Anders Hermansson satt vid fönstret och stirrade på annonsen i telefonen. Bokstäverna flöt ihop – glasögonen hade försvunnit någonstans. Men texten var enkel nog:
«Lämnar bort katt till goda händer. Röd, kastrerad, van vid lådan.»
Nej. Inte lämnar bort. Säljer. Då är chansen större att den hamnar hos någon med pengar.
– Måns, sa han tyst. – Kom hit, rödskägget.
Katten dök upp som genom ett trollslag – en liten rund spinnande boll på mjuka tassar. Hoppade upp i knäet, rullade ihop sig. Varm och levande.
Anders Hermansson klade honom bakom örat. Måns kisade av njutning, och ägaren kände hur hjärtat snörptes ihop. Ett halvår ensam nu.
– Vad ska vi göra med oss, va? – viskade han. – Medicinen håller på att ta slut, och pensionen också.
Katten spann, omedveten om allt. Anders öppnade räknaren. Kattmat – tusen kronor i månaden. Kattsand – femhundra till. Veterinären ville han inte tänka på.
Och blodtryckstabletterna kostar två tusen. Varje månad.
– Du fattar, Måns, jag vill inte skiljas från dig, jag klarar bara inte mer.
Han skrev i annonsen: «Katt till bra hem. Tretusen kronor.» Radera. Skrev om: «Säljer katt. Femtusen kronor.»
Telefonen ringde direkt. En kvinnoröst:
– Hej, det gäller katten. Kan jag få titta på den?
– Ja, sa Anders hes. – Kom förbi.
En timme senare knackade det på dörren. Framför dörren stod en kvinna runt femtio med sorgsna ögon.
– Marianne, presenterade hon sig. – Var är katten?
Måns, som om han visste det, kom springande från köket – men inte till gästen, till sin husse. Gnydde mot benen, spann, tittade med förälskade ögon.
– Här är han, den röda, sa Anders och försökte låta likgiltig. – Snäll katt. Kelig.
Marianne satte sig på huk och sträckte fram handen. Måns nosade, men gick inte fram. Vände tillbaka till husse.
– Varför säljer du honom? – frågade kvinnan tyst.
– Omständigheter, mumlade gubben och tittade bort.
Då märkte Marianne: händerna på pensionären darrade. Och katten höll sig intill varje steg.
Marianne svepte med blicken runt lägenheten. Rent, prydligt, men ödsligt. På fönsterbrädan en torkad ficcus. På bordet en ask med tabletter, nästan tom. Ännu en, också nästan tom.
– Fin lägenhet, sa hon. – Länge bott här?
– Fyrtio år, svarade Anders och strök Måns. – Köpte den med Gunilla…
Han slutade. Behövde inte säga mer.
Marianne nickade. Hon själv hade nyligen förlorat Lillan – en blandrashund som levt i femton år. Tomrummet hemma var så stort att väggarna hotade att rasa.
– Är katten frisk? – frågade hon.
– Ja, pigg. Det är bara jag, – gubben tvekade. – Orkar inte längre. Åldern, förstår du.
Måns jamade långdraget och gned sig mot husses ben. Som om han förstod.
– Vad ger du för mat? – fortsatte Marianne.
Anders visade in i köket. Där stod två skålar – en med vatten, en med torrfoder. Billigt, från ICA. Inte det sämsta, men inte bra.
– Är han kinkig?
– Nej, äter vad han får. Snäll kille. Jättesmart. När Gunilla var sjuk lade han sig på hennes säng, värmde henne. Som om han förstod. – Husses röst darrade.
Marianne satte sig på huk framför katten. Måns tittade på henne, men höll sig intill husse.
– Säg ärligt, – frågade hon tyst, – varför just femtusen?
Gubben blev förvirrad:
– Han är ju en fin katt. Renrasig?
– Måns är en bondkatt, sa Marianne mjukt. – Vacker, men bondkatt. Och du älskar honom. Så varför säljer du honom?
Anders vände sig mot fönstret. Teg länge. Måns spann i hans knä, och husse strök honom med darrande händer.
– Medicinen har blivit dyr. Och maten. Han var sjuk för en månad sen, vi åkte till vet. Fem tusen. Sista pengarna.
– Har du dotter? Son? Släkt?
– Dottern bor i Norge. Har tre egna, hon har inte tid med en gammal gubbe. Och jag ber inte om något.
Han suckade.
– Med Gunilla klarade vi oss på något sätt. Men ensam – går inte.
Marianne lyssnade och kände hur hjärtat drogs samman. Där satt han, den stolte gubben, och sålde det enda levande han hade kvar. Och katten fattade inget, tryckte sig intill, litade på honom.
– Tänk om jag inte köper? – frågade hon.
– Nån annan köper. – Rösten var hård, men händerna darrade fortfarande. – Annonsen ligger, det har ringt.
– Ångrar du dig inte?
Anders ryckte till med huvudet:
– Tror du det är lätt för mig?! Tror du jag gör det för att jag har det bra?
Han hejdade sig, bet ihop läpparna. Måns blev rädd för den hastiga rörelsen, hoppade ur knäet, men gick inte långt – satte sig bredvid.
Då förstod Marianne: hon kunde inte bara köpa katten och gå. Man kunde inte skilja dem åt.
Men något måste göras.
Marianne teg. Länge.
– Anders, om jag inte köper katten? – sa hon.
Gubben ryckte till:
– Inte köper?! Varför kom du då?
– Kom för att titta. Tittat. Och förstått – jag köper inte katten.
Anders bleknade. Händerna skakade ännu mer.
– Du ringde ju själv! Sa att du behövde en katt!
– Det gör jag. – Marianne reste sig ur fåtöljen och gick till fönstret. – Men inte den här.
– Vad är det för fel på honom?!
Hon vände sig om. Och gubben såg tårarna i hennes ögon.
– Inget fel på katten. Men på husse är det fel.
– Jag fattar inte.
– Jo, du fattar, Anders. – Rösten darrade. – Jag förlorade nyligen min hund. Gammal, sjuk. Levde hos mig i femton år. Och vet du vad som var värst innan hon gick? Inte sjukdomen. Inte smärtan. Utan att hon tittade på mig och såg ut att be om ursäkt. För att hon besvärade.
Anders svalde. Måns kom fram och gned sig mot hans ben.
– Och nu ser jag på dig och Måns – och ser samma sak. Han dras till dig, och du skäms för att du inte kan föda honom. Du tror du gör rätt som lämnar bort honom.
– Är det inte rätt?! – exploderade gubben. – Ska han svälta med mig?!
– Vem har sagt att han måste svälta?
Det blev tyst. Måns jamade – svagt, långdraget.
– Jag har ett annat förslag, fortsatte Marianne. – Jag tar med kattmat. Varje vecka. Och pengar till veterinären – om det behövs.
– Va?! – Anders stirrade på henne som om hon var galen. – Varför skulle du göra det?
– För att jag vill hjälpa katten. Men inte skilja er åt. – Hon log genom tårarna. – Kalla det lyckohyra.
– Lyckohyra?!
– Ja. Jag betalar för att få komma och klappa Måns. Och samtidigt får jag en anledning att hälsa på en ensam människa. Dricka kaffe. Prata.
Gubben teg. Ögonen var vidöppna, läpparna darrade.
– Det är förnedrande, pressade han fram.
– Varför förnedrande? – frågade Marianne uppriktigt förvånad. – Det är ju ett avtal. Ett ärligt avtal. Jag får umgänge med katten – du får hjälp med maten. Ömsesidigt.
– Nej! Jag är ingen tiggare! – Anders reste sig hastigt.
– Vem har sagt det?
– Du själv! Du erbjuder pengar till en främling!
Marianne skakade på huvudet:
– Jag erbjuder ett avtal. Betala för möjligheten att umgås med katten. Och med en klok, intressant människa som har uppfostrat honom.
– Sluta! – Rösten brast. – Försök inte tycka synd om mig!
Och så tystnade han. Sjönk tillbaka i fåtöljen. Sänkte huvudet.
Måns hoppade upp i hans knä.
– Vet du vad som är värst, Anders? – frågade Marianne tyst. – Inte fattigdom. Inte ålder. Utan stolthet. Som hindrar en från att ta emot hjälp.
– Det är inte stolthet, viskade han. – Det är skam.
– Skam för vad?
– För att jag inte klarade mig. Att Gunilla dog och jag blev kvar. Att jag inte sparat pengar. Att dottern är långt borta. Att jag inte ens kan föda en katt.
Tårarna rann längs de skrumpna kinderna.
– Och nu kommer du. Och erbjuder hjälp. Och jag är som en sista…
– Dum? – sa Marianne milt.
– Ja. Dum.
Hon gick fram, satte sig på huk bredvid fåtöljen:
– Anders. Jag har en tom lägenhet. Jag har en förlorad hund. Jag har ett jobb jag inte vill gå till. Och ingen i närheten som jag kan berätta om min dag för. Men du har Måns. Och ett gott hjärta.
– Hur vet du att jag har ett gott hjärta?
– En elak människa kan inte älska en katt så.
Måns spann högre, som om han höll med.
– Så vad säger du? Kommer vi överens?
Anders teg länge. Strok den röda pälsen. Tänkte.
Gubben suckade. Djupt.
– Kanske ska vi prova?
Två månader gick.
Anders satt vid fönstret med Måns i knäet och tittade ut över gården. Snart skulle Marianne komma – på tisdagar hade hon alltid med sig kattmat och något gott.
– Hör du, rödskägget? – sa han tyst till katten. – Det låter som bekanta steg.
Måns lyfte huvudet, spetsade öronen. Ja, det var hon.
Det knackade på dörren.
– Anders? Det är jag!
– Kom in, kom in! – Gubben reste sig, rättade till skjortan. Under de här två månaderna hade han blivit piggare, till och med kinderna hade fått lite färg.
Marianne kom in med stora kassar, leende:
– Hej, snygging! – Det var till Måns.
Katten började spinna direkt och gned sig mot hennes ben.
– Och hej till dig, Anders. Hur går det? Hur mår du?
– Det är bra. Var hos doktorn i går – blodtrycket är normalt. Era tabletter hjälper.
– Åh! I morgon är det lördag, ska vi gå till parken? Ta Måns på sele?
Anders blev blyg:
– Äh, vad ska folk säga. En gubbe med katt i koppel.
– Låt dem titta! – skrattade Marianne. – De kommer bli avundsjuka på vilken snygging du har. Eller hur, Måns?
Katten jamade godkännande.
De drack kaffe i köket. Anders berättade om grannarna, om nyheterna på gården. Och Marianne lyssnade, nickade, skrattade. Under de här två månaderna hade en särskild närhet vuxit fram – inte släkt, men varm.
– Du vet, sa hon när hon druckit upp kaffet, – din dotter ringde förra veckan?
– Ja, hon ringde. Frågade hur jag mår. Jag berättade om dig.
– Vad sa hon?
– Hon blev förvånad, erkände gubben. – Sa: ”Pappa, vad glad jag är att du har en väninna.” Väninna. – Han log. – Låter konstigt i min ålder, eller hur?
– Varför konstigt? Vänskap har ingen ålder.
Måns hoppade plötsligt från fönsterbrädan och gick fram till matskålen. Med den dyra maten som inte längre var ett problem.
– Och jag ville sälja honom, sa Anders tyst.
– Tur att du inte gjorde det.
– Ja… Då trodde jag att världen gick under. Men det var början på ett nytt liv.
Marianne nickade:
– Ibland leder de värsta stunderna till de ljusaste förändringarna.
De satt tysta och såg på Måns, som mumsade på maten med bestämda tuggor. Han hade nu allt – mat, ömhet, uppmärksamhet från två människor som älskade honom.
