Siv låser butiksdörren och andas ut med lättnad. Äntligen. Två lediga dagar framför sig, inga köer, inga vägningar av varor, ingen in- och utlastning.
– Siv, jobbar du imorgon? – hör hon en bekant röst bakom sig.
Hon hinner inte ens vända sig om – hon vet redan vem det är. Erik Persson. Alltid kommer han olägligt.
– Imorgon är det söndag, – svarar hon kort utan att vända sig. – Ledig dag.
– Jaså. Förstår. Nå, då kommer jag på måndag istället.
Siv vänder sig ändå om. Gubben står där med en sliten nätkasse, i en urtvättad jacka, och ser på henne med en rådvill blick. Som om han hoppats på något.
”Nu ska han räkna ören i en halvtimme igen”, tänker hon.
– Kom på måndag, – säger hon och går mot bostaden.
Han är alltid så – kommer precis innan stängning, väljer två-tre småsaker, sen står han i kassan och rotar i plånboken, räknar mynten. Kön växer bakom honom, folk suckar, men han verkar inte märka det. Så långsam. Det irriterar bara.
På söndagsmorgonen, när Siv går förbi butiken, stannar hon som fastvuxen.
Vid dörren sitter en katt. En vanlig gårdsgrå, stripig och mycket mager. Men det märkliga är – den sitter inte bara. Den rör sig fram och tillbaka mellan dörren och fönstret, klor mot tröskeln, kikar in i springan, jamar. Så klagande, så förtvivlat.
– Försvinn härifrån! – viftar Siv med handen.
Katten rör sig inte. Den bara stirrar på dörren.
”Hemlös”, tänker Siv och går vidare.
På måndagen närmar sig Siv butiken med tungt hjärta. Katten är kvar. Den ligger ihoprullad vid tröskeln, utmattad.
Nyckeln vrids i låset. Dörren slås upp.
Då hör Siv det. Ett svagt, knappt urskiljbart pip. Någonstans i hörnet, bakom hyllorna.
Hon kliver in, tittar närmare – och hjärtat sjunker.
En kattunge.
Liten, blind, hjälplös. Den ligger bland kartongerna, piper ynkligt, sprattlar med tassarna.
Katten rusar in efter Siv, hoppar fram till kattungen, börjar tvätta den och spinna.
– Herregud, – viskar Siv. – Så du försökte ta dig in till den.
Siv står över kartongen och vet inte vad hon ska göra. Katten har lagt sig bredvid kattungen, tvättar den, spinner – för första gången på ett dygn är den lugn.
Men i Sivs huvud maler en tanke: ”Man kan inte ha djur i butiken. Var ska jag göra av dem?”
– Hörru, du är mig en rackare, – mumlar hon högt. – Hur tog du dig egentligen in? När hann du?
Katten trycker sig bara tätare intill kattungen.
Siv minns: på fredagskvällen när hon stängde, var det fullt med kunder vid ingången. Stress, brådska. Då måste den ha smugit sig in. Obemärkt. Och fött redan på natten, när butiken stod tom.
Och hela söndagen rusade den utanför, försökte ta sig in igen.
– Okej, – suckar Siv. – Nu får vi hitta på något.
Hon häller upp vatten i en plastmugg, bryter av en bit falukorv från sin egen smörgås. Katten dricker girigt, snabbt, som om den fruktar att någon ska ta ifrån den vattnet.
Sen öppnar Siv butiken för kunderna.
Först in kommer grannen, tant Karin. Hon får se katten med kattungen och slår ihop händerna:
– Åh, Siv! Var kommer de ifrån?
– Jo, alltså… – Siv viftar med handen. – Den smög in på något sätt. Hördu, Karin, kan du ta dem? Dina barnbarn gillar ju djur.
Tant Karin rynkar på näsan:
– Vi har redan en katt hemma. Gammal och argsint. Den skulle strypa dem allihop. Nej, nej, ursäkta.
Nästa kund är Erik, rörmokaren. Han tackar också nej:
– Min fru tillåter inte. Hon nyser av håret.
Sen kommer en ung mamma med barn. Lillen sträcker sig till och med efter kattungen, men mamman drar bort honom:
– Rör inte! Den är smutsig! Full med baciller. Kom härifrån.
Siv står bakom disken och känner hur något drar ihop sig inombords. Varje avslag ekar som en duns i bröstet.
”Ska verkligen ingen ta dem?”
Vid lunchtid har hon tappat hoppet.
Runt klockan tre slås dörren upp, och in kommer Erik Persson.
Som vanligt – långsamt, försiktigt. Nätkassen i handen. Han hälsar tyst, nickar.
Siv hinner inte svara – han stannar vid ingången, sätter sig på huk bredvid kartongen.
– Åh, – säger han lågmält. – Vad har vi här då?
Katten lyfter huvudet, ser på honom misstänksamt.
Erik Persson sträcker försiktigt fram handen, stryker katten över huvudet. Den sluter ögonen, börjar spinna.
– Siv, – vänder han sig mot expeditens. – Vad händer med dem?
Siv suckar:
– Jag vet inte, Erik. Jag kan inte ha dem här. Och ingen vill ta dem.
– Förstår.
Han tiger en stund, stryker sedan katten igen. Kattungen pep svagt, rörde sig.
– Får jag, – börjar Erik Persson och tvekar. – Får jag ta dem?
Siv stannar upp. Hon ser på gubben och kan knappt tro sina öron.
– Ni? – frågar hon. – Är ni allvarlig?
– Ja, – han ler blygt. – Det är ändå ensamt hemma. Nu får jag sällskap. Visserligen vet jag inte hur man tar hand om dem. Men jag lär mig. Jag läser på nätet.
Siv känner plötsligt en klump i halsen. Den långsamme gubben, som hon så många gånger har stressat, jagat på, blivit irriterad på.
Han visade sig vara den ende som inte gick förbi.
– Erik, – får hon fram. – Tack så mycket. Verkligen. Tack.
Han viftar avvärjande:
– Äh, det är inget. Det gör mig glad. Hemma är det tomt. Min fru dog för tre år sen. Inga barn. Så jag går hit varje dag för att få prata med någon.
Siv skäms. Så mycket att hon skulle vilja sjunka genom jorden.
Hon har alltid blivit irriterad på att han är långsam. Att han försenar kön.
Men han var bara ensam.
Erik Persson tar försiktigt kartongen med katten och kattungen. Håller under så att den inte ska skaka. Katten ser vaksamt på honom men gör inte motstånd. Som om den förstått – den här människan gör inte illa.
– Men jag vet inte hur jag ska bära hem dem, – säger han fundersamt. – Kartongen är stor och otymplig. De skumpas därinne.
– Vänta, – Siv rusar in i lagret och kommer tillbaka med en mindre, stadig kartong. – Den här är bättre. Den har handtag.
Själv flyttar hon över katten med kattungen, lägger en mjuk trasa i botten. Händerna darrar. Hon vet inte varför – av spänning eller av skammen som gnager allt starkare inombords.
– Siv, kan du ge mig råd, – Erik Persson ler osäkert. – Vad ska jag köpa till dem? Mat antar jag? En skål?
Siv ser plötsligt tydligt: gubben är rådvill. Han har tagit på sig ansvar men har ingen aning om vad han ska göra sen. Och ändå tog han dem. För att han inte kunde gå förbi.
– Vänta lite, – säger hon bestämt.
Hon går längs hyllorna och samlar ihop allt som behövs: en burk köttkonserver för katten, en påse torrfoder, två plastskålar, en påse kattsand.
– Det här är till dig, – räcker hon fram påsen till Erik Persson.
– Men snälla du. Jag betalar.
– Nej, – avbryter Siv. – Det är från mig. Bara så där.
Han vill invända, men hon ser så strängt på honom att han bara nickar:
– Tack. Stort tack.
Erik Persson tar kartongen och påsen, går mot utgången. Vid dörren vänder han sig om:
– Siv, tror du jag måste ta dem till veterinären?
– Ja, – nickar hon. – Gå imorgon. Låt honom kolla så allt är bra.
– Okej. Det gör jag.
Han går. Dörren stängs med en svag ringning.
Siv blir ensam kvar.
I butiken är det tyst. Tomt. Bara på golvet, i ett hörn, ligger den gamla kartongen – den där kattungen låg.
Hon går fram, plockar upp den, tänker slänga den. Men kan inte. Hon sätter sig direkt på golvet, trycker kartongen mot bröstet och börjar gråta.
Tårarna rinner nerför kinderna, droppar på kartongen.
Hon minns hur hon irriterade sig på Erik Persson. Hur hon stressade honom. Suckade när han kom in i butiken. Tänkte: ”Nu kommer den där gubben igen. Nu ska han räkna ören.”
Men han visade sig vara en helt annan.
Utan att tveka tog han katten med kattungen. Fast han knappt får ekonomin att gå ihop – det syns på kläderna, på hur han räknar småmynten i plånboken.
Men han gick inte förbi.
”Herregud, – tänker Siv, – vilken idiot jag är. Så hjärtlös.”
Hon torkar tårarna med handryggen, reser sig från golvet. Kastar kartongen i soporna. Går tillbaka bakom disken.
Kunderna börjar strömma in.
En vanlig arbetsdag.
Men något inom Siv har förändrats. Hon ser på kunderna med nya ögon. Inte bara som en kö som måste expedieras snabbt. Utan som människor, var och en med sin egen historia. Och man vet aldrig vad de bär på inom sig.
Imorgon ska hon definitivt fråga Erik Persson hur det går med katten och kattungen. Hur de trivs. Om han behöver hjälp.
Och hon ska aldrig mer stressa honom.
Två dagar har gått.
Siv har väntat på Erik Persson. Hon kastar blickar mot dörren, lyssnar efter steg i korridoren. Men han kommer inte.
Och oron växer. ”Tänk om något har hänt? Tänk om han blivit sjuk? Eller om katten har problem?”
På tredje dagen står hon inte ut.
Hon frågar grannarna efter adressen. Det visar sig att Erik Persson bor i huset bredvid, på tredje våningen.
Siv köper en påse äpplen, ett paket kakor – för syns skull, inte tomhänt – och efter jobbet går hon till honom.
Dörren öppnas inte direkt. Sen hörs släpande steg, och på tröskeln dyker Erik Persson upp. Förvånad, rådvill.
– Siv? Du… till mig?
– Ja, – hon räcker fram påsen. – Jag tänkte titta till dig. Hur går det? Hur mår katten med kattungen?
Gubbens ansikte lyser upp i ett leende. Så varmt, så uppriktigt att Siv känner sig lättare om hjärtat.
– Kom in, kom in! – han stiger åt sidan. – De har det alldeles utmärkt!
Lägenheten är liten, enkel. Gamla möbler, slitna mattor. Men ren, hemtrevlig.
På fönsterbrädan, på en vikt filt, ligger katten och sover. Bredvid den bökas kattungen – redan piggare, luden.
– Här är de, – säger Erik Persson stolt. – Katten döpte jag till Mossa. Och kattungen kallar jag Nöt, för den är så lugn.
Siv går fram, stryker försiktigt Mossa. Den öppnar ett öga, spinner och somnar om.
– Vilka vackra djur, – säger Siv tyst.
– Javisst. – Erik Persson ler från öra till öra. – Vet du, jag tog dem till veterinären. Allt är bra.
Han pratar och pratar – om hur Mossa första natten gömde sig under soffan och drog med sig kattungen, hur den sedan vande sig, hur den nu möter honom vid dörren när han kommer hem.
När Siv går dröjer hon sig kvar på tröskeln:
– Erik, du får komma till butiken. Jag väntar på dig.
Han nickar:
– Jag kommer.
Och tillägger tyst:
– Tack, Siv. För allt.
– Det är jag som tackar, – svarar hon. – Du är en riktig människa.
Nästa dag kommer Erik Persson till butiken igen. Som vanligt – långsamt, med nätkassen.
Men den här gången möter Siv honom med ett leende. Hon hämtar en pall från förrådet, ställer den bredvid disken:
– Sätt dig, Erik. Skynda dig inte. Jag har ingen brådska.
Han nickar tacksamt. Sätter sig. Börjar lugnt välja varor.
Och för första gången stressar Siv inte gubben.
