekplatsen var först rädda – schäfer är ändå schäfer – men sen vande de sig, började springa fram.
Käppen lämnade jag hemma i februari.
Bara en dag gick jag ut utan den och kom inte ihåg den. Kom hem, såg käppen vid dörren och tänkte: jaha.
I mars ringde jag till koloniföreningen – frågade om infarten var öppen. Den var det. Jag bokade buss.
Gerda åkte med på bakre platformen och såg ut genom fönstret.
På kolonin var allt sig likt – gamla huset, förra årets löv, kala äppelträd. Jag gick runt tomten, kände på jorden – ännu kall, men inte frusen. Planerade var jag skulle sätta flox, var petunior, var dill och persilja – bara så där, för doftens skull.
Gerda sprang runt tomten som en unghund.
I april kom Maja. Med Kalle. Kalle klev in, såg Gerda, blev spänd. Gerda gick fram, nosade på hans hand och gick undan – som för att säga: jag har kollat, du är ofarlig.
Kalle andades ut.
– Nå, sa han försiktigt, lugn i alla fall.
– Klok, rättade jag.
Vid teet såg Maja på mig – noga, granskande. Sen sa hon lågt, medan Kalle gick ut på balkongen:
– Mamma, du har förändrats.
– Till det bättre?
– Ja.
Jag tänkte efter.
– Jag lever bara igen, sa jag. Det känns nog.
Gerda lade huvudet i mitt knä.
