Ni vet, jag har alltid trott att dejter efter femtio är för folk med stadgade åsikter, livserfarenhet och åtminstone en grundläggande uppfattning om hyfs. Några illusioner om prinsar på vita hästar har jag inte haft på länge.
Jag är femtiofem, jobbar, har en vuxen dotter, en egen trivsam lägenhet och ett ganska harmoniskt liv. Men ibland längtar man efter enkel mänsklig värme. Gå på teater, dricka en kopp kaffe, diskutera en bok man har läst.
Det var med såna tankar jag registrerade mig på en dejtingsajt. Bland en rad konstiga meddelanden och rent befängda förslag stack Lars profil ut med en behaglig sans.
Han var femtio-nio. På bilderna såg jag en vältrimmad man i prydlig kavaj, framför en sommarpark i Uppsala. I brevväxlingen var han artig, öste komplimanger, berättade om sitt jobb som ingenjör och sin kärlek till klassisk musik.
Efter en veckas sms:ande träffades vi på ett café i Gamla Stan. Lars var precis som på bilden: distingerad, med lätt gråsprängd, och ett fint språk. Han drog artigt ut stolen åt mig, beställde en kopp cappuccino var (även om han tackade nej till kaka, med hänvisning till att han höll koll på sockret) och pratade hela kvällen om hur viktigt det är att bevara traditionella värden i vår tid.
– Jag är av den gamla skolan, Ebba, sa han och såg mig innerligt i ögonen. – För mig är kvinnan en musa. Mannen ska vara försörjare och beskyddare. Jag avskyr moderna påhitt som delad nota. Man ska bjuda på ett vackert sätt.
Det lät som musik. Vi träffades två gånger till, promenerade längs Strömmen, pratade mycket. Och så kom helgen, och vädret slog om helt. Ett hiskligt novemberregn öste ner.
– Ebba lilla, kanske jag skulle titta förbi hos dig på middag? föreslog Lars med len röst i telefonen. – Vi sitter i värmen och pratar. Jag kommer förstås inte tomhänt! Jag ordnar allt i bästa skick. Det enda du behöver bidra med är mys och leenden.
Jag, som en normal svensk kvinna, litade inte på “bara leenden”. Redan på morgonen satte jag i gång med en storstädning. Sedan åkte jag till affären och köpte fin nötkött, färska grönsaker, ostar och ett dyrt ciabattabröd. Jag stod vid spisen i tre timmar.
Jag tillagade ugnsstekt nötkött med katrinplommon – mitt paradnummer som aldrig lämnar någon oberörd. Jag gjorde en lätt sallad, dukade fint i vardagsrummet. Jag tog fram kristallglasen, tände ljus. Jag tog på mig en elegant hemmaklänning och sminkade mig lätt.
När klockan närmade sig bestämd tid var jag lika nervös som en tonåring inför första dejten.
Dörrklockan ringde precis klockan sju. Jag rättade till håret, drog ett djupt andetag och öppnade. Där stod min kavaljer. Kavajen var lite fuktig av regnet, men han såg oerhört stolt ut.
– God kväll, härliga värdinna! sa Lars och klev in i hallen, tog av sig hatten och började knäppa upp kavajen. Från köket kom en ljuvlig doft av ugnsstekt kött. Lars drog in luft med ett ljudligt snörvel och log belåtet: – Å, jag känner att en riktig fest väntar mig här!
– Kom in, Lars. Ta av dig. Låt mig hänga din kavaj, sa jag vänligt och väntade på att han skulle plocka fram de utlovade “gåvorna”. Ärligt talat väntade jag mig inte en bukett med hundra rosor eller en årgångsvin. En chokladask, en vanlig kaka eller en enkel kvist krysantemum hade varit fullt tillräckligt. Det handlar ju om uppmärksamheten.
Lars hängde upp kavajen, rättade till kavajen. Sedan stack han handen i innerfickan, med en högtidlig min som en trollkarl som drar upp en kanin ur hatten, och fällde just den där repliken:
– Som jag sa, Ebba, jag kommer inte tomhänt. En man ska alltid bidra med sitt.
Med de orden räckte han mig… ett paket te.
Jag tog mekaniskt emot det och såg ner. Det var en kartong med det billigaste svarta teet. Ni vet, sånt som ligger på de nedersta hyllorna i affären på extrapris. Men det intressantaste var inte märket. Kartongen var inte förseglad. Den lilla fliken var avriven och slarvigt instucken.
Jag stod som förstenad och försökte förstå vad som hände.
– Lars, är den… öppnad? frågade jag tyst, rädd för att det skulle vara något slags konstigt skämt.
Han blev inte det minsta generad. Tvärtom lyste hans ansikte upp av en nedlåtande min, som någon som förklarar självklarheter för ett barn.
– Självklart! Jag köpte den häromdan, bryggde bara ett par tepåsar. Det var ett utmärkt te, starkt och drog snabbt. Tänkte jag skulle dela med dig. Det är ju ingen idé att släpa med hela paketet, för så mycket dricker vi inte på en kväll. Varför ska gott gå till spillo? Och till teet har du säkert något hemma, du är ju värdinna.
Jag stod i hallen i min rena, mysiga lägenhet. Bakom mig fladdrade ljusen och nötköttet med katrinplommon höll på att kallna – det som hade kostat mig halva dagen och en rejäl slant.
Och framför mig stod en vuxen, arbetande, välklädd man på femtio-nio år som pratade om traditionella värden och som hade tagit med sig ett påbörjat paket med billigt te till en romantisk middag. Utan tjugo påsar inuti.
Tusen reaktioner for genom huvudet. Jag kunde ha skrattat honom rakt i ansiktet. Jag kunde ha skapat en scen och sagt allt jag tyckte om hans snålhet. Jag kunde ha varit tyst, sväljt förolämpningen, satt honom vid bordet och serverat honom köttet som en förödmjukad tjänare.
Men jag valde en annan väg. Lugnet som sänkte sig över mig i den stunden överraskade mig själv.
Jag lade försiktigt det skrynkliga paketet på byrån vid spegeln. Jag såg Lars rakt i ögonen. Jag log – inte spelat, utan fullkomligt äkta, med en känsla av enorm lättnad över att den här mannen avslöjade sig redan på tröskeln, och inte efter månader eller år.
– Lars, sa jag med jämn och mjuk röst. – Jag är oändligt rörd av din generositet. Men jag är rädd att det här teet inte kommer att behövas.
Hans ögonbryn höjdes: – Varför inte? Gillar du inte svart? Jag kan ta med grönt nästa gång, jag har ett halvt paket kvar på jobbet…
– Det blir ingen nästa gång, avbröt jag honom lika lugnt. – Du hade faktiskt rätt. En man ska bidra med sitt. Och ditt bidrag var så… imponerande att jag helt enkelt inte kan matcha det. Min middag når inte upp till den nivån.
Jag tog ner hans fortfarande fuktiga kavaj från hängaren och räckte honom den.
– Vad håller du på med? Ebba, är du sur för ett paket te? Så materialistiskt! Hans len röst sprack, ansiktet blev rödflammigt. – Jag kommer hit med hela min själ, efter en tung vecka, och hon får ett hysteriskt utbrott för en struntsak! Ni moderna kvinnor, det är bara pengar och restauranger ni vill ha!
– Jag vill ha respekt, Lars. Först och främst för mig själv. Ta på dig kavajen, det är kallt ute. Och glöm inte ditt te. Du kan bli förkyld, och då har du inget att kurera dig med.
Jag lade det påbörjade paketet i hans hand, knuffade honom mjukt men bestämt mot dörren och stängde den efter honom.
Låset klickade. I lägenheten rådde en fullkomlig tystnad, bara bruten av tickandet från väggklockan. Jag gick ut i köket, hällde upp ett glas av ett gott rött vin, skar en bit av det doftande köttet och satte mig vid det vackert dukade bordet. Ensam.
Och vet ni vad? Den middagen var magnifik. Köttet smälte på tungan, vinet glittrade i kristallen. Jag kände varken besvikelse eller ensamhet. Jag kände stolthet över att jag inte hade låtit någon trampa på mig.
Män anklagar oss ofta för att vara materialistiska. De säger att vi letar efter sponsorer. Men låt oss vara ärliga: det handlar inte alls om gåvans värde. Det handlar om inställningen. En man som kommer till en kvinna med påbörjad mat snålar inte på pengar.
Han snålar på sina känslor, sin respekt. Han visar att hon inte är värd ens den minimala ansträngningen. Och jag tänker inte slösa mer av min tid, min energi och mitt liv på sådana “traditionella försörjare”.
Vad tycker ni, kära läsare? Har ni stött på liknande prov på manlig “generositet”? Eller var jag kanske för hård och borde ha gett honom en chans?
