Telefonen tystnade. Ylva stod mitt i köket och höll den mot bröstet med båda händerna. Moster Greta hade pratat i precis fyra minuter – rösten torr, affärsmässig, utan en enda tår.
Erik satt i soffan. Teven mumlade lågmält i bakgrunden. Han vände sig inte ens om när Ylva dök upp i dörröppningen.
– Erik. Moster Greta ringde. Mamma dog för en timme sedan.
Han nickade. Förde fingret över telefonskärmen – bläddrade i något, spelade inte längre någon roll.
– Mm. Tråkigt.
– Jag måste åka. Nu. Två timmars väg. Ge mig bilnycklarna.
Erik lade ifrån sig telefonen. Inte för att han greps av medkänsla – för att han hörde ordet ”bil”. Tittade upp på henne med ett uttryck av lätt irritation, som om hon bett honom flytta en garderob.
– Nej. Bilen behöver jag. Mamma bad mig skjutsa henne till moster Ulla. Jag lovade redan förra veckan.
Ylva rörde sig inte. Ljuset från köket föll på hennes rygg, och ansiktet låg i skugga.
– Hörde du vad jag sa?
– Hörde. Men hon är ju död. Vart ska du stressa? I morgon kan du ta bussen, du kommer fram. Mamma lever. Hon väntar. Jag lovade.
En sekund. Två. Tre.
– Menar du det här på allvar?
– Helt allvar. Jag sviker inte mamma.
Ylva gick in i rummet. Ställde sig precis framför teven – så att Erik tvingades möta hennes blick. Han såg upp.
– Jag ber dig en gång. En. Tänk på vad du just sa. Och svara på nytt.
– Ylva, gör ingen scen. Jag har förklarat. Mamma väntar, jag lovade. Med din begravning händer inget över natten.
– Med min begravning, upprepade hon långsamt.
– Ja, med begravningen. Du fattar vad jag menar. Åk i morgon. De ordnar allt ändå, moster finns ju, grannarna.
Ylva lutade sig lite närmare.
– Förstår du att det här är sista gången jag ber dig om något? Inte andra, inte tredje. Sista.
– Herregud, Ylva. Du gör alltid en höna av en fjäder. En dag! En enda dag får du vänta. Inget rasar ihop. Mamma bad mig – jag åker. Punkt.
– Min mamma är död, Erik. Din åker och dricker te hos sin syster.
– Vrid inte på sanningen. Hon har längtat, Ulla väntar. Jag lovade. Vill du att jag ska bryta mitt ord?
– Jag vill att du ska komma ihåg vem du lever med. Och vad den här dagen betyder för mig.
– Jag minns. Men ordning och reda. De levande är viktigare.
Ylva rätade på sig. Såg på honom som om hon memorerade hans ansikte. Inte med hat. Med något slutgiltigt.
– Okej, sa hon.
Det där ”okej” lät rakt. Utan sårad stolthet. Utan gråt. Utan skälvning. Erik la inte märke till det – han sträckte sig redan efter fjärrkontrollen.
*
Ylva gick ut i hallen. Öppnade den översta byrålådan – den som Erik inte öppnat en enda gång på sju år. Tog fram en tjock mapp med snodd: sitt pass, lagfart på lägenheten, bilens registreringsbevis, bankpapper. Allt – i hennes namn. Lade i väskan.
Tog ner båda bilnyckelset från kroken. Tog på sig jackan. Skorna.
– Vart ska du? ropade Erik från rummet.
– Åka. Ta farväl av mamma.
– Med vad då? Jag sa ju – bilen behöver jag!
Ylva öppnade ytterdörren. Erik stod redan i hallen – barfota, med fjärrkontrollen i handen, med ett löjligt uttryck av kränkt ägare.
– Bilen är registrerad på mig. Har alltid varit. Lägenheten också. När jag kommer tillbaka är låset bytt. Dina saker lägger jag vid dörren. Hämta dem själv annars slänger jag ut dem.
– Vad snackar du om?
– Jag snackar inte. Jag säger. Tydligt och en gång.
– Ylva, stanna. Stanna! Du kan inte bara…
– Erik. Min mamma är död. Och du förklarade för mig att du behövde bilen mer – för att skjutsa din mamma till sin syster på te. Det var allt jag behövde höra. Nu är det slut mellan oss. Packa dina saker.
Dörren stängdes. Låset klickade. Nere slog porten igen. En minut senare såg han från fönstret hur hon satte sig bakom ratten – lugnt, utan brådska, utan att se sig om. Startade motorn. Körde ut från gården. Tittade inte ens upp.
Erik stod mitt i hallen. Ringde henne – långa signaler, inget svar. Skrev ett meddelande: ”Lämna tillbaka bilen. Är du från vettet?” Läst. Tystnad. Ännu ett: ”Sluta fjanta dig. Mamma väntar, jag måste åka.” Läst. Tystnad.
Efter tjugo minuter ringde hans mamma.
– Erik, när hämtar du mig? Ulla har dukat.
– Det har blivit en situation, mamma. Ylva tog bilen.
– Tog? Det är ju er bil!
– Formellt… står den på henne.
– Än sen? Du är mannen! Säg åt henne att lämna tillbaka den!
– Hon svarar inte. Jag ringer tillbaka.
Han satte sig i soffan. Gick runt i lägenheten. Allt såg likadant ut – möbler, gardiner, hyllor. Men Ylva hade ur huset tagit dokument, nycklar och sig själv. Tre saker som allt hängde på.
Telefonen ringde. Ylva. Han grep luren.
– Ylva! Äntligen. Hörrö, låt oss inte…
– Håll käften, sa hon. Tyst och kort, som ett knäpp. – Jag säger en gång. Lägenheten tillhör mig. Mormor lämnade den, papperen är i mitt namn, det vet du mycket väl. Bilen köpte jag före äktenskapet. Pengarna på kontot är mina, du har på sju år inte sparat en krona. I innerfickan på din jacka ligger två tusen kronor – det räcker till taxi för din mamma. Precis, men det räcker.
– Ylva, vänta…
– Jag byter lås i dag, ber grannfrun Inga släppa in låssmeden. Dina saker packar jag. De står vid dörren. Två dagar. Sen slänger jag ut dem.
– Du har inte rätt att…
– Jo. Vartenda papper. Varenda namnteckning. Allt är mitt. Och du har på sju år inte ens orkat skriva över vattenkokaren på dig.
– Det är lågt!
– Lågt – det är att säga till sin fru att hon inte behöver åka och begrava sin mamma. För att du behöver bilen för att skjutsa din på te. Det är lågt. Jag tar bara det som är mitt.
Tystnaden i luren varade i fyra sekunder.
– Ylva, jag gick över gränsen. Jag är en idiot, jag sa fel. Låt oss prata normalt när du kommer tillbaka.
– Till dig kommer jag inte tillbaka. Det är slut. Ring inte mer.
Ton.
Erik satt med telefonen i handen. Ringde igen – abonnenten inte tillgänglig. Igen – samma sak. Hon hade blockerat hans nummer.
Han stack handen i jackfickan. Två skrynkliga sedlar. Tusen och tusen. Hon hade räknat ut det också – precis så mycket att det skulle räcka till taxi till moster Ulla och tillbaka. Inte en krona över.
Kontot var tomt – han kollade. Andra konton – noll. Han hade aldrig brytt sig. Det räckte med vad Ylva gav. Lägenheten – hennes. Bilen – hennes. Pengarna – hennes. Han hade bott i någon annans hus i sju år och aldrig tänkt på det.
Mamma väntade vid porten. En liten gestalt i grön kappa, med en påse godsaker till systern. Taxin stannade, hon satte sig, såg sig om i kupén.
– Taxi? Allvarligt? Var är bilen?
– Hos Ylva.
– Hämta den då!
– Hon körde iväg med den. För gott.
Mamma var tyst. Stirrade på framsätets nackstöd.
– Vad menar du – för gott?
– Just det. Hon har gått. Sa att jag skulle hämta mina saker inom två dagar. Låset byts i dag.
– På grund av vad?
– För att jag sa till henne att inte åka på begravningen. Sa att bilen behövdes mer.
Mamma vände sig mot honom. I ögonen – inte ånger. Förvirring. Hon förstod inte hur en bön om skjuts till systern kunde sluta i katastrof.
– Det var tamejfan dumt sagt, Erik.
– Jag trodde inte att hon skulle reagera så…
– Du borde ha tänkt! När hustruns mamma dör, och du säger ”vänta” – var var ditt huvud?
– Du bad mig ju skjutsa!
– Jag bad dig skjutsa. Jag bad dig inte hindra henne från begravningen! Det kom du på själv!
Taxin rullade genom stan. Taxametern tickade. Erik såg på siffrorna – de ökade, och varje krona slet av hans sista pengar. När bilen stannade utanför moster Ullas hus visade mätaren åttahundra kronor. Tillbaka – lika mycket. Resten – till mat. Kanske. En dag.
Mamma klev ur. Vände sig om. Påsen med godsaker skrynklades i händerna.
– Vart tar du vägen nu?
– Till dig. Om du släpper in mig.
– Jag har ett rum och ett kök, Erik. En extrasäng i förrådet.
– Då blir det extrasängen.
Hon skakade på huvudet. Gick in i porten. Dörren stängdes.
Erik blev stående på trottoaren. I fickan – tolvhundra kronor i mynt och skrynkliga sedlar. På kontot – tomt. Bakom sig – en stad där han inte längre ägde en enda kvadratmeter.
Han tog upp telefonen. Ringde Ylva. Långa signaler. Sen – en mekanisk röst: ”Abonnenten är inte tillgänglig.”
Han stoppade undan telefonen. Såg på sina händer – tomma. Som allt annat.
Och Ylva stod samtidigt inne i sin mammas rum. Moster Greta – till höger, grannarna bakom. Hon gjorde det hon måste göra. Tog farväl. För henne förtjänade de döda lika mycket respekt som de levande. Och definitivt mer än en man som på sju år aldrig förstått vem han levde med.
