– Havet blir inställt, sa Lars utan att lyfta blicken från mobilen. – Min mamma kommer.
Jag stod mitt i sovrummet med en öppen resväska. I handen höll jag en ny baddräkt med prislappen kvar. Den första på sju år.
– Vad menar du med inställt? – Jag la försiktigt baddräkten på sängen. – Biljetterna är köpta. Icke återbetalningsbara. Tjugoåtta tusen kronor, Lars.
Han gnuggade näsryggen och sjönk ner på soffkanten. Så gjorde han alltid när samtalet gick honom emot.
– Men vad ska jag göra? Hon har redan köpt tågbiljett. Hon kommer i övermorgon. Jag kan inte be henne vända om.
Sju år hade vi varit gifta. Under de sju åren hade jag inte haft en enda semester. Inte till havet, inte till ett spa, inte ens en weekend i grannstaden. Ingenstans. Första året – smekmånad i Varberg, tre dagar, för att Gunvor ringde och sa att hon hade högt blodtryck. Vi åkte hem. Blodtrycket visade sig vara 130/80 – normalt för hennes ålder. Det visste jag, för jag är farmaceut och ser sådana siffror varje dag på recept.
Sedan dess – inte en enda resa. Varje gång vi planerade semester dök Gunvor upp. Fjärde gången på sju år. Som ett urverk.
– Lars, – sa jag och satte mig bredvid honom, försökte hålla rösten lugn. – Vi har sparat till den här semestern i fyra månader. Jag har tagit extrapass. Tolv timmar om dagen. Du har sett hur jag kommit hem.
– Jag ser det, – sa han fortfarande med blicken i mobilen. – Men mamma är viktigare.
Jag rättade till glasögonen. Fingrarna gled av – händerna var torra och spruckna av antiseptika. Åtta år på apotek, huden som sandpapper.
– Viktigare än vad? – frågade jag.
– Viktigare än havet, Maja, – han såg äntligen på mig. – Mamma är ensam. Hon är sjuttiofyra. Förstår du inte?
Jag förstod. Jag förstod att Gunvor bodde i Norrköping i sin trea, med en väninna som granne som hälsade på varje dag. Att hon själv åkte till torget, bar sina kassar och lade in grönsaker inför vintern – tjugo burkar. Och att vartenda ”besök” började med samma samtal till Lars: ”Lilla gubben, jag längtar efter dig, jag kommer en vecka.”
”Veckan” blev två, sedan tre. En gång bodde Gunvor hos oss en hel månad och åkte först när grannen ringde och sa att ett vattenrör hade sprungit läck i hennes lägenhet.
– Jag tänker inte ställa in, – sa jag. – Åk du. Ta emot din mamma. Jag åker.
Lars tittade upp. Som om jag hade föreslagit något otillbörligt.
– Vart ska du åka? Ensam? Utan din man?
– Med Saga.
– Nej, – han reste sig. – Nej, Maja. Vi är en familj. Antingen tillsammans eller inte alls.
Och jag gav efter. Som fyra gånger tidigare. La tillbaka baddräkten i garderoben, stängde resväskan och satte upp den på vinden.
Tjugoåtta tusen kronor brann inne. Icke återbetalningsbara.
Och två dagar senare stod Gunvor i hallen med en tung rutig väska och en påse hemgjorda gurkor.
– Nå, visa nu vad ni har här, – sa hon och såg sig om i korridoren. – Tapeterna borde ni byta. Lars, sköter du och din fru inte om lägenheten?
***
Gunvor bodde hos oss i tre veckor.
Under de första två dagarna flyttade hon om allt i köket. Kastruller i ett annat skåp. Kryddor på en annan hylla. Skärbrädor under diskbänken – ”för att det är mer hygieniskt”. Jag jobbade tolv timmar om dagen och kom hem till en lägenhet där jag inte hittade något.
– Gunvor, – sa jag på tredje dagen när jag öppnade ett skåp för att leta efter stekpannan. – Jag är van vid en viss ordning. Det fungerar bäst för mig när allt ligger på sin plats.
Hon tittade på mig över glasögonen. En tung blick uppifrån och ner – trots att jag var ett halvt huvud längre.
– Du, Maja, är van vid oreda. Det är inte ordning, det är kaos. Vem sätter en stekpanna bredvid gryn?
– Det är så jag vill ha det, – sa jag.
– Och det vill inte jag. Och inte Lars heller. Eller hur, Lars?
Lars satt vid bordet med mobilen och teg. Axlarna var hopdragna som alltid när modern talade till honom.
– Mamma, – sa han. – Men okej.
”Men okej” – det var allt jag hörde. Inte ”Maja har rätt” eller ”mamma, det är hennes kök”. Bara ”men okej”.
På femte dagen tog Gunvor itu med gardinerna. Jag hade köpt dem förra året – lingardiner i senapsgul färg, valde i två veckor för att de skulle matcha fåtöljen och kuddarna. Åtta tusen kronor.
Jag kom hem från jobbet – gardinerna låg hoprullade på fåtöljen. I fönstren hängde vit tyll som Gunvor hade tagit med sig.
– Vad är det här? – frågade jag.
– Det här är riktiga gardiner, – sa hon och knackade med fingret i bordet. – Inte trasor. Senapsgult är en sjukhusfärg, inte för hemmet.
Jag teg i tre sekunder. Sedan tog jag ner hennes tyll, vek ihop den och la den på en pall. Jag tog fram mina gardiner och började hänga upp dem.
Händerna darrade inte. Den här gången inte.
– Vad gör du? – Gunvors röst blev lägre.
– Hänger upp mina gardiner, – sa jag utan att vända mig om. – Jag gillar mina gardiner. Det här är mitt hem. Och färgen på gardinerna bestämmer jag.
Tystnaden varade i kanske fem sekunder. Sedan reste Gunvor sig från bordet och gick ut ur rummet. Jag hörde hur hon slog ett nummer i hallen. Rösten låg, men orden gick att urskilja: ”Lars, din fru är otrevlig mot mig. Jag är inte van vid sådant bemötande.”
Lars kom hem tidigare än vanligt. Dörren slog igen så att Saga inne på sitt rum ryckte till.
– Vad har du ställt till med? – frågade han från hallen.
– Jag har hängt upp mina gardiner.
– Mamma är ledsen! Hon hade tagit med dem, ansträngt sig – och du sa inte ens tack!
Jag såg på honom. På hans breda axlar som just nu var uträtade – för modern var inte i rummet, utan i rummet intill. När hon var i närheten sänkte han axlarna. När hon var borta rätade han på ryggen.
– Lars, – sa jag. – Jag har tackat för gurkorna, för sylten, för bullarna. Men gardinerna i mitt hem väljer jag.
– Det är VÅRT hem!
– Varför är det då din mamma som bestämmer?
Han svarade inte. Gnuggade näsryggen, vände sig om och gick till modern.
På kvällen kom Saga fram till mig i köket. Tyst, med läroboken i handen, som om hon kom för att hämta vatten.
– Mamma, – sa hon. – Han ringer henne varje gång. Före varje semester. Jag har hört det.
– Vad har du hört?
– Han säger: ”Mamma, vi tänker åka då och då.” Och hon kommer. Varje gång.
Jag ställde vattenkokaren på spisen och stod och lyssnade på hur vattnet började koka. Alltså inte slumpen. Inte sammanträffande. Fyra gånger i rad – det är ett system.
Saga stod bredvid med rastlösa fötter.
– Mamma, mår du bra?
– Ja, – sa jag. – Gå och gör läxorna.
Men jag mådde inte bra. Jag tog fram mobilen, öppnade anteckningarna och räknade. Första gången – smekmånad, resa för tre, tolv tusen kronor. Andra gången – Turkiet, två år sedan, nitton tusen. Tredje – Kalmar, förra våren, biljetter och hotell för fem tusen. Fjärde – de här tjugoåtta tusen.
Sextiofyra tusen kronor. På sju år. Alla förlorade.
Och Lars hade under samma tid två gånger tagit med sin mamma till Ronneby för hälsobad. Båda gångerna på gemensamma pengar.
Jag stängde anteckningarna, la ifrån mig mobilen och hällde upp te. Händerna var lugna. Beslutet var ännu inte fattat, men något i mig hade redan börjat förskjutas.
En månad efter Gunvors avresa bjöd jag in en väninna på middag. Viola jobbade med mig på apoteket, vi hade känt varandra i nio år.
Lars hade gått till en kompis för att se på fotboll. Saga satt på sitt rum. Viola och jag öppnade ett vin, skar ost och slog oss ner i köket. Den första vanliga kvällen på länge.
– Hur mår du? – frågade Viola. – Vart ska du i sommar?
– Ingenstans, – sa jag och log. Jag hade vant mig vid frågan.
– Igen?
– Igen.
Viola skakade på huvudet. Hon visste. Alla visste.
Och då ringde det på dörren. Jag öppnade – på trappan stod Gunvor. Med en väska och en påse.
– Lars sa att jag skulle titta förbi, du är ensam hemma, – sa hon. – Jag tänkte hälsa på dig. Vi har inte setts på länge.
En månad. En månad hade gått. Och det var ”länge”.
Hon klev in, såg Viola, satte sig vid bordet. Jag hällde upp te åt henne, för vin drack Gunvor inte och hon ogillade det.
I ungefär tio minuter gick samtalet normalt. Sedan frågade Viola:
– Gunvor, reser du någonstans?
Och så började det.
– Javisst! – Gunvor rätade på sig i stolen. – Lars har tagit mig till Ronneby. Två gånger. Hälsobad, massage, berg. Underbart!
Hon vände sig till mig.
– Och du, Maja, var har du varit på sistone? Jag har inte sett några foton från dig. Någonstans överhuvudtaget?
Jag rättade till glasögonen.
– Nej, – sa jag. – Ingenstans.
– Ser du, – Gunvor vände sig till Viola som om hon förklarade något självklart. – Ung, frisk, men åker ingenstans. Lars erbjuder henne – hon tackar nej. Hennes eget fel. När jag var i hennes ålder hade jag rest över hela Sverige.
Viola såg på mig. Jag märkte hur hon tryckte ihop läpparna.
– Gunvor, – sa Viola. – Maja åker inte för att hon inte vill.
– Varför då?
Viola teg. Tittade på mig – frågade med blicken om lov.
Och jag svarade själv.
– För att varje gång vi köper biljetter dyker du upp, – sa jag. Rösten var stadig. Jag skrek inte. Bara räknade upp. – Fyra gånger på sju år. Smekmånad – du ringde, vi åkte hem. Turkiet – du kom dagen före avresa. Kalmar – samma sak. I år – havet. Tjugoåtta tusen kronor, icke återbetalningsbara. Totalt – sextiofyra tusen kronor. Jag har räknat.
Gunvor slutade knacka med fingret i bordet. Handen stannade på väg mot koppen.
– Vad är det du säger?
– Jag säger siffror, – svarade jag. – Inga anklagelser. Siffror. Datum kan jag nämna om det behövs.
Tystnad.
Viola reste sig och sa att hon måste gå. Jag följde henne till dörren. När jag kom tillbaka till köket satt Gunvor redan och ringde Lars.
Tjugo minuter senare flög han in i lägenheten.
– Varför skämmer du ut mamma inför främlingar? – stod han i hallen utan att ta av sig skorna.
– Jag har inte skämt ut henne. Jag nämnde summorna.
– Vilka summor? Vad pratar du om?
– De sextiofyra tusen kronor som vi har förlorat på inställda resor. Under alla år av vårt äktenskap.
Lars såg på modern. Gunvor stod i köksdörren med armarna i kors.
– Min son, – sa hon. – Antingen jag eller den där.
– Mamma, – Lars gnuggade näsryggen.
– Hon ska be om ursäkt, – snäste Gunvor.
Lars vände sig till mig.
– Maja. Be mamma om ursäkt.
Jag tog av mig glasögonen, torkade dem mot tröjan. Utan dem var allt lite suddigt – både Lars, hans mor och hallen med deras skor.
– Nej, – sa jag. – Det tänker jag inte göra.
– Då åker jag hem till mamma, – sa han. – Tills du kommer till sans.
– Bra, – svarade jag.
Han hade väntat sig ett annat svar. Det såg jag på hur hans haka ryckte. Men jag teg, och han teg också. Sedan tog han jackan och gick ut. Gunvor följde efter. Påsen med gurkor lämnade de i hallen.
Jag satte mig på pallen i det tomma köket. Benen värkte efter skiftet. Tolv timmar bakom disken, och sedan det här. Men inom mig var det klart – som på himlen efter ett åskväder.
Han kom tillbaka efter tre dagar. Utan ursäkt, utan samtal. Han bara kom, hängde jackan och satte sig för att äta kvällsmat. Gunvor hade åkt tillbaka till Norrköping.
Men en vecka senare började Lars tala med mig i korta meningar. ”Är maten klar?”, ”Var är skjortan?”, ”Hämta Saga.” Och jag förstod att han straffade mig med tystnad. För att jag inte hade bett om ursäkt.
Och en vecka därefter började jag spara pengar. På ett separat konto. Som han inte visste om.
Ett år gick snabbt. Saga fyllde sexton, och jag ordnade pass åt henne själv. Lars skrev under samtycket utan att fråga varför. Han brydde sig inte, så länge modern inte ringde.
I maj köpte jag biljetter. Två stycken – jag och Saga. Antalya, trestjärnigt hotell, nio nätter. Betalade från mitt konto – det som Lars inte visste om. Fyrtisju tusen kronor i månaden hade jag sparat från lönen. På ett år blev det tillräckligt.
Biljetterna tog jag återbetalningsbara. Den här gången hade jag lärt mig av erfarenheten.
Och jag sa till Lars:
– Låt oss åka alla tillsammans. I juni. Jag har hittat ett bra alternativ.
Han tittade på mig som om jag talade ett annat språk. Sedan nickade han.
– Okej. Låt oss försöka.
Två veckor väntade jag. Packade resväskorna. Köpte nya sandaler och en solhatt till Saga. Till mig själv köpte jag solkräm som på vårt apotek var tjugo procent billigare på grund av personalrabatt.
Fyra dagar före avresa kom Lars hem från jobbet senare än vanligt. Han satte sig vid bordet och la mobilen med skärmen neråt. Jag kände igen den gesten. Telefonen med skärmen neråt – han hade pratat med modern. Eller hon med honom.
– Maja, – började han.
Och jag kände hur fingrarna knöt sig. Naglarna borrade sig in i handflatorna. Inte av ilska – av förväntan. För jag visste vad han skulle säga. Jag visste det fyra dagar i förväg.
– Mamma kommer. Jag måste hämta henne.
– När? – frågade jag, fast jag redan visste svaret.
– I övermorgon.
I övermorgon. Två dagar till avresa.
– Lars, – sa jag. – Ringde du henne?
– Va?
– Ringde du henne och berättade att vi skulle flyga?
Han såg bort. Gnuggade näsryggen. Och jag förstod – ja. Han hade ringt. Som fyra gånger tidigare. Berättat datum, berättat resmål, och Gunvor hade genast köpt en tågbiljett. Som ett urverk.
– Hon längtar, – sa Lars. – Hon fyller sjuttiofem i år.
– Sjuttiofyra, – rättade jag. – I november blir hon sjuttiofem.
Han vinkade avvärjande.
– Spelar ingen roll. Mamma är ensam. Hon har bara oss. Havet försvinner inte.
Och då mindes jag. Alla sju åren. Varje gång ”havet försvinner inte”. Varje baddräkt med prislapp. Varje resväska som jag tog fram och ställde tillbaka. Sextiofyra tusen kronor. Fyra inställda resor. Tolv timmars arbetspass som fick huden på händerna att spricka.
– Okej, – sa jag.
Lars andades ut. Slappnade av. Trodde att jag hade gett efter igen.
– Duktig flicka, – sa han. – Jag ringer mamma och säger att hon ska ta med sig egna lakan. Vi har inte så många extra.
Jag nickade. Gick ut ur köket. Gick in till Saga.
– Packa, – sa jag. – Vi flyger i övermorgon.
Saga såg upp från mobilen.
– Mamma, men han sa–
– Jag vet vad han sa. Packa väskan. Baddräkt, böcker, laddare. Passet har jag.
Saga tittade på mig i ungefär tre sekunder. Sedan log hon – för första gången på en månad – och tog fram sin ryggsäck.
Jag gick tillbaka till köket. Lars satt vid bordet med mobilen och diskuterade redan med Gunvor vilka lakan hon skulle ta med sig.
– Lars, – sa jag. – Jag tänker inte ställa in biljetterna.
Han såg upp.
– Vad menar du?
– Jag menar att jag åker med Saga. Du stannar. Ta emot din mamma.
Mobilen tystnade. Gunvor i andra änden hade nog också slutat prata.
– Menar du allvar? – frågade han.
– Sju år, Lars. Sju år har jag inte varit på semester. Fyra gånger har vi förlorat pengar. Jag jobbar sex dagar i veckan, tolv timmar om dagen, och händerna spricker av antiseptika. Jag är fyrtioåtta år. Och jag vill se havet.
– Och mamma? Vad ska jag säga till henne?
– Säg att din fru har åkt på semester. För första gången på sju år.
Han reste sig. Stolen skrapade mot golvet.
– Maja, om du åker – det är, – han tvekade. – Det är respektlöst. Mot min mamma. Mot mig.
– Och fyra inställda semestrar – är det respektfullt mot mig?
Han svarade inte. Stod där med mobilen i handen. Ur högtalaren hördes Gunvors röst: ”Lars! Vad är det? Vad säger hon?”
Jag vände mig om och gick ut ur köket.
Natten sov jag inte. Satt i Sagas rum och kontrollerade dokumenten. Två pass – mitt och dotterns. Hotellbokning. Försäkring. Transfer. Allt var betalt.
På morgonen skrev jag en lapp. Kort, på ett anteckningsblock:
”Lars, jag och Saga har åkt. Vi kommer tillbaka om tio dagar. Ta emot din mamma. Vi behövde den här semestern. Maja.”
Jag la lappen på köksbordet, bredvid hans kopp. Jag tog två resväskor, väckte Saga, ringde en taxi.
På tröskeln vände jag mig om. Lägenheten var tyst. Lars sov.
– Vi åker, – sa jag till Saga.
I taxin teg Saga i cirka fem minuter. Sedan frågade hon:
– Mamma, kommer han att bli arg?
– Det kommer han, – sa jag.
– Och vad gör vi då?
Jag såg ut genom fönstret. Morgonstaden gled förbi – grå, bekant. Om fyra timmar skulle jag se havet. För första gången på sju år.
– Ingenting, – svarade jag.
På flygplatsen stängde jag av mobilen. Slog på den först i planet, när vi hade nått marschhöjd. Tolv missade samtal från Lars. Tre meddelanden från Gunvor: ”Maja, vad håller du på med?”, ”Lämna tillbaka barnet!”, ”Det här tänker jag inte låta passera!”
Jag stoppade ner mobilen i väskan. Saga satt bredvid och läste en bok. Utanför fönstret var molnen.
Havet var varmt.
Tre veckor hade gått. Vi kom hem solbrända. I kylskåpet stod burkar med gurkor – Gunvor hade tagit med dem. På bordet låg min lapp – den samma. Lars hade inte tagit bort den.
Han satt i vardagsrummet när vi kom in. Tittade på oss och sa ingenting. Sedan reste han sig och gick in i sovrummet. Dörren stängdes.
Sedan dess sover han i soffan i vardagsrummet. Han talar med mig genom Saga: ”Säg till din mamma att jag är på jobbet”, ”Fråga din mamma var kvittot är”. Gunvor ringer varje kväll. Saga säger att hon hör genom väggen: ”Min son, hon respekterar dig inte. Det är ingen fru, det är ett straff.”
Och jag sover lugnt. För första gången på sju år. På nattduksbordet ligger ett snäckskal som Saga hittade på stranden.
Min man säger att jag har förrått familjen. Min svärmor säger att jag har lämnat min man för en semesterort. Men jag tänker att efter sju år utan en enda ledig dag kan man en gång bestämma över sig själv. Gick jag för långt med lappen och flykten? Eller hade jag rätt att åka utan hans tillstånd efter sju år utan semester?
