På nyårsafton ville en man särskilt tro på mirakel. En historia med ett verkligt mystiskt slut ville han dela med sig av idag.
I ettan där Sven Andersson bodde luktade det billig snabbnudlar och gammal ensamhet.
Han satt vid fönstret i den enda kvarvarande fåtöljen och tittade ut på den tomma gatan.
– Vad nu? muttrade han för sig själv. – Vad ska du leva på?
Han hade varit utan jobb i ett halvår. Fru Siv hade lämnat honom för grannen för en månad sedan. Hon hade tagit allt, till och med katten Murre som de hittade förra våren.
– Jag vill inte se på dig, sa hon till slut. – Du luktar sprit redan på morgonen.
Vad mer skulle hon säga? Det var sant.
Idag hade Sven inte ens rört flaskan – han hade helt enkelt inga pengar. De sista tjugo kronorna hade gått till de där förbannade nudlarna.
Plötsligt hördes ett jamande från trappuppgången.
– Nu är det grannens katt igen, viftade Sven med handen.
Men jamandet slutade inte. Det blev snarare mer ihållande.
Sven reste sig, gick till dörren och lyssnade.
– Vad vill du? mumlade han och öppnade.
På trappavsatsen satt en grå katt. Blöt, rufsig, med smutsig päls. Runt halsen hängde ett slitet halsband.
Katten lyfte huvudet och såg Sven rakt i ögonen.
– Stick härifrån, viftade Sven trött. – Jag har inget att äta själv.
Men katten gick inte. Den kom närmare och gnuggade sig mot hans ben.
Sven böjde sig ner och tittade på halsbandet. På en liten sliten bricka var det inristat: BORIS.
– Boris? sa Sven förvånad. – Konstigt namn på en katt.
Katten jamade högt till svar, som om den bekräftade.
De första två dagarna försökte Sven jaga bort den objudna gästen. Men Boris gav sig inte. Den satt utanför dörren, jamade och rev. Och när Sven gick till affären följde katten honom som en skugga.
– Har du fäst dig vid mig? frågade Sven på tredje dagen och såg in i de grå ögonen.
Boris spann till svar.
– Okej, kom in. Men bara tillfälligt. Tills vi hittar din ägare.
I lägenheten betedde sig katten konstigt. Den undersökte inte området som djur brukar. Den gick direkt till fönstret, hoppade upp på fönsterbrädan och blev sittande, stirrande ut på gatan.
– Vad letar du efter? undrade Sven.
Boris svarade inte. Satt bara och tittade ut i fjärran.
Efter en vecka började Svens liv förändras.
Först hände det otroliga – det ringde från hans gamla jobb.
– Sven Andersson? hörde han sin chefs röst. – Det är Erik. Jag har ett ärende.
Sven blev iskall. Förmodligen ville de kräva skadestånd för den där olyckliga dagen när han kom full till jobbet.
– Jag lyssnar, svarade han hes.
– Kort och gott. Jag har sparkat Persson. Han var ansvarslös. Och imorgon kommer en besiktningsman, jag måste lämna över ett objekt. Kan du ställa upp?
– Erik, jag trodde du var arg på mig.
– Arg? Du är en bra kille, livet tryckte bara ner dig då. Kan du komma imorgon?
Sven tittade på Boris. Katten satt på fönsterbrädan och spann utan att vända sig om.
– Jag kommer, sa Sven bestämt.
Arbetet flöt på som smort. Händerna kom ihåg varje rörelse, ögat fångade minsta brist. Till kvällen var objektet klart.
– Men se på fan! utbrast Erik. – På en dag gjorde du det Persson kämpade med i en vecka.
– Erfarenhet, svarade Sven ödmjukt.
– Erfarenhet är bra. Kom tillbaka och jobba. Men ett villkor – inte en droppe på jobbet.
– Jag förstår.
Hemma gick Sven genast fram till Boris.
– Hur är läget, kompis? Jag har fått jobb. Nu kan jag mata dig.
Katten vände sig om och såg på Sven. I de gula ögonen glimtade något som liknade gillande.
En vecka senare hände ett nytt mirakel.
Sven var på väg hem från jobbet när han såg en bekant gestalt vid trappuppgången. Siv. Hon stod med en resväska och grät.
– Vad har hänt? frågade han.
– Sven, snyftade hon. – Får jag komma till dig? Sven har kastat ut mig. Han sa att han lekt klart.
Sven såg på sin gråtande fru. För en månad sedan hade han bett på sina bara knän att hon skulle komma tillbaka. Nu kände han bara medlidande.
– Kom in, sa han tyst. – Vill du ha te?
– Ja. Vems är katten? frågade Siv förvånad när hon såg Boris på fönsterbrädan.
– Min nu. Han heter Boris.
– Minns du Murre? Jag lämnade henne hos mamma. Sven gillar inte katter.
– Jag förstår.
De satt i köket och drack te. Siv berättade om livet med Sven, bad om ursäkt, bad om förlåtelse. Sven lyssnade och tänkte på det märkliga – han kände ingen ilska. Bara trötthet.
– Sven, kan vi börja om? sa hon. – Jag vet att jag var dum. Men vi älskade ju varann en gång.
Sven tittade på Boris. Katten satt i samma ställning och stirrade ut genom fönstret.
– Vet du vad, Siv, sa Sven långsamt. – Jag förlåter dig. Jag förstår dig till och med. Jag hade verkligen supit bort mig. Men jag kan inte ta tillbaka allt.
– Varför? frågade Siv förvånad.
– För att jag har blivit en annan. Och du är en annan. Vi är främlingar nu.
Siv grät ännu högre.
– Men du får sova här i natt, tillade Sven. – Imorgon hjälper jag dig hitta en lägenhet. Jag har jobb nu, jag kan hjälpa dig med pengar ett tag.
Den natten sov de i olika rum. Boris lämnade inte Svens sida, låg bredvid och spann.
På morgonen när Siv skulle gå stannade hon vid dörren.
– Sven, du har verkligen förändrats. Du har blivit starkare på något sätt.
– Kanske.
Ännu en månad senare föreslog Erik att Sven skulle bli arbetsledare.
– Du ser ju hur killarna ser upp till dig. De respekterar dig. Och de jobbar bättre med dig.
– Jag ska fundera, svarade Sven.
Hemma gick han fram till Boris.
– Vad säger du, kompis? Ska jag tacka ja?
Katten vände sig om och såg på honom. I ögonen fanns en sorts sorg.
– Vad är det med dig? blev Sven orolig. – Är du sjuk?
Boris jamade tyst, på ett särskilt sätt. Inte som förut.
Den natten vaknade Sven av en märklig känsla. Katten låg bredvid honom på kudden och såg rakt in i hans ansikte.
– Vad är det, Boris?
Katten sträckte fram en tass och rörde försiktigt vid Svens kind.
– Boris, du skrämmer mig.
På morgonen vaknade Sven ensam.
Boris var borta.
Sven letade igenom hela lägenheten, hela trappuppgången, hela gården. Han satte upp lappar med bild på Boris, ringde varenda katthem. Katten fanns ingenstans.
– Det går inte! ropade han medan han letade på gatorna. – Fönstren var stängda! Dörren var låst!
Men Boris hade upplösts, som om han aldrig hade funnits.
I tre dagar kunde Sven inte äta. Han satt vid fönstret och väntade. Kanske skulle han komma tillbaka?
På fjärde dagen ringde det. En kvinna sa att hon måste prata om katten personligen.
En timme senare stod hon på tröskeln:
– Sven Andersson? Jag heter Nina. Jag kommer angående lappen. Om katten.
– Har ni sett Boris? frågade Sven ivrigt.
– Får jag komma in? Jag har svårt att stå länge.
Sven släppte in kvinnan i rummet. Hon satte sig i fåtöljen och suckade tungt.
– Unga man, berätta gärna hur er katt såg ut.
Sven beskrev Boris – grå, med gula ögon, halsband med namnbricka.
Nina nickade.
– När kom han till er?
– För två månader sedan. I regnet. Blöt och hungrig.
– Jag förstår, sa kvinnan och tystnade. – Säg, förändrades ert liv efter att han dök upp?
– Ja, svarade Sven ärligt. – Mycket. Jag fick jobb, fick ordning på mitt äktenskap. Allt blev bra på något sätt.
Nina log sorgset.
– Vet ni, unga man. Boris var min katt. Han dog för ett halvår sedan. Av ålderdom. Fjorton år gammal.
Sven stelnade.
– Vad säger ni?
– Han var speciell ända från början. Redan som liten. Han kände av människor. Jag är inte galen, om ni tror det. Men ibland händer saker som inte går att förklara.
– Men hur, varför…
– Boris rymde ofta hemifrån när han levde. Jag hittade honom på de mest oväntade ställen. Det var som om han visste var hjälp behövdes. Han kom till ensamma människor, till sjuka. Hjälpte dem att klara av sina problem. Och sedan kom han hem igen.
Sven lyssnade, oförmögen att tro sina egna öron.
– Efter hans död tänkte jag ofta – varför kunde han inte stanna kvar? Så många människor behöver fortfarande hjälp.
– Och ni tror att han, att det verkligen var han?
– Tror ni inte det? frågade Nina och såg allvarligt på Sven. – Vanliga katter beter sig inte så. Vanliga katter försvinner inte från låsta lägenheter.
Sven gick fram till fönstret.
– Vad ska jag göra nu? frågade han tyst.
– Leva, svarade Nina enkelt. – Leva bra. Boris lärde er att tro på er själv igen. Det var hans gåva.
– Och om jag faller tillbaka? Börjar dricka igen?
– Det gör ni inte, sa kvinnan. – Nu vet ni att ni kan vara en annan.
Efter att Nina gått satt Sven länge vid fönstret. Solen gick ner och färgade himlen i rött.
– Tack, kompis, viskade han ut i tomheten.
Och plötsligt tycktes en svag vindpust röra gardinen. Som om någon osynlig jamade till svar.
En vecka senare tackade Sven ja till att bli arbetsledare. Ännu en månad senare träffade han en kvinna på bussen – hon hade med sig en hemlös katt för att få den behandlad.
– Vacker, sa Sven och såg på den trefärgade katten.
– Ja, men den har ingen ägare, svarade kvinnan sorgset. – Jag heter Anna, förresten.
– Sven. Och om jag blir ägare?
– Ni?
– Ja, om ni inte har något emot det.
Anna skrattade.
– Det går bra. Vad ska den heta?
Sven såg in i kattens gula ögon.
– Boris. Med tanke på en god katt jag kände.
Någonstans högt uppe på himlen spann en grå katt vid namn Boris belåtet. Hans arbete var klart.
Sven hade återigen börjat tro på livet. Och på att mirakel händer dem som är redo att ta emot dem.
Och det är kanske den allra verkligaste magin.
Säg – sånt händer inte? Kanske inte. Men jag önskar er ändå att ni i svåra stunder får möta er egen Boris.
