Vi träffades på vårdcentralen, i kön till doktorn. Jag var där för blodtrycket som hoppade hit och dit, han väntade på provsvar. Vi kom i samspråk. Erik visade sig vara en lugn, behärskad människa.
Det hade gått åtta år sedan skilsmässan. Sonen hade länge haft eget boende. Mina väninnor hade sina liv: barnbarn, sommarstugor, oändliga läkarbesök och sjukhus. Och så dök det plötsligt upp en riktig man. Ingen som drack, ingen som bråkade, ingen som tog till nävarna.
Jag bestämde mig: här var ödets gåva.
Det är märkligt hur lågt vi kan sänka ribban. Han slår inte – redan bra.
Erik jobbade på ett lager. Lönen var inte hög, men som han gärna sa, “stadig”. Det var hans favoritord över huvud taget.
Han var stadigt trött.
Han klagade stadigt på ryggen.
Han kunde stadigt inte hjälpa till hemma.
Och han förväntade sig stadigt middag prick klockan sju.
När han flyttade in hos mig kom han med två resväskor, en gammal bärbar dator och sin mamma i telefonen.
Mamma ringde varje dag.
Först tyckte jag det var gulligt.
Hon oroar sig för sin son, tänkte jag.
Men sen förstod jag att hennes eviga:
– Har du ätit?
– Har du inte blivit förkyld?
– Greta öppnar väl fönstren, så därför hostar han…
lät som om jag svalt hennes son och höll honom i ett drag.
Första året var allt rätt så drägligt.
Jag lagade mat – han åt.
Jag tvättade – han bar.
Jag handlade – han suckade:
– Allt har blivit så dyrt.
Och det sa han som om det var jag som förhandlat med butikerna om nya priser.
En gång i månaden räckte han mig pengar.
Fem tusen kronor.
Ibland sju.
Och han gjorde det med en min som om han precis betalat av hela husets bolån.
– Här, till hushållet. Men inga onödiga utgifter, tack.
Och jag betalade el, vatten, mat, rengöringsmedel, hans ryggmedicin, strumpor, kött på extrapris.
Det värsta var att jag kände tacksamhet för de pengarna.
Det är det som skrämmer mig mest i efterhand.
Efter middagen älskade Erik att sucka tungt.
– Grynen är lite torra. Hos mamma blir de perfekt fluffiga och mjuka på samma gång.
Jag fattar fortfarande inte hur det går till. Det måste finnas någon särskild magi som bara mödrar till vuxna söner har tillgång till.
Eller:
– För lite salt.
– Salta då.
– Jag har redan satt mig.
Människan hade slagit sig ner vid bordet. Då måste hela världen anpassa sig.
Jag reste mig.
Hämtade salt.
Sen bröd.
Sen te.
Sen fjärrkontrollen som låg max en halvmeter från honom.
– Greta, du har närmare.
Allt var närmare mig.
Köket.
Badrummet.
Jobbet.
Förmodligen skulle även den andra sidan ligga närmast mig.
Så småningom började jag bli trött.
Inte bara fysiskt, även om det också.
Jag kom hem från jobbet, tog av mig skorna och längtade efter fem minuters tystnad.
Bara fem.
Men från rummet hördes genast:
– Varför så sen? Jag är hungrig.
Inte:
– Är du trött?
Inte:
– Ska jag sätta på vatten?
Bara:
– Jag är hungrig.
Disken tog jag alltid.
Erik hade en särskild sorts allergi – mot diskbänken.
Så fort han såg smutsiga tallrikar kom ryggen i vägen.
– Jag skulle vilja hjälpa till, men du vet…
Ja, jag visste allt.
Vilka tabletter han tog på morgonen.
Vilken korv han föredrog.
Att hans mamma inte tålde lök.
Att Erik inte fick lyfta tungt, gå upp tidigt, lägga sig sent, städa badrummet eller bära ut soporna utan påminnelse.
Men vad jag tyckte om – det frågade ingen någonsin.
En dag föreslog jag att vi skulle dela på utgifterna.
Han blev förvånad:
– Hur menar du, dela? Jag har ju lägre lön.
– Jag förstår.
– Varför sätter du press på mig då?
Så där.
Jag bad inte om diamanter eller dyra presenter.
Jag föreslog bara att vi skulle betala mat och räkningar tillsammans.
Och genast var jag en kvinna som “sätter press”.
Samma kväll ringde han sin mamma.
Medvetet satte på högtalaren.
Efter att ha hört honom sa Gunilla kallt:
– Greta, tänker ni göra min son till en inneboende?
Jag stod vid spisen och rörde i makaronerna.
Jag ville så gärna svara:
“Inneboende betalar åtminstone för sig.”
Men jag teg.
Än så länge.
Lite senare fick Erik nytt jobb.
Lönen blev högre.
Men då kom skjortorna.
Vita.
Blå.
Randiga.
Och alla måste strykas.
Första veckorna gjorde jag det efter jobbet.
Efter middagen.
Efter städningen.
Stod vid strykbrädan medan tv:n gick i rummet och Erik låg i soffan.
– Ärmen är dåligt struken.
– Erik, jag har hållit på i en timme.
– Jag ber inte för min skull. Jag måste till jobbet.
Dagen därpå dök Gunilla upp utan förvarning.
Hon hade med sig pannkakor till sonen och ställde demonstrativt fram dem, som för att säga:
“Så här ser riktig mat ut.”
Och jag stod och skar sallad.
Sen kom den där torsdagen.
Den värsta av dem alla.
Jag kom hem nästan klockan nio.
I påsen hade jag äpplen och yoghurt – till mig själv.
Jag öppnar dörren och ser Gunilla i mitt kök.
I min morgonrock.
Den där mjuka, blå med fickan där jag alltid la glasögonen.
Bredvid låg fem skrynkliga skjortor och ett strykjärn.
Ut från rummet kom Erik.
– Vi måste prata om en sak.
Jag tog långsamt av mig stövlarna.
För om man gör det för fort kan en av dem mycket väl hamna i huvudet på någon.
Men jag är en väluppfostrad kvinna.
Ibland är det ett rejält handikapp.
– Jag måste vara på kontoret klockan åtta i morgon, sa Erik. – Jag har inte tid att stryka.
– Stryk nu då.
– Jag är trött.
Jag tittade på soffan.
På tallriken med smulor.
På hans mamma i min morgonrock.
På strykjärnet.
Och då sa han helt lugnt:
– Om du inte hinner på kvällen, gå upp klockan fem i stället och stryk mina skjortor. Det är kvinnans plikt.
Och plötsligt såg jag hela bilden utifrån.
En femtiofyraårig kvinna står i sin egen lägenhet efter en tung arbetsdag.
Framför sig har hon en man som i princip bor gratis och äter på hennes bekostnad.
Och bredvid honom hans mamma, klädd i hennes morgonrock, som förklarar hur en riktig kvinna ska vara.
Jag gick tyst in i sovrummet.
Tog fram de där två väskorna ur garderoben – dem han kom med för fyra år sen.
Ställde dem i hallen.
Och sa lugnt:
– Packa.
Han var övertygad om att jag skulle börja gråta.
Att jag skulle bli rädd.
Ärligt talat trodde jag det själv.
På fyra år växer en människa in i ditt liv.
Även om han är som ett ogräs gör det ont att rycka upp det.
Men jag stod tyst.
Sen var det inte lätt.
Handen sträckte sig automatiskt efter en andra tallrik.
I affen tog jag mekaniskt hans favoritost, för att sen lägga tillbaka den.
Det svåraste var inte att sakna honom – det var att sluta skuldbelägga mig själv.
Vem vill ha mig, med mina burkar på balkongen, vanan att slökolla serier under filten och åldern över femtio?
Men en dag kom jag hem, tände lampan och insåg plötsligt:
Jag behövs av mig själv.
Banalt?
Kanske.
Men just då gick det upp för mig.
Inte som hushållerska.
Inte som servicepersonal.
Inte som ett bihang till en man.
Utan bara som Greta.
En månad senare kom Erik tillbaka.
Med tre lite slokande rosor.
De såg nog lika trötta ut som vi båda.
Jag öppnade dörren, men tog inte av säkerhetskedjan.
– Greta, jag mår dåligt utan dig.
– Jag vill inte ha tillbaka något, sa jag lugnt.
– Ingenting?
– Ingenting.
Han stod kvar ett tag i trapphuset.
Och sen gick han därifrån utan ett ord.
