Vi träffades på vårdcentralen, i kön till läkaren. Jag kom för blodtryckssvängningar, och han väntade på provsvar. Vi kom i samspråk. Erik visade sig vara en lugn, långsam människa.
Efter skilsmässan hade det gått åtta år. Sonen bodde sedan länge för sig själv. Väninnorna hade sina egna liv: några hade barnbarn, några hade sommarstuga, några hade oändliga undersökningar och sjukhusbesök. Och här dök plötsligt en riktig man upp. Ingen som drack, ingen som bråkade, inga nävar som for ut.
Jag bestämde mig då: här är ödets gåva.
Det är förvånande hur lågt vi ibland sätter ribban. Han slår inte – redan bra.
Erik jobbade på ett lager. Lönen var liten, men som han gärna sa, ”stabil”. Det ordet var överhuvudtaget hans favorit.
Han var stabilt trött.
Han klagade stabilt på ryggen.
Han kunde stabilt inte hjälpa till hemma.
Och han förväntade sig stabilt middag precis klockan sju på kvällen.
När han flyttade in till mig hade han med sig två resväskor, en gammal laptop och sin mamma i telefonen.
Mamma ringde varje dag.
I början tyckte jag nästan det var gulligt.
Hon oroar sig för sin son.
Sedan förstod jag att hennes eviga:
— Har du ätit?
— Har du inte blivit förkyld?
— Ingrid öppnar väl fönstren, därför hostar han…
lät som om jag svalt hennes son och höll honom i drag.
Första året kändes allt ganska uthärdligt.
Jag lagade mat – han åt.
Jag tvättade – han bar.
Jag handlade – han suckade:
— Allt har blivit så dyrt.
Och han sa det som om just jag hade förhandlat med butikerna om de nya priserna.
En gång i månaden räckte han mig pengar.
Fem tusen kronor.
Ibland sju.
Och han gjorde det med en min som om han precis hade betalat av hela husets bolån.
— Här, till hushållet. Men inga onödiga utgifter.
Och jag betalade el och vatten, handlade mat, rengöringsmedel, hans ryggmedicin, strumpor, kött på extrapris.
Det värsta är att jag dessutom kände tacksamhet för de pengarna.
Det är det som skrämmer mig mest nu.
Efter middagen älskade Erik att sucka tungt.
— Bovetegröten är lite torr. Hos mamma blir den smulig och samtidigt mjuk.
Jag fattar fortfarande inte hur det går till.
Det måste finnas en särskild magi som bara mödrar till vuxna söner behärskar.
Eller:
— För lite salt.
— Salta då.
— Jag har redan satt mig.
Människan har redan slagit sig ned vid bordet.
Alltså måste hela världen anpassa sig.
Jag reste mig.
Hämtade salt.
Sedan bröd.
Sedan te.
Sedan fjärrkontrollen, som låg bokstavligen en halvmeter från honom.
— Ingrid, du har närmare.
Allt var närmare mig.
Köket.
Badrummet.
Jobbet.
Förmodligen skulle även den andra sidan vara närmare mig.
Så småningom började jag bli trött.
Inte bara fysiskt, även om det också.
Jag kom hem från jobbet, tog av mig skorna och drömde om åtminstone fem minuters tystnad.
Bara fem.
Men från rummet hördes genast:
— Varför är du så sen? Jag är hungrig.
Inte:
— Är du trött?
Inte:
— Ska jag sätta på te?
Bara:
— Jag är hungrig.
Diskade gjorde alltid jag.
Erik hade en särskild sorts allergi – mot diskhon.
Så fort han såg smutsiga tallrikar mindes han genast sin onda rygg.
— Jag skulle hjälpa till, men du vet ju…
Ja, jag visste allt.
Vilka tabletter han tog på morgonen.
Vilken korv han föredrog.
Att hans mamma inte tål lök.
Att Erik själv inte får lyfta tungt, gå upp tidigt, lägga sig sent, städa badrummet eller bära ut soporna utan påminnelse.
Men vad jag tycker om – det frågade ingen någonsin.
En dag föreslog jag att dela kostnaderna lika.
Han blev förvånad:
— Vad menar du med lika? Jag har lägre lön.
— Jag förstår.
— Varför pressar du mig då?
Så där.
Jag bad inte om diamanter eller dyra presenter.
Jag föreslog bara att vi tillsammans skulle betala för mat och el.
Och genast blev jag en kvinna som pressar.
Samma kväll ringde han sin mamma.
Medvetet satte på högtalaren.
Efter att ha hört honom sa Gunilla kallt:
— Ingrid, vill ni göra min son till hyresgäst?
Jag stod vid spisen och rörde i pastan.
Jag ville fruktansvärt gärna svara:
”Hyresgäster betalar åtminstone för sitt boende.”
Men jag teg.
Än så länge.
Senare fick Erik ett nytt jobb.
Lönen blev högre.
Men nu kom de dagliga skjortorna.
Vita.
Ljusblå.
Randiga.
Och alla måste strykas.
De första veckorna skötte jag det efter jobbet.
Efter middagen.
Efter städningen.
Jag stod vid strykbrädan medan tv:n gick i rummet och Erik låg i soffan.
— Ärmen är dåligt struken.
— Erik, jag har hållit på i en timme.
— Men jag ber inte för min skull. Jag måste till jobbet.
Nästa dag dök Gunilla upp utan förvarning.
Hon hade med sig ostkakor åt sonen och ställde demonstrativt fram dem på bordet, som om hon sa:
”Så här ser normal mat ut.”
Och jag höll just på att skära sallad.
Sedan kom den där torsdagen.
Den tyngsta hittills.
Jag kom hem nästan klockan nio på kvällen.
I påsen hade jag äpplen och yoghurt – till mig själv.
Jag öppnar dörren och ser Gunilla i mitt kök.
I min morgonrock.
Den där blå, mjuka morgonrocken med ficka där jag alltid la mina glasögon.
Bredvid låg fem skrynkliga skjortor och ett strykjärn.
Erik kom ut från rummet.
— Vi måste diskutera en sak.
Jag tog långsamt av mig stövlarna.
För om jag gjorde det fort skulle en av dem mycket väl kunna flyga i huvudet på någon.
Men jag är en väluppfostrad kvinna.
Ibland ställer det till det rejält.
— Jag ska till kontoret imorgon klockan åtta, sa Erik. — Jag hinner inte stryka.
— Stryk då nu.
— Jag är trött.
Jag tittade på soffan.
På tallriken med smulor.
På hans mamma i min morgonrock.
På strykjärnet.
Och då sa han helt lugnt:
— Om du inte hinner på kvällen, så stig upp klockan fem på morgonen och stryk mina skjortor. Det är kvinnans plikt.
Och plötsligt såg jag hela bilden utifrån.
En femtiofyraårig kvinna står i sin egen lägenhet efter en tung arbetsdag.
Framför henne står en man som bor här nästan gratis och äter på hennes bekostnad.
Och bredvid honom hans mamma, klädd i hennes morgonrock, som förklarar hur en riktig kvinna ska vara.
Jag gick tyst in i sovrummet.
Tog fram de där två resväskorna som han kom med till mig för fyra år sedan.
Ställde dem i hallen.
Och sa lugnt:
— Packa.
Han var övertygad om att jag skulle börja gråta.
Att jag skulle bli rädd.
Ärligt talat trodde jag det själv.
På fyra år växer en människa in i ditt liv.
Även om han liknar ett ogräs gör det ont att rycka upp honom.
Men jag stod tyst.
Sedan blev det inte lätt.
Handen sträckte sig automatiskt efter en andra tallrik.
I affären tog jag mekaniskt hans favoritost och la sedan tillbaka den.
Det svåraste var inte att sakna honom, utan att sluta skuldbelägga mig själv.
Vem vill ha mig med mina burkar på balkongen, vanan att titta på serier under filten och åldern över femtio?
Men en dag kom jag hem, tände ljuset och insåg plötsligt:
Jag behövs av mig själv.
Banalt?
Kanske.
Men just då gick det upp för mig.
Inte som hushållerska.
Inte som servicepersonal.
Inte som ett bihang till en man.
Utan bara som Ingrid.
En månad senare kom Erik igen.
Med tre lite vissen rosor.
Förmodligen såg de lika trötta ut som vi båda.
Jag öppnade dörren men tog inte bort kedjan.
— Ingrid, jag mår dåligt utan dig.
— Jag vill inte börja om, svarade jag lugnt.
— Alls?
— Alls.
Han stod kvar en stund i trapphuset.
Och sedan gick han tyst därifrån.
