Jag har alltid tänkt att dejting efter femtio är för människor med fasta åsikter, livserfarenhet och åtminstone en grundläggande uppfattning om hyfs. Illusioner om prinsar på vita hästar har jag inte haft på länge.
Jag är femtiofem, jobbar, har en vuxen dotter, en mysig lägenhet och ett ganska harmoniskt liv. Men ibland längtar man efter lite mänsklig värme. Gå på teater, dricka kaffe, prata om en bok man läst.
Med sådana tankar registrerade jag mig på en dejtingsajt. Bland en rad konstiga meddelanden och rent löjliga förslag stack Eriks profil ut med sin trevliga normalitet.
Han var femtioåtta. På bilderna såg han spänstig ut i en snygg kavaj, framför en sommarpark i Stockholm. I meddelandena var han artig, strödde komplimanger, berättade om sitt jobb som ingenjör och sin kärlek till klassisk musik.
Efter en veckas sms-träffande möttes vi på ett café på Södermalm. Erik var precis som på bilderna: stilig, med lätt gråsprängt hår och ett vältaligt sätt. Han drog artigt ut stolen åt mig, beställde två koppar kaffe (även om han tackade nej till kaka, med hänvisning till att han höll koll på sockret) och pratade hela kvällen om hur viktigt det är att bevara traditionella värden i vår tid.
– Jag är av den gamla skolan, Gunilla, sa han och såg djupt in i mina ögon. – För mig är kvinnan en musa. Mannen ska vara försörjare och beskyddare. Jag avskyr den moderna trenden med separata notor. Man ska fria på ett vackert sätt.
Det lät som musik. Vi träffades två gånger till, promenerade längs Norr Mälarstrand och pratade mycket. Så kom helgen, och vädret slog äntligen om. Det öste ner ett trist novemberregn.
– Gunilla lilla, skulle jag kunna titta förbi på middag? frågade Erik med sin sammetslena röst i telefonen. – Vi sitter inomhus i värmen och umgås. Jag kommer förstås inte tomhänt! Jag ordnar allt på bästa sätt. Det är bara du som står för mys och leenden.
Som en normal svensk kvinna litade jag inte bara på “leenden”. Redan på morgonen satte jag igång med storstädningen. Sedan gick jag till affären: handlade en bra bit nötkött, färska grönsaker, ostar, ett dyrt surdegsbröd. Tillbringade nästan tre timmar vid spisen.
Jag ugnsstekte köttet med katrinplommon – mitt paradnummer som ingen har kunnat motstå. Gjorde en lätt sallad, dukade vackert i vardagsrummet. Tog fram kristallglasen, tände ljus. Själv tog jag på mig en elegant inomhusklänning och lade lite smink.
När klockan närmade sig den utsatta tiden var jag nervös som en tonåring inför första dejten.
Dörrklockan ringde prick sju. Jag rättade till håret, andades djupt och öppnade. Där stod min kavaljer. Ytterrocken var lätt fuktig av regnet, men han såg oerhört stolt ut.
– God kväll, vackra värdinna! sa Erik och klev in i hallen, tog av sig hatten och började knäppa upp rocken. Från köket strömmade obeskrivligt ljuvliga dofter av ugnsstekt kött. Erik drog in luften med ett ljudligt snus och log belåtet: – Åh, jag känner att en riktig fest väntar mig här!
– Kom in, Erik. Ta av dig. Låt mig hänga din rock, sa jag vänligt och väntade på att han skulle ta fram de utlovade “gåvorna”. Ärligt talat förväntade jag mig inte en bukett med etthundraen rosor eller ett samlarvin. En chokladask, en vanlig tårta eller en enkel blombukett hade varit fullt tillräckligt. Det handlar ju om uppmärksamheten.
Erik hängde upp rocken, rättade till kavajen. Sedan stack han handen i innerfickan, med en triumferande min som en trollkarl som drar ut en kanin ur hatten, och yttrade de där orden:
– Som jag sa, Gunilla, jag kommer inte tomhänt. En man måste alltid bidra med sitt.
Med dessa ord sträckte han fram… ett paket te.
Jag tog mekaniskt emot det och såg ner. Det var en kartong med det billigaste svarta teet. Sådant som säljs på kampanj i de nedersta hyllorna i matbutiken. Men det mest intressanta var inte märket. Förpackningen hade ingen plastförsegling. Kartongfliken var avriven och slarvigt instucken.
Jag stod stilla och försökte förstå vad som hände.
– Erik, är den… öppnad? frågade jag tyst, i hopp om att det var ett konstigt skämt.
Han blev inte det minsta generad. Tvärtom lyste hans ansikte upp av en nedlåtande leende, som hos någon som förklarar självklarheter för ett barn.
– Självklart! Köpte den häromdagen, bryggde bara ett par påsar. Det var ett utmärkt te, starkt, drog snabbt. Tänkte jag kunde dela med dig. Varför ta med hela paketet, vi dricker ju inte så mycket på en kväll. Varför ska gott förfaras? Och till teet har du säkert något hemma, du är ju värdinna.
Jag stod i hallen i min rena, mysiga lägenhet. Bakom mig fladdrade ljusen och nötsteken med katrinplommon svalnade, och jag hade lagt ner halva dagen och en rejäl slant på den.
Framför mig stod en vuxen, arbetande, välklädd femtioåttaårig man som pratade om traditionella värden, och som till en romantisk middag med en kvinna hade tagit med ett påbörjat paket med billigt te. Med tjugo påsar mindre.
Hundratals olika reaktioner for genom huvudet. Jag kunde ha skrattat honom rakt i ansiktet. Jag kunde ha gjort en scen och sagt allt jag tyckte om hans snålhet. Jag kunde ha varit tyst, sväljt förolämpningen, satt honom vid bordet och matat honom med kött medan jag kände mig som en förödmjukad tjänare.
Men jag valde en annan väg. Lugnet som sänkte sig över mig i det ögonblicket förvånade mig själv.
Jag lade försiktigt den tillknycklade kartongen på byrån bredvid spegeln. Tittade Erik rakt i ögonen. Log – inte spelat, utan fullständigt äkta, med en känsla av enorm lättnad över att den här mannen hade visat sig precis nu, på tröskeln, istället för efter månader eller år.
– Erik, sa jag med stadig och mjuk röst. – Jag är oerhört rörd av din generositet. Men jag är rädd att det här teet inte kommer att behövas.
Hans ögonbryn höjdes: – Varför inte? Gillar du inte svart? Jag kan ta med grönt nästa gång, jag har faktiskt ett halvt paket kvar på jobbet…
– Det blir ingen nästa gång, avbröt jag honom lika lugnt. – Vet du, du hade rätt. En man ska bidra med sitt. Och ditt bidrag var så… imponerande att jag helt enkelt inte kan återgälda dig. Min middag når inte upp till den nivån.
Jag tog ner hans fortfarande fuktiga ytterrock från hängaren och räckte den till honom.
– Vad är det som händer? Gunilla, är du sur för teets skull? Vilken materialism! väste han, hans sammetslena röst sprack och ansiktet blev flammigt rött. – Jag kommer med hela mitt hjärta efter en tung vecka, och hon får ett utbrott över en småsak! Ni moderna kvinnor vill bara ha pengar och restauranger!
– Det är respekt jag vill ha, Erik. Först och främst för mig själv. Ta på dig rocken, det är kallt ute. Och glöm inte ditt te. Du kanske blir förkyld, och då har du inget att bota dig med.
Jag lade det påbörjade paketet i hans händer, knuffade honom mjukt men bestämt mot dörren och stängde den efter honom.
Låset klickade. I lägenheten rådde en fullkomlig tystnad, bara bruten av tickandet från klockan. Jag gick ut i köket, hällde upp ett glas gott rött vin, skar en bit av det doftande köttet och satte mig vid det vackert dukade bordet. Ensam.
Och vet ni vad? Den middagen var underbar. Köttet smälte i munnen, vinet glittrade i kristallen. Jag kände varken besvikelse eller ensamhet. Jag kände stolthet över att jag inte hade låtit mig behandlas hur som helst.
Män anklagar oss ofta för materialism. Säger att vi bara söker sponsorer. Men låt oss vara ärliga: det handlar ju inte alls om gåvans värde. Det handlar om hur man blir behandlad. En man som kommer med påbörjad mat till en kvinna sparar inte pengar.
Han sparar på sina känslor, sin respekt. Han visar att hon inte är värd ens den minsta ansträngningen. Och jag tänker inte längre slösa min tid, min energi och mitt liv på sådana “traditionella försörjare”.
Vad tycker ni, kära läsare? Har ni stött på liknande former av manlig “generositet”? Eller var jag kanske för hård och borde ha gett honom en chans?
