Han sträckte ut handen för att klappa det hotfulla djuret, men katten slet sig åt sidan och kröp underligt bort från människan, längre bort från den utsträckta handen…
— Ser ni honom! – skrek rektorn nästan. – Föräldrarna har kallats, men han skäms inte ens!
Sven såg rakt in i ögonen på den ursinniga rektorn. I den tiårige pojkens ansikte fanns inte ett spår av ånger för den illgärning han begått. Med en uttråkad min lyssnade han tyst på Ingrid Eleonoras frågor.
— Bränna klassdagboken! – rektorns röst övergick i ett gällt skrik.
— Vänta utanför dörren! – befallde fadern med sträng röst.
Pojken gick ut ur rektorns rum och slog igen dörren med en smäll. Han brydde sig inte om ifall han skulle straffas igen. Han kunde inte göra annorlunda, han hade gett ett löfte…
Och vad gällde föräldrarna, skulle de snart glömma honom igen, när de for iväg på nästa expedition.
Samma kväll på familjerådet beslutades att skicka Sven till farfar i byn över hela sommaren. Kanske skulle han kunna få bukt med den unge rebellen…
*****
— Det här är din dagordning, – Erik Sörensson, före detta militär, pekade på ett pappersark som var skrivet med jämn handstil. – I byn har man ingen tid att ställa till bråk, alla vill äta och dricka.
— Är jag slav? – undslapp Sven när han läste den långa listan över sysslor.
Erik Sörensson log och uppskattade barnbarnets stridslystna blick som kastades mot honom. Igår hade sonen fört hit Sven, utan att sluta klaga över hur svår pojken blivit. Ständiga slagsmål i skolan, missnöje från lärarna och rektorn – allt detta tog tid från de vetenskapliga studierna. Svens föräldrar hade åkt iväg på expedition, med lättnad lämnande rebellsonen hos farfar.
Långsamt rann dagarna, fyllda av ovana sysslor…
Sven steg upp med tupparna, hjälpte farfar att mata den fläckiga kon Rosa, de fyra grisarna och den bruna hästen Viking. Hämta vatten, stapla den klyvda veden, rensa rabatter…
Sysslorna tog aldrig slut, men Sven hade gett sitt ord att inte klaga.
— Håller han koll på mig? – frågade Sven en gång och såg sig vaksamt omkring på farfars stora favorithund, en hund som hette Loki, som följde honom som en skugga när han lämnade gården.
— Han känner att du inte är härifrån, han är rädd att du ska gå vilse, – svarade farfar med lätt ironi.
Sven tyckte mycket om att gå och fiska. Pojken lärde sig snabbt att hantera spöet, och efter ett par veckor lät Erik Sörensson honom gå ensam till ån.
Bäst napp var tidigt på morgonen, när det fortfarande var svalt. Sven tyckte om att sitta med spöet på stranden och se hur solen gick upp och lyste upp allt omkring. Sådant såg man inte i stan!
En tidig morgon, när han satt med spöna på stranden av den pittoreska lilla ån, märkte Sven en rörelse i det höga gräset.
Någonstans i närheten kväkade en groda högt, genast skällde en hund. Vanliga ljud, men…
Gräset rörde sig igen, och pojken beslöt sig för att kolla…
Försiktigt stigande bland det höga gräset, spanade Sven i morgonens halvmörker, men såg inget. Han tänkte att det var inbillning och ville vända tillbaka till spöna, men i samma ögonblick hörde han ett svagt, klagande stön.
Han böjde sig ner och drog isär gräset med händerna, och plötsligt väste en katt hotfullt mot honom, med öronen bakåtslagna. Djurets ögon varnade för att hålla avstånd, och väslangen uttryckte ett tydligt hot.
— Oj… – undslapp Sven av överraskning. – Varför väser du?
Han sträckte ut handen för att klappa det hotfulla djuret, men katten slet sig åt sidan och kröp underligt bort från människan, längre bort från den utsträckta handen.
I samma stund började det ljusna, och Sven såg blodfläckar på djurets ljusa päls. Framför hans ögon dök en bild från nyligen – fyra tonåringar som plågade en randig katt med ett avfruset högeröra…
Sven ryste till och försökte driva bort det plågsamma minnet. Katten var skadad, den behövde hjälp!
Den skulle inte låta sig fångas med bara händerna, den var arg och hade uppenbarligen ont. Han såg sig omkring, men hittade inget lämpligt. Han hade på sig en tunn vindjacka som skyddade mot morgonkylan.
Han tog av sig jackan, närmade sig den vässande katten:
— Kiss-kiss-kiss! Jag vill bara hjälpa dig… Kiss-kiss-kiss!
Med sina sista krafter kastade sig katten åt sidan, men Sven var kvickare. Han täckte katten med jackan, lindade försiktigt in den och tryckte den mot bröstet. Sedan sprang han så fort han kunde hem, och glömde spöna…
— Farfar, kommer det att gå bra med katten? – frågade barnbarnet för hundrade gången, oroligt och tittade mot dörren till sommarköket.
— Oroa dig inte, Karin är veterinär och kan sina sår, – Erik Sörensson strök barnbarnet över huvudet. – Gå och hämta spöna så länge, när du kommer tillbaka får du veta nytt…
Sven nickade och sprang snabbt till ån efter spöna. Han hade så bråttom att han knappt fick luft när han kom hem.
I samma stund uppenbarade sig den späda gestalten Karin Mikaelsdotter i dörröppningen till sommarköket. Den äldre kvinnan sa något till Erik Sörensson, som fick honom att le glatt.
— Hur är det med henne? – undslapp Sven.
— Det kommer att gå bra, – svarade Karin Mikaelsdotter. – Det verkar som om hon blivit biten av en hund… Jag har behandlat såren, nu får du sköta om henne.
— Jag ska göra allt! – utbrast Sven, och tårarna av glädje och lättnad kom i hans ögon…
Den kvällen lämnade pojken inte den sovande katten, han gjorde en provisorisk bädd av en kartong och en gammal filt. Han ställde fram skålar med mat och vatten, och satt bara och såg på hur katten sov.
— Ska du sova här? – frågade Erik Sörensson.
— Får jag? – frågade Sven hoppfullt.
— Bättre vi tar in henne i stugan, – föreslog farfar.
De bar in katten i rummet där Sven sov, och ställde kartongen bredvid hans säng.
När man tittade närmare var kattens päls ljusbeige med knappt synliga ränder.
Sven satte sig på sängkanten och fortsatte att iaktta hur hans skyddsling sov.
— Jag ser på dig, barnbarn, och blir förvånad, – sa Erik Sörensson tankfullt och satte sig på en stol i rumshörnet. – Du är varken lat eller dum, du är ansvarsfull, och godhet är dig inte främmande. Så varför ställer du till med myteri?
Sven såg på farfar och ryckte på axlarna istället för att svara.
— Ditt senaste påhitt med klassdagboken… – fortsatte farfar. – Du brände den väl inte utan anledning?
— Jag gav ett löfte, och när man väl gett det måste man hålla det, – muttrade Sven.
Han sträckte ut handen och klappade försiktigt den sovande katten på huvudet.
— Vem gav du löftet? – Erik Sörenssons misstankar bekräftades, för han trodde inte på barnbarnets skuld.
— I källaren i huset bredvid skolan bor en hemlös katt som jag brukade mata, och jag pratade med honom, precis som du pratar med Loki, – berättade Sven och snöt sig. – Jag drömde om att ta honom hem, men föräldrarna ville inte höra talas om det… Jag gav Matts löfte att alltid försvara honom.
— Och vad hände med den katten? – frågade farfar med låg röst, nästan utan att andas.
— Några killar från högre klasser plågade honom, – Svens röst darrade. – Jag bad dem sluta, de gick med på det, men på villkor att jag brände klassdagboken…
— Uslingar! – undslapp den äldre mannen. – Var är den katten nu?
— En kvinna tog honom, sa vaktmästaren till mig, – Sven klappade katten igen. – Jag skulle så gärna vilja veta hur det går för Matts…
— Du är duktig! – farfar strök barnbarnet över huvudet. – Du höll ditt ord, det är rätt, men varför berättade du inget för föräldrarna?
— De frågade inte, – svarade Sven bara.
Dagarna gick… Såren på Maja, som Sven döpt katten till, läktes. Katten slutade väsa och se misstänksamt på människor.
Maja tog emot omsorgen från människan som räddat hennes liv. Snart, vackrare och märkbart tyngre, flyttade katten över till Svens säng.
Pojkens dröm hade gått i uppfyllelse, men ofta såg han i sina drömmar den randiga Matts med sitt avfrusna öra. Katten strök sig mjukt mot hans ben och spann högt när Sven tog upp honom.
— Var är du? – frågade Sven i sömnen den randiga katten, men fick inget svar.
Juli gick, och sedan augusti…
Sven väntade på att föräldrarna skulle hämta honom, men istället meddelade farfar att han måste åka till stan i ärenden. Efter att ha skött morgonsysslorna lämnade Erik Sörensson gården till barnbarnet och åkte till pendeltåget.
Han kom tillbaka på kvällen, trött men belåten. Han berömde barnbarnet för ordningen och, med ett hemlighetsfullt leende, kallade in honom i stugan, dit han tidigare burit in en stor kartong.
— Kom hit, barnbarn, – Erik Sörensson pekade på soffan. – Titta vem som följde med mig från stan.
Sven gick in i rummet och tittade på soffan. Han blinkade flera gånger, rädd för att han inbillade sig.
— Matts! – utbrast pojken och tog försiktigt upp den randiga katten med avfruset öra. – Farfar, du är bäst!
Katten såg frisk och välmående ut. Senare berättade Erik Sörensson för barnbarnet hur imponerad han blivit av Svens handling och bestämt sig för att leta rätt på den randiga katten, med hjälp från Svens skola.
Det visade sig att just vaktmästaren hade kontaktat ett djurhem för att hämta den hemlösa katten, orolig för dess liv.
I början av september kom Svens föräldrar med nyheten att de måste åka på en lång expedition, och pojken skulle få bo hos farfar en tid.
Föräldrarna kände knappt igen den glada och livsbejakande pojken som den forne rebellen.
— Pappa, du har gjort ett underverk! – utbrast Svens far.
— Lär er att höra på ert barn, – sa Erik Sörensson med eftertryck.
När det gäller Sven, så blev han glad över att få bo kvar hos farfar och att inte behöva skiljas från Matts och Maja.
Rebellen hade förvandlats till den mest omtänksamma och ansvarsfulla husse för sina husdjur.
Författare ILONA SCHWANDER
källa.
