Idag kom jag hem från jakten. Rasande. Som en geting i en burk. Sparkade av mig stövlarna vid dörren – en åt höger, en åt vänster. Slängde jackan mot kroken, missade, orkade inte ens plocka upp den. Gick rakt in i köket och ryckte i vattenkokaren.
Siv satt i vardagsrummet och bläddrade i telefonen. Hon hörde hur jag gick – tungt, nervöst, varje steg som en anklagelse. Den röda hunden Ludde låg vid hennes fötter, nosen på tassarna. Öronen låg platta, svansen rörde sig inte. Han kände alltid när jag var på det här humöret och höll sig undan.
– Så, sa jag och ställde mig i dörröppningen med händerna i sidorna, precis som jag gör när jag ska säga något som jag tycker är slutgiltigt. – Hunden duger inte till jakt. En idiot till hund, inte en jaktkamrat. Jag har tränat och tränat – inget resultat. En anka landar – han sitter. En hare springer förbi – han gäspar. Bort med honom.
Siv såg upp. Tittade på mig lugnt, uppmärksamt, som man tittar på någon som sagt något väldigt dumt men inte fattat det än.
– Bort med honom? upprepade hon, som om hon smakade på orden.
– Ja, vad annars? Mata en parasit? En jakthund ska jaga. Men den här… Jag viftade med handen mot Ludde, som tryckte sig ännu hårdare mot Sivs ben. – I morgon tar jag honom till Bengt, han kan säkert göra sig av med honom. Annars slänger jag ut honom på E4:an.
“Slänger ut honom på E4:an” – det var där något knäppte inuti henne.
Hon reste sig tyst. Ludde kom genast efter, orolig, tittade upp på henne. Siv gick förbi mig ut i hallen, öppnade garderoben och tog fram en resväska – stor, blå, med hjul. Samma som vi åkte med till Varberg förr, när vi fortfarande åkte någonstans tillsammans.
Jag följde henne med blicken men sa inget. Tänkte att hon skulle göra någon säsongsomstädning.
Men Siv öppnade min garderobshalva.
Skjortor – en, två, tre, fyra. Snyggt vikta. Kalsonger, strumpor – i sidofacket. Jeans – ett par lediga, ett par arbetsbyxor. Grå tröja, present från min mamma. Rakhyvel från badrummet. Tandborste.
Jag dök upp i sovrumsdörren och stirrade. Det gick upp för mig.
– Vad håller du på med?
– Packar din väska, sa hon i samma ton som hon brukade säga “maten är på spisen” eller “mjölken är slut”.
– Vilken väska? Varför?
– Du sa att vi måste göra oss av med saker. Så jag gör mig av med dig.
Jag blinkade. Satte mig sedan på sängkanten, långsamt, som om benen vek sig.
– För en hunds skull?
– Inte för hundens skull. För din skull.
Hon drog igen dragkedjan och reste sig. Ludde kom tyst in och la sig vid dörren, som om han vaktade.
– Jag ska säga dig, Gunnar, eftersom vi ändå pratar. Du kallar Ludde en parasit. Kan inte jaga, ingen nytta. Men låt oss räkna vem som har nytta här.
– Siv, börja inte.
– Ludde hämtar inte ankor, det är sant. Men han möter mig varje morgon som om jag varit borta i ett halvår. Han lägger tassen på mitt knä när jag gråter. Och jag gråter, Gunnar, ofta. För du kommer hem från jobbet – och sedan är det bara TV:n. Från jakten – soffan. Senast vi pratade ordentligt var när elräkningen kom. Tre meningar i rad – det var en händelse.
Jag gapade.
– Du jämför mig med en hund?
– Jag jämför inte. Jag konstaterar. Ludde är levande. Känner. Älskar. Utan krav. Han behöver inte att jag är smal eller lagar köttbullar. Han behöver att jag finns. När senast gladde du dig över att jag finns?
Tystnaden i rummet hängde tung som tvätt på en lina – blöt, obekväm.
Jag tittade på väskan. Sedan på min fru. Ludde lyfte huvudet och såg på mig utan agg, utan ilska. Bara tittade. Hundar kan inte bära agg – deras hjärtan är för stora.
– Jag menade inte allvar, sa jag. – Jag blev förbannad. Grabbarna skrattade.
– Grabbarna skrattade. Och du, för att inte tappa ansiktet, tänkte kasta bort en levande varelse som litar på dig. Som springer till dig när du kommer hem. Men att du skulle slänga ut honom – det vet han inte. Han tror att du är bra.
Jag gned mig i ansiktet. Skäggstubb – inte rakat på två dagar under jakten.
– Och väskan – är det på allvar?
Siv teg. Utanför tjattrade gråsparvar i rönnen. Kylskåpet brummade och tystnade.
– Ja, Gunnar. Det handlar inte om Ludde. Ludde är droppen. Du pratar om en levande varelse som “göra sig av med”, “slänga ut”. Om jag inte passar en dag – gör du dig av med mig då? Skickar mig till mamma – “inte behövlig, ta tillbaka”?
– Nu överdriver du.
– Du överdrev för länge sedan. Slutade se att det finns levande omkring dig. Jag är levande. Ludde är levande. Vi är inte verktyg. Inte ett gevär som man kan sälja om det skjuter snett. Vi är en familj. Och familj slänger man inte.
Jag satt där och kände något jag inte känt på länge. Förut var det så – jag sa, hon höll med. Inte för att Siv är svag. Hon kunde tiga – tålmodigt, på sitt sätt. Beskyddade. Jämnade ut. Och jag hade vant mig vid att kunna säga vilken dumhet som helst – och inget hände.
Men ibland händer det.
Ludde kom fram till mig och tryckte sin våta nos mot min hand. Bara kom fram, för han såg att jag mådde dåligt. Och när någon mår dåligt – ska man vara nära. Det visste Ludde inte med huvudet – utan med hela sin röda päls.
Jag tittade på hunden. På den våta nosen, de bruna ögonen, på svansen som försiktigt viftade – som för att fråga: “Fred?”
Och då gick det upp för mig. Inte till tårar – jag är man, ändå. Men något vände sig inuti som en båt i sjön – plupp, och man är på andra sidan.
– Siv. Ställ undan väskan.
– Varför?
– För att… jag strök Ludde över huvudet. – Jag är en idiot.
– Det vet jag. Frågan är om du är en idiot som lär dig, eller en som man måste slå i skallen med en yxa.
Jag log motvilligt. Även nu – hon kunde.
– Jag lär mig. Förlåt. För Ludde. Och för allt.
Siv gick fram till väskan, öppnade. Tog ut rakhyveln och tandborsten och la dem på byrån.
– Skjortorna hänger du upp själv.
Jag nickade. Lutade mig ner mot Ludde och kliade honom bakom örat.
– Nå, din parasit, sa jag med vibrerande röst. – Lever vi vidare?
Ludde viftade på svansen så att nästan välte golvlampan. Hoppade upp, slickade mig på näsan. Satte sig och tittade på oss båda med det där uttrycket som bara hundar har: fullständig, oförtjänt lycka.
Nästa jakt åkte jag utan Ludde. Kom hem med två änder och en påse sockerben från torget.
– Vem är det till? frågade Siv, fast hon visste.
– Parasiten, muttrade jag. Och log.
Siv ställde tillbaka väskan i garderoben. Men inte allra längst in. Så att den gick att nå.
För säkerhets skull.
**Lärdom:** En människa är inte ett redskap som kan kasseras när den inte fungerar som man vill. En familj bygger man – inte slänger man. Ibland måste man förlora allt för att se vad man har.
