Mäklaren Märta Ek lade på luren och stirrade på telefonen som om den vore skyldig till något.
På tjugotvå år i branschen hade hon sålt lägenheter med skulder, med folkbokförda släktingar, med läckande rör och med utsikt över kyrkogården. En gång – med en papegoja som svor på tre språk. Men att en katt skrevs in i kontraktet som en belastning, det hade hon aldrig varit med om.
– Okej, jag repeterar villkoren, sa hon till sig själv och bläddrade i blocket. – Tvåa på Odengatan, tredje våningen, sextiotvå kvadrat. Ägaren dog i januari. Arvingarna – en son och en dotter från Göteborg. Vill sälja snabbt. Katten tar de inte med, lämnar inte till katthem, låter inte avliva. Katt ingår.
Hon suckade och lade till en rad i annonsen som skulle få vilken jurist som helst att rysa: ”Katt ingår i priset. Prut möjligt.”
Första visningen var på lördagen.
Märta Ek öppnade dörren och släppte in en köpare – en lång kvinna i femtiofemårsåldern i en grå kappa. Hon klev över tröskeln och stannade. Det luktade som det gör i hem där en ensam äldre person bott länge: lavendeltvål, gamla böcker, en aning valeriana.
– Gunilla Berg, presenterade sig kvinnan utan att räcka fram handen. Hon såg sig om. – Och var är den där… bonusen?
Katten satt i fönstret i vardagsrummet – stor, rödvit. Han tittade på Gunilla Berg utan att blinka, och i blicken fanns varken rädsla eller nyfikenhet. Bara ett trött, oändligt tålamod.
Så ser de som redan har blivit lämnade.
Gunilla Berg gick tyst runt lägenheten. Hon drog fingret längs bokryggarna i hyllan – Lagerlöf, Moberg, Lindgren, nötta ända ner till mjuka omslag. Kikade in i köket där en rivkalender hängde på väggen, fast på den sjuttonde januari. I fönstret stod tre krukor med döda pelargoner. Och en skål. Ren, tom, placerad precis på sin plats – vid vänster ben på pallen.
– Får han mat? frågade hon utan att vända sig om.
– Grannen, sa Märta Ek. – Tora Lind i trettiosexan. Kommer två gånger om dagen. Arvingarna betalar henne. Inte mycket, men betalar.
Gunilla Berg gick tillbaka in i rummet. Katten hade inte ändrat ställning – satt i fönstret med framtassarna indragna och tittade ut på gården. Där svajade kala februaripopplar i vinden, och en kvinna med barnvagn promenerade förbi.
– Vad heter han?
– Måns. Det sa arvingarna.
– Måns, upprepade Gunilla Berg tonlöst.
Katten vände inte på huvudet.
Hon ringde tre dagar senare.
– Märta Ek, jag har tänkt. Området är bra, nära till tunnelbanan. Men priset är ändå över marknaden, även med… tillägget. Och renovering behövs – tapeterna, linoleumet. Jag skulle ta den om ni drar av trehundra.
– Jag försöker prata med dem.
Arvingarna gick med på tvåhundra. Gunilla Berg tackade ja.
Pappersarbetet tog tre veckor. Gunilla Berg åkte till lägenheten två gånger till – med måttband och block. Mätte väggar, antecknade, planerade. Katten iakttog. När hon andra gången satte sig på huk vid fönstret för att kolla elementet, hoppade han ner från fönsterbrädan, kom fram och satte sig bredvid – en halvmeter ifrån. Inte närmare.
– Hej då, sa hon till honom.
Måns blinkade. En gång, långsamt. Och vände sig bort.
Tora Lind från trettiosexan visade sig vara en liten, torr kvinna med skrämda ögon. Hon väntade på Gunilla Berg vid dörren dagen då överlåtelseavtalet skrevs under.
– Är ni den nya ägaren?
– Det hoppas jag.
– Jag ska berätta om Måns. Nanna Strand, den förra ägaren, må hon vila i frid, hon tog hand om honom för tio år sedan. Han satt vid porten i november, alldeles trasig. Hon räddade honom, matade upp honom. Sedan dess var han aldrig långt ifrån henne.
Tora Lind tystnade och tillade lägre:
– När hon föll, slaganfall, mitt på köksgolvet, låg han bredvid. Ambulansen kom, de bröt upp dörren, och han låg vid hennes huvud. Och han gick inte därifrån.
Gunilla Berg stod i dörröppningen och höll i en bunt nya nycklar. Tre nycklar. Två till låsen. En till brevlådan, som ingen längre hade anledning att titta i.
– Han är inte elak, fortsatte Tora Lind. – Han river inte, förstör inte möbler. Men… han låter sig inte klappas. Jag har matat honom i två månader, men han har aldrig kommit fram till mig. Han äter när jag går ut. Jag ställer fram skålen – och går. När jag kommer tillbaka är den tom. Men aldrig när jag är där.
– Kanske är han rädd.
– Han är inte rädd. Han väntar. Han sätter sig vid dörren och tittar. Varje kväll, vid sex. Nanna Strand kom hem från promenaden klockan sex.
Gunilla Berg flyttade in på lördagen. Hon hade inte mycket packning, hon var van att leva kompakt. Tjugo år som sjuksköterska på hjärtintensiven, sedan ett jobb på vårdcentral, sedan nedskärning, byte, en hyrd etta i Rinkeby som fick knäna och själen att värka. Eget boende hade varit en dröm så länge att den nästan slutat vara en dröm och blivit bara en plan. Pengarna hade hon sparat i nio år.
Flyttgubbarna bar in soffan, två garderober, kartonger med porslin. Måns försvann. Gunilla Berg hittade honom i städskrubben – han hade tryckt in sig bakom strykbrädan och satt där med öronen bakåtslickade, stor och orörlig.
– Jag förstår, sa hon till honom. – Det är svårt för dig. Det är det för mig också.
Hon ställde fram skålen vid vänster ben på pallen, precis där den gamla stått, och gick ut och stängde köksdörren.
På morgonen var skålen tom.
En månad gick. De levde parallellt – inom samma väggar men i olika världar.
Gunilla Berg steg upp klockan sex, drack kaffe i köket, åkte på sitt pass. Hon hade fått jobb på vårdcentralen på Professorsgatan, inte hjärtavdelning förstås, men efter ett års arbetslöshet var det inte läge att vara kräsen.
Måns kom ut i köket först när låset klickade igen. Det visste hon för att hon la ett långt, grånande hårstrå tvärs över skålen varje kväll. Varje kväll låg håret på golvet. Han hade alltså ätit.
På kvällarna satt hon i fåtöljen vid fönstret och läste – samma böcker från hyllan som blivit kvar efter Nanna Strand. Selma Lagerlöf var full av blyertsanteckningar: prydlig handstil i marginalen med utropstecken, ibland ett enda ord: ”ja”, ”precis”, ”jag med”. Gunilla Berg läste anteckningarna och kände en märklig – inte sorg, nej. Igenkänning. Som om kvinnan hon aldrig träffat tänkte som hon.
Måns satt under tiden i hallen. Inte i rummet – i hallen. Vid ytterdörren. Varje kväll, precis klockan sex. Väntade.
I slutet av mars blev Gunilla Berg sjuk. Influensan slog ner henne över en natt – fyrtio graders feber, halsont, värk i varenda led. Hon ringde till jobbet, tog alvedon och lade sig. Orkade inte gå upp för att äta. Orkade inte gå upp för att mata katten heller.
– Måns, ropade hon från sovrummet med hes röst. – Förlåt. Jag kan inte nu.
Tystnad.
Hon sjönk in i en tung, klibbig sömn med bultande huvud. Vaknade av att något tryckte på fötterna. Inte hårt. Bara tyngd – varm, jämn, levande.
Måns låg vid fotändan av sängen. Han hade rullat ihop sig och tittade på henne utan att blinka, allvarligt, uppmärksamt. För första gången på en månad var han inte i hallen, inte i skrubben, inte bakom strykbrädan. Han var här.
Gunilla Berg rörde sig inte. Var rädd – om hon rörde sig skulle han gå. Hon bara tittade på honom, och han på henne, och mellan dem var den tystnad där ord inte behövs för allt redan är sagt.
– Du vet redan, viskade hon.
Måns tryckte öronen bakåt, lade huvudet på tassarna och blundade.
Han gick inte.
Tre dagar var hon sjuk, och tre dagar låg han vid hennes fötter. Han gick bara för att gå till skålen – hon tvingade sig upp att hälla i mat – och kom tillbaka. Tredje dagen, när febern sjunkit och Gunilla Berg satt i köket insvept i en filt med en kopp buljong, hoppade Måns upp på pallen. Satte sig bredvid. Och började spinna.
Tyst, lite skrovligt, som om han glömt hur man gör och nu försökte minnas.
Gunilla Berg ställde ner koppen. Tog av glasögonen. Räckte fram handen – långsamt, med handflatan uppåt.
Måns nosade på hennes fingrar. Och tryckte pannan mot handflatan.
Hon grät. Inte av rörelse, hon var inte den som gråter av rörelse. Hon grät för att hon plötsligt förstod en enkel, klar sak: hon hade köpt ett annat liv med andras böcker och en annans katt för att det egna inte räckte till. Och han stannade i ett annat liv med en annan kvinna för att han inte hade någon annanstans att ta vägen. Två belastningar. Två tillägg. Varelser som inkluderats i priset.
Och där satt de nu i köket bredvid varandra, och den ene var femton kattår och den andra femtosex människoår, och båda hade det varmt tillsammans.
Måns spann, och Gunilla Berg höll sin hand på hans stora, tunga huvud och tänkte att det kanske var det här – när man inte väntar, inte söker, inte ber. Och det kommer.
Till maj hade Gunilla Berg tagit bort de gamla tapeterna, de där i små bruna blommor som gjorde lägenheten mörkare än den var. Målade väggarna i varm mjölkvit. Linoleumet lät hon tills vidare vara – pengarna räckte inte till allt på en gång – men det spelade ingen roll längre. Lägenheten hade slutat vara främmande. Hon märkte inte ens när det skett.
Nanna Strands böcker stod kvar i hyllan. Gunilla Berg la till några egna – inte många, ett drygt dussin. Lagerlöf med blyertsanteckningarna stod på sin plats. Ibland öppnade hon den på kvällen och läste inte novellen, utan marginalerna – andras ”ja”, ”precis”, ”jag med”. Och nickade.
Pelargonerna hade hon slängt redan när hon flyttade in – helt döda, inget att rädda. Och först nu planterade hon nya. Ställde dem i samma fönster där Måns suttit första visningsdagen. Numera satt han där mer sällan. Oftare i fåtöljen, bredvid henne. Eller i knät, om kvällen var lång och boken bra.
Klockan sex gick han inte längre till dörren.
I juni sprang Märta Ek, mäklaren, ihop med henne på Ica vid Odengatan. Gunilla Berg stod i kön med kattmat och en liter filmjölk.
– Hur är lägenheten? frågade Märta Ek. – Ångrar du dig?
– Nej.
– Och katten?
Gunilla Berg var tyst. Flyttade kattmaten från ena handen till den andra.
– Vet du vad, Märta Ek, sa hon. – De borde inte ha sänkt priset då. De borde ha höjt.
Märta Ek skrattade. Men Gunilla Berg gjorde inte det. Hon skojade inte.
Hemma väntade Måns. Han satt i hallen, vid tofflorna. Det var hans nya plats. Och när låset klickade upp lyfte han huvudet och blinkade en gång, långsamt.
Så möter man dem man väntar väldigt mycket på.
