”Vi måste flytta ihop.” ”Varför då?” ”Vad menar du, varför? Vi är ju vuxna människor.” ”Just därför fattar jag inte – varför.”
Om någon hade sagt till mig när jag var trettio att jag vid femtiotvå skulle få stå emot män som envist försöker flytta in hos mig, skulle jag ha trott att livet blivit fullkomligt galet. I ungdom var allt tvärtom. Då var män rädda för förpliktelser, vardagsliv och samtal om framtiden. Nu händer något helt otroligt. Så fort en man har tillbringat en månad eller två med mig får han plötsligt en märklig idé: att slå ihop kylskåp, plånböcker, lägenheter, bekymmer, smutsiga strumpor och alla andra glädjeämnen med att bo ihop. Men det mest intressanta är inte ens det. Det mest intressanta är att ingen av dem har kunnat förklara ordentligt vad det skulle innebära för mig personligen.
Jag heter Saga och är femtiotvå år gammal. Jag har varit skild i femton år. Jag har en vuxen dotter, egen lägenhet, jobb, vänner, semester två gånger om året och ett otroligt lugnt liv. På kvällarna kan jag äta glass direkt ur förpackningen och titta på serier till klockan två på natten. På helgerna kan jag sova till lunch. Jag kan lämna en kopp på bordet utan att få en föreläsning om oreda. Jag kan strunta i att laga köttbullar om jag inte känner för det. Och viktigast av allt – ingen står över mig och frågar: ”Vad blir det till middag i kväll?”
Problemet är att män av någon anledning ser min självständighet som ett tillfälligt missförstånd som måste rättas till med deras närvaro. Först blir de imponerade. De säger hur självständig, intressant och självförsörjande jag är. Men efter några veckor visar det sig att deras beundran har ett dolt syfte. De hoppades innerligt att all denna självständighet en dag skulle börja gynna dem.
Första varningssignalen kom med Lars. Lars var femtioåtta, såg hyfsad ut, pratade intressant om resor och kunde till och med använda servett på restaurang, vilket efter femtio nästan kan betraktas som en stor merit. Vi träffades i ungefär en månad. Allt var bra: bio, promenader, fikabesök, utflykter till skärgården. Men en kväll sa han en mening som fick mig att ställa tillbaka kaffekoppen på fatet.
”Hördu, skulle du kunna komma till mig efter jobbet?”
”Varför det?”
”Jo, för att laga något.”
Jag frågade till och med om jag hörde rätt.
”Laga vadå?”
”Middag.”
Det visade sig att Lars var trött på att leva ensam. Nej, inte mentalt. Fysiskt. Han var deprimerad över kylskåpet som inte fylldes av sig självt. Han var ledsen över spisen som inte kokade köttsoppa utan hjälp. Han var orolig över tvättmaskinen som av någon anledning krävde mänsklig inblandning. Vid någon tidpunkt förstod jag att mannen uppriktigt såg på relationen som en form av outsourcing av hushållssysslor.
”Lars, varför lagar du inte själv?”
Han tittade på mig som om jag föreslagit att han själv skulle göra en hjärtoperation.
”Du är ju kvinna.”
Makalöst argument. Kort. Kärnfullt. Det avslutar omedelbart alla frågor. Speciellt om man inte tänker efter.
Efter Lars kom Sven. Sven var femtiofem. Sven älskade att klaga på materialistiska kvinnor. Det var hans favoritsysselsättning. Oavsett samtalsämne svängde det inom sju minuter till en historia om hur någon försökt utnyttja honom för pengar. Det lät extra roligt från en man som körde en bil äldre än vissa studenter och räknade småslantar framför kassan på ICA.
På den sjätte dejten bestämde Sven sig för att bjuda hem mig.
”Kom på lördag.”
”Okej.”
”Men köp mat på vägen.”
”Vad för mat?”
”Till middag.”
”Du vill att jag ska ta med mat?”
”Ja.”
”Och vad gör du då?”
”Jag tar emot dig.”
Jag anser fortfarande att den här mannen var en underskattad genial person. För att kunna hitta på en dejt där kvinnan köper mat, tar med den, lagar middag och sedan tackar för inbjudan – det klarar inte vem som helst.
”Sven, vad sägs om pengarna till maten?”
”Vadå pengar?”
”Hur menar du?”
”Du har ju jobb.”
Då förstod jag att han använde ordet ”materialistisk” uteslutande om andra.
Efter sådana historier började jag se ett mönster. Män gillade min lägenhet. De gillade ordningen i den. De gillade att jag alltid hade mat, rena handdukar, nystrukna lakan och fungerande vattenledningar. De gillade mitt liv. Men av någon anledning var de flesta övertygade om att jag efter att förhållandet inletts skulle utöka servicen och börja betjäna även dem.
Den roligaste var Erik. Erik började prata om att flytta ihop väldigt snabbt. Och han gjorde det med entusiasmen hos någon som just hittat ett sätt att drastiskt minska sina utgifter.
”Tänk vad mycket billigare det blir att bo ihop.”
När en man börjar ett samtal med ordet ”billigare” vill vi kvinnor i min ålder genast ta fram miniräknaren.
”På vilket sätt?”
”Ett enda kylskåp. En enda internetuppkoppling. En enda elräkning.”
”För vem blir det billigare?”
”För oss.”
Jag log.
”Erik, var bor du nu?”
”I en hyreslägenhet.”
”Och jag?”
”I din egen.”
Då blev aritmetiken plötsligt väldigt intressant.
”Så du slutar betala hyra, flyttar in till mig, minskar dina kostnader och blir lycklig?”
”Ja, just det.”
”Och var är min vinst?”
Efter den frågan blev mannen tyst. I ungefär två minuter. Man såg hur en komplicerad tankeprocess pågick inuti huvudet. Så komplicerad att jag aldrig fick något svar.
Det roligaste hände med Gustav. Han var sextioett. En väldigt hygglig person. Mycket väluppfostrad. Mycket trött på ensamheten.
”Det är jobbigt att vara ensam.”
Jag nickade förstående.
”För mig är det lätt.”
Han blev alldeles ställd.
För män förväntar sig oftast en annan reaktion. De väntar sig sympati. Solidaritet. Gemensam längtan efter en partner. Men när en kvinna lugnt berättar att hon trivs själv, då slår systemet bakut.
Och här kommer vi till den huvudsakliga frågan som irriterar så många män.
Jag behöver faktiskt en man.
Men inte för att tvätta hans skjortor.
Inte för att stryka hans byxor.
Inte för att laga soppor på söndagarna.
Inte för att leta efter hans strumpor under soffan.
Inte för att lyssna på historier om varför han inte själv kan boka tid hos doktorn.
Jag behöver en man för sällskapet. För utflykter. För promenader. För teatern. För resor. För en trevlig kväll. För närhet. För känslor. För glädje. Men inte för att skriva in honom i min lägenhetsregister.
Män blir väldigt stötta över den inställningen. Jag har blivit kallad egoist. Bortskämd. För självständig. Man har sagt att jag inte kan bygga relationer. Men ingen har kunnat förklara varför relationer nödvändigtvis måste innebära extra arbete för kvinnan. Varför mannen får en följeslagare, samtalspartner, älskarinna, hemmafru och kock i samma person, medan kvinnan förväntas betrakta hans blotta närvaro som en belöning.
Ibland känns det som om många män inte riktigt har märkt att världen förändrats. De lever fortfarande efter regler som fungerade för trettio år sedan. Då var det verkligen enklare för en kvinna att tacka ja till ett obekvämt äktenskap än att leva ensam. Nu är det annorlunda. Många kvinnor i min ålder har jobb, boende, vänner, barnen har vuxit upp, lånen är betalda, livet är ordnat. Och när en man dyker upp uppstår en mycket enkel fråga: Kommer mitt liv att bli bättre?
Om svaret är ”nej”, varför skulle jag då bry mig?
Därför säger jag ärligt: Jag behöver en man för helgerna. För vardagen har jag redan ordnat alldeles för bra. Och vet ni vad som är mest fantastiskt? Varje gång jag säger det blir männen ändå på något sätt förolämpade. Men om man tänker efter är det den mest ärliga komplimangen man kan ge ett förhållande. För jag vill ha personen vid min sida inte för att jag inte klarar mig utan honom, utan för att vi har det bra tillsammans.
Men att bo ihop bara för att någon ska få en gratiskock, städerska och livsadministratör? Ursäkta mig. Den tjänsten stängde jag för femton år sedan och tänker inte öppna den igen.
Psykologens analys: Efter femtio år befinner sig många kvinnor för första gången i en situation där förhållanden upphör att vara en nödvändighet och blir ett val. De har redan bostad, inkomst, sociala kontakter och erfarenhet från tidigare äktenskap. Därför förändras huvudfrågan från ”Hur undviker jag att bli ensam?” till ”Blir mitt liv bättre med den här personen?”.
Konflikten uppstår för att en del män fortfarande uppfattar ett gemensamt liv som ett naturligt byte: mannen ger sin närvaro, kvinnan ger omsorg och hushållsarbete. Men moderna kvinnor väger allt oftare de faktiska fördelarna och kostnaderna. Om relationen kräver mer energi än den ger glädje, minskar motivationen för att flytta ihop drastiskt.
Huvudslutsatsen är enkel: mogna förhållanden byggs i allt högre grad inte på ömsesidigt behov utan på ömsesidig bekvämlighet. Och om en person får bekvämlighet medan den andra får mer arbete, blir en sådan förening sällan långvarig.
