Viktor hittade honom vid vägkanten i oktober.
Valpen satt på vägrenen, blöt och jätteliten, och tittade på de förbipasserande bilarna som om han väntade på någon speciell. Viktor var på väg ut till stugan för att hämta potatis, bromsade in en sekund, tänkte att han bara skulle kika. Men valpen lyfte huvudet, och sen var det kört. Potatisen fick stå kvar i jorden en vecka till.
Han kallade honom Mars. Namnet kom från grannen Vera Karlsson, när hon såg i trappuppgången en rödbrun, öronig varelse med tassar som inte stämde med storleken.
– Rödbrun, stor nosen, hopplös, sa hon. Mars. Passar perfekt.
Viktor skrattade då.
Mars växte fort. Till våren upptog han redan hela vänstra halvan av soffan och ansåg det helt självklart. Viktor svor först, sen slutade han. Att sova ensam i lägenheten var värre än med en hund som snarkar och ibland rycker med tassen i sömnen.
De blev vänner inte direkt, utan successivt, som människor blir vänner som inte har någon särskild brådska. Morgonpromenaden. Maten klockan sju på kvällen. Tv:n. Ibland pratade Viktor högt med Mars. Mars satt bredvid och lyssnade med allvarlig min, bara ibland gäspade han och visade alla tänderna.
– Du har rätt, sa Viktor. Det räcker.
Och stängde av tv:n.
***
Olyckan hände i april, när de var på väg hem från kvällspromenaden.
Viktor mindes sen inte så noga hur det gick till. Halt, en bil rände upp på trottoaren runt hörnet, Mars var i koppel, och sen brast kopplet. Viktor slungades mot kanten. Han slog i sidan, låg stilla några sekunder och hörde bara sin egen andning och någons avlägsna skrik.
När han kom upp fanns Mars inte där.
Kopplet låg på asfalten. Plastspännet hade gått av mitt itu.
Han letade till midnatt. Gick runt tre kvarter, ropade på namnet, frågade förbipasserande. De skakade på huvudet. Någon sa att de sett en rödbrun hund som sprang mot järnvägsövergången, men det var fyrtio minuter sen, och sen såg de inget mer.
Hemma satte sig Viktor i köket och tittade länge på den tomma matskålen.
Sen reste han sig. Skrev en efterlysning, skrev ut tjugo ark på skrivaren. På morgonen satte han upp dem över hela kvarteret, ringde också till tre veterinärkliniker och till hundhemmet på Industrigatan.
– Om en rödbrun hund kommer in, blandras, sa han i luren. Ring mig gärna. Här är mitt nummer.
En vecka gick.
Sen en månad.
Efterlysningarna bleknade i majregnet, och Viktor satte upp nya. Sen satte han upp dem igen i juni. Veterinärklinikerna var tysta. Från hundhemmet på Industrigatan ringde de två gånger, båda gångerna fel, båda gångerna var det inte rätt hund.
I juli sa Vera Karlsson försiktigt genom dörren:
– Viktor, kanske du kan ta en annan. Det finns så många på hundhemmet.
– Nej, svarade Viktor.
Mer föreslog hon inte.
Lägenheten utan Mars blev annorlunda.
Inte tom, nej. Sakerna stod kvar, kylskåpet surrade, grannarna stampade ovanför halv tio som vanligt. Men något hade förändrats.
Viktor plockade upp en gammal boll från golvet, som Mars hade jagat runt i hallen. La den på hyllan. Tänkte efter och stoppade undan den i en låda. Sen tog han fram den igen och lät den ligga kvar på hyllan.
På morgonen for handen av gammal vana mot kopplet vid dörren. Kopplet hängde där. Ingenstans att gå.
Han började gå på promenader själv. Samma väg, samma tid, bara utan Mars. Kunde inte förklara varför. Gick bara.
I augusti ringde dottern från Göteborg.
– Pappa, kom hit. Bo hos oss ett tag, vila dig.
– Kan inte.
– Varför?
Han var tyst en stund. Sa:
– Tänk om han kommer tillbaka.
Dottern var tyst hon också. Sen sa hon ”okej” med en röst som man har när man vill säga något annat, men bestämmer sig för att låta bli.
Mars kom tillbaka i oktober.
Viktor hörde skrapande på dörren strax före sju på kvällen. Först tänkte han att det var inbillning. Ljud från trapphuset, drag, vem vet. Men skrapandet kom igen. Ihärdigt, med pauser, som om någon visste att dörren skulle öppnas, man behövde bara vänta lite.
Han öppnade.
På dörrmattan satt Mars.
Äldre. Pälsen var klippt på flera ställen, där det antagligen hade varit sår. Vänstra sidan lite insjunken. Och runt halsen hade han ett halsband. Ett annat, läder, brunt, med mässingspänne och en liten bricka med ett enda ord: ”Bamse”.
Viktor stod länge i dörren och tittade på honom. Mars satt och tittade på Viktor. Högerörat hängande, rödbrun fläck i pannan som en ojämn stjärna. Samma ögon, bärnstensfärgade med mörk kant.
– Var har du varit? sa Viktor.
Mars reste sig, tog ett steg över tröskeln och gick in i hallen som någon som kan planeringen utantill. Höger, mot matskålen. Skålen stod där den alltid stått. Tom förstås.
Viktor stängde dörren. Gick ut i köket. Händerna darrade lätt när han öppnade kylen.
– Okej, sa han. Okej.
Nästa morgon åkte han till veterinärkliniken.
Mars undersöktes, fick nödvändiga vaccinationer, kollades med chip. Viktor frågade om halsbandet. Veterinären tog brickan och läste högt:
– ”Bamse”. Är det ett annat namn?
– Någon har gett honom ett annat namn, sa Viktor.
– Bodde han hos någon?
– Han var borta i ett halvår. Vet inte var.
Veterinären tittade på honom, sen på Mars, sen på Viktor igen.
– Det händer, sa hon. Hundar försvinner ibland och kommer tillbaka. Särskilt de smarta.
Viktor svarade inte. Såg hur Mars satt på metallbordet med orubblig min och stod ut med undersökningen.
På brickan baksida hittade de ett telefonnummer.
Viktor ringde från bilen medan Mars satt i baksätet och tittade ut genom fönstret.
Någon svarade efter tredje signalen.
– Hallå?
– Hej, sa Viktor. Ni hade en hund. Rödbrun. Ni kallade honom Bamse.
Lång tystnad.
– Ja, sa en röst. Kvinnlig, äldre. Vi hade. Han stack i september. Vi letade efter honom.
– Han är hos mig. Det är min hund. Han heter Mars. Han försvann i april.
Tystnad igen. Sen sa kvinnan:
– Han bodde hos oss. Vi matade honom, behandlade honom. Han hade sår.
– Tack, sa Viktor.
– Han är en fin hund.
– Ja.
Paus.
– Bor ni långt härifrån? frågade kvinnan. Från Björkgatan?
– Annat område.
– Herregud. Han kom själv i april. Bara la sig vid vårt staket och gick inte därifrån.
Viktor tittade genom vindrutan, på den grå gården med popplar utan löv.
Samtalet tog slut av sig självt. Viktor stoppade undan telefonen. Mars snarkade i baksätet, låg med huvudet på framtassarna.
Hemma tog Viktor av Mars det andra halsbandet. La det på bordet, tittade länge på det. Brunt, läder, med brickan ”Bamse”. Fint arbete, inte billigt.
Ett halvår hade hunden varit borta. Och ändå kommit tillbaka.
Viktor tänkte på kvinnan på Björkgatan. Hur hon matade honom varje dag, klappade honom, nog fäste sig. Och sen i september gick hon ut på morgonen, och han var borta. Och hon letade. Ringde kanske efter efterlysningar.
Han tog telefonen.
– Det är jag igen, sa han när hon svarade. Jag ville säga: om ni vill hälsa på honom, har jag inget emot det.
Tystnad.
– Verkligen? sa hon.
– Verkligen.
Hon kom på lördagen. Galina Persson, sextiofyra år, i grå kappa och med en tygkasse med äppelsylt och en påse hundmat, precis den sorten som Mars vant sig vid under det halvåret.
Mars såg henne från hallen och rusade inte fram, nej. Han bara gick fram och tryckte nosen i hennes hand. Viftade glatt på svansen.
De drack te. Galina Persson berättade hur hon hittade honom vid staketet i april, hur hon åkte till veterinären, hur han var rädd de första dagarna men sen vande sig. Viktor berättade om olyckan, om det avslitna kopplet, om efterlysningarna han satt upp.
Mars låg mellan dem på golvet och halvsov. Ibland lyfte han huvudet, tittade på den ena, tittade på den andra.
– Han valde oss båda, sa Galina Persson.
Viktor såg på hunden. Sen på kvinnan bredvid.
– Det verkar så.
Det andra halsbandet la Viktor i en byrålåda. Slängde det inte.
Mars tog igen den vänstra halvan av soffan och jagade bollen i hallen klockan ett på natten. Efterlysningarna på stolparna blev blöta i novemberregnet och lossnade av sig själva.
Galina Persson kom på lördagarna. Tog med sylt, bad ibland om råd om vinbär – hon hade en trädgårdstäppa på Björkgatan, och Viktor var bra på sånt. De pratade medan Mars låg och sov mellan dem.
En kväll tog Viktor fram lädrets halsband med brickan ”Bamse” ur lådan. Såg på det. Brickan glänste under lampan.
I hallen hängde två koppel. Ett rött, gammalt. Ett blått, nytt, som Galina Persson hade tagit med en lördag och hängt upp tyst, utan att fråga om lov.
