**19 mars**
Jag hörde ylandet första gången i lördags, när jag körde hem från nattskiftet. Det var långdraget och sorgset – fick det att krypa i hela kroppen. Jag stannade bilen utanför huset och lyssnade. Ljudet kom från någonstans vid vår tomt.
När jag klev ur bilen såg jag honom. Han satt precis vid staketet, där den gamla björken står. En liten hund, rödaktig i pälsen, så mager att revbenen syntes. Nosen pekade upp mot himlen och han ylade, ylade.
– Hallå där! ropade jag. – Försvinn härifrån! Du väcker hela byn!
Hunden tystnade, sänkte huvudet. Han såg på mig – och i den blicken fanns något som fick mig att ta ett steg tillbaka.
– Gå nu, sa jag trött och viftade med handen. – Jag har inte tid.
Jag lade mig och sov på morgonkvisten, men ylandet malde i huvudet.
– Hörde du hunden i natt? frågade svärmor Astrid när jag kom ut i köket på morgonen. – Hon ylade hela natten, den rackaren! Jag trodde det var grannens tax, det är så de ylar före olyckor.
– Det var ingen tax, sa jag. – Det var en herrelös hund, satt vid vårt staket.
– Jaha! utbrast svärmor. – Den måste bort! Det är otur när en okänd hund ylar vid huset. Jag ska strö ut salt på gårdsplanen, det ska avvärja olyckan.
Jag sa inget. Jag tror inte på sådana vidskepelser. Fast min mamma, Gud give henne frid, brukade alltid säga: en hund ylar aldrig utan anledning. Antingen känner den döden, eller olycka.
På kvällen kom maken Erik hem sent, arg som ett bi.
– Nu blir det fler uppsägningar, sa han och slängde portföljen i en fåtölj. – Tredje gången på ett halvår! Snart står halva fabriken på gatan.
– Det ordnar sig nog, försökte jag lugna. – Du är ju deras bästa tekniker.
– Javisst, bästa, fräste han. – Alla är bäst. Ledningen bryr sig inte. De vill bara få snygga papper och pressa ut bonusar.
Vi åt middag under tystnad, var och en i sina egna tankar. Vår sexårige Oskar nickade till över tallriken – han hade sprungit av sig på dagis. Astrid satt och stickade, med hopknipna läppar – tecken på att man inte skulle prata med henne.
På natten kom ylandet igen. Långdraget, klagande. Jag for upp, gick till fönstret. Hunden satt på samma ställe, under björken. Erik vaknade och svor sömndrucket:
– Vad i helvete är det? Den måste bort!
Han rusade ut på gården i bara kalsongerna och tofflorna, skrek och viftade med armarna. Hunden backade tio meter, satte sig. Erik kastade en pinne – missade. Han kom in och slog igen dörren så att rutorna skallrade.
– I morgon lägger jag ut gift, lovade han. – Nu får det vara nog!
– Erik, man kan väl inte, började jag.
– Jo, det kan man! röt han. – Ska vi väcka hela familjen för en jävla hund?
Jag lade mig, men kunde inte somna. Låg och stirrade i taket. Och en tanke malde: tänk om mamma hade rätt? Tänk om det verkligen är olycka på väg?
På morgonen gick jag fram till staketet. Hunden låg under björken, hoprullad som en liten boll. Han lyfte huvudet och såg på mig. Han flydde inte, morrade inte – bara tittade.
– Varför hänger du här? viskade jag. – Har du något hem? Någon som saknar dig?
Hunden gnällde tyst. Han reste sig, gick fram till staketet och började gräva med tassarna. En liten grop – han försökte tydligen gräva sig in.
– Varför vill du komma till oss? undrade jag högt. – Vad vill du?
Hunden slutade gräva, stirrade på mig.
– Okej, suckade jag. – Vänta här.
Jag kom tillbaka med en skål vatten och resterna av gårdagens köttsoppa. Sköt det under staketet.
– Ät nu. Men sluta yla, annars lägger Erik verkligen ut gift.
En vecka gick. Varje natt – ylandet. Erik blev bara argare, svärmor jämrade sig över onda tecken. Jag fortsatte att ge hunden mat. Men han magrade ändå framför ögonen på mig.
– Hördu Karin, sa grannen Greta över staketet, – vet du vems hund det är?
– Herrelös, antar jag.
– Javisst, herrelös, fnös hon. – Jag pratade med Nina Larsson i går, hon bor två hus bort. Hon säger att hunden bodde hos familjen Bergström förut. Minns du Bergströms?
Jag mindes. Ett äldre par, tysta, fint folk. De flyttade för länge sen. Sålde huset till en ung familj.
– Och?
– Och de hade en son. Han hette Lars, tror jag. Han dog för ett år sen. På vägen. En rattfull körde på honom.
Det gick kalla kårar längs ryggraden.
– Och?
– Och de säger att hunden var sonens. Efter begravningen rymde den, de letade i månader – hittade den aldrig. Och nu har den kommit tillbaka. Men huset är inte deras längre. Så den ylar. Längtar efter sin husse.
– Gamla gummor som skvallrar, viftade jag bort det, men hjärtat slog hårt.
På kvällen berättade jag historien vid middagen. Erik fnös:
– Struntprat. Hundar minns inte så länge.
– Jo, de minns, sa Astrid oväntat. – De minns mycket väl. När jag växte upp på landet hade grannen en hund som väntade på sin son i fyra år efter kriget. Varje dag gick den ut till vägen. Och när sonen dog – ylade den en vecka, sedan dog den själv på trappan.
Det blev tyst. Oskar såg rädd ut.
– Mamma, kommer vår hund också att dö? frågade han tyst.
– Det är inte vår hund, muttrade Erik. – Och nu räcker det!
Den natten stod jag inte ut. När ylandet började igen drog jag på mig morgonrocken och gick ut på gården. Fram till staketet. Hunden satt med nosen mot himlen. Han ylade som om han tömde själen.
– Vad vill du? viskade jag. – Vad vill du oss?
Hunden tystnade. Vände huvudet mot Bergströms gamla hus. Gnällde, som om han ropade på någon.
– Din husse finns inte mer, sa jag. – Förstår du? Han är borta. Sen länge.
Jag sträckte fram handen och klappade honom på huvudet. Hunden drog sig inte undan. Slöt ögonen.
Så satt vi där. En kvinna och en hund. Under stjärnhimlen, i nattens tystnad.
– Kom, sa jag. – Kom med mig hem. Han kommer inte tillbaka. Men du får bo hos oss. Vill du?
Hunden öppnade ögonen. Såg på mig länge, prövande. Som om han bestämde sig – om han skulle lita på mig.
– Kom, upprepade jag. – Jag lovar – vi ska inte göra dig illa.
Jag reste mig och gick tillbaka. Hunden följde efter. Han gick sakta, trött. Jag vände mig om – han kom.
Jag öppnade grinden.
– Kom in.
Hunden stannade på tröskeln. Sedan tog han ett steg. Ett till. Klev över tröskeln.
Den natten hördes inget ylande.
På morgonen kom Erik ner i köket och gapade. På den gamla mattan vid kaminen låg den röda hunden och sov. Jag kokade gröt.
– Har du släpat in den där byrackan i huset?! exploderade han.
– Sch! väste jag. – Du väcker Oskar.
– Jag sa – inga hundar inomhus!
– Och jag säger – den stannar, svarade jag lugnt. – Punkt slut.
Erik stirrade på mig. Jag hade aldrig sagt emot honom förr. Aldrig.
– Karin, du…
– Jag har bestämt mig, Erik. Hunden stannar. Om du inte gillar det – dörren är där.
Det blev tyst. Hunden lyfte huvudet, såg på oss. Lugnt, utan rädsla.
– Äh, vad fan, viftade Erik med handen. – Gör som du vill!
Han smällde igen dörren och gick till jobbet. Astrid, som stått i hallen och sett allt, skakade bara på huvudet:
– Åh, Karin, du har drivit din man till vägs ände. För en jävla hund.
– Det är inte en hund, mamma, sa jag tyst. – Det är inte en hund.
Vi döpte honom till Röde på grund av pälsen. Oskar blev hans bästa vän först. Det visade sig att hunden kunde kommandon, kunde hämta bollen, skällde aldrig i onödan. Väluppfostrad, helt enkelt.
Röde kom in i familjen snabbt. Han sov i hallen, åt lite, bad att få gå ut. Den perfekta hunden. Men det var något med honom. Som om han väntade på något. Ofta steg han upp om natten, gick till dörren, sniffade.
Efter två veckor hände det.
Erik kom hem från jobbet svart som ett moln.
– Det är klart, sa han och satte sig vid bordet. – Jag fick sparken. Från och med i morgon är jag ledig.
Jag blev iskall.
– Hur då sparken?
– Jo, så där! Arbetsbrist. Halva teknikerlaget ströks. Jag var med på listan.
– Men du är ju…
– Vad?! brast han ut. – Bästa teknikern? Erfaren specialist? De skiter i det! De vill ha unga som de kan betala en spottstyver!
Han slog näven i bordet. Oskar ryckte till, tryckte sig mot mig. Röde, som legat i hörnet, lyfte huvudet.
– Vad ska vi göra nu? viskade jag. – Jag kan inte försörja oss ensam.
– Precis! reste sig Erik och började gå fram och tillbaka i köket. – Huslånet ska betalas, bilen är på upphällning, ungen ska ha mat. Och jag har varken jobb eller framtid!
– Du hittar något, försökte jag lugna, även om jag visste – jobb i vår lilla stad är sällsynta.
– Javisst, hittar! Jag är fyrtiofem, vem vill ha mig?
De följande dagarna var en mardröm. Erik drack. Inte mycket, men ofta. Han irriterade sig på småsaker. Bråkade med sin mamma, skrek på Oskar. Jag gick till jobbet som till straffarbete – när jag kom hem väntade ett nytt gräl.
Röde betedde sig underligt under den tiden. Han gick efter Erik som en skugga. Stirrade oavbrutet. När Erik drack – lade han sig vid hans fötter och gnällde tyst.
– Ta bort din jävla hund! röt Erik. – Jag orkar inte se på den!
Men Röde gav sig inte.
På torsdagskvällen blev jag kvar på jobbet. Inventering, chefen krävde övertid. Jag kom hem vid elva. Huset var mörkt, gården tyst. Konstigt – Erik brukade sitta och titta på TV till midnatt.
Jag öppnade dörren – och såg.
Erik låg på golvet i hallen. Medvetslös. Bredvid honom en tom flaska. Och över honom stod Röde, skällde, rev med tassen, drog i ärmen.
– Erik! kastade jag mig över honom.
Kände på pulsen – svag, men levande. Andningen var ytlig. Lukten av sprit var så stark att det knappt gick att andas.
– Mamma! skrek jag. – Ring ambulans!
Astrid kom utrusande från sitt rum, flämtade till.
– Herregud, vad har hänt?!
– Vet inte! Ring, fort!
Röde lämnade inte Erik. Han gnällde, slickade hans ansikte. Plötsligt förstod jag – om inte hunden hade varit där, hade jag kanske hittat honom för sent. Alkoholförgiftning, sa läkarna sedan. En stund till – och de hade inte kunnat rädda honom.
Erik låg på sjukhus i tre dagar. Han kom hem tunn, gammal.
– Förlåt, sa han när vi blev ensamma. – Jag vet inte vad som flög i mig.
– Sch, lade jag handen på hans axel. – Huvudsaken att det gick bra.
– Hunden räddade mig, va? Han såg på Röde som låg vid dörren. – Jag minns vagt – han skällde, lät mig inte somna. Jag försökte jaga bort honom, men han rev och ylade.
Jag nickade, vågade inte säga något.
– Märkligt alltihop, fortsatte Erik. – Som om han visste. Som om han medvetet hindrade mig från att somna in.
– Kanske visste han.
Erik var tyst en stund, sedan kallade han:
– Röde, kom hit.
Hunden kom försiktigt fram. Erik sträckte fram handen, klappade honom på huvudet.
Röde slickade hans hand. Och i hundens ögon förändrades något.
Det gick ett halvår.
Erik fick ett nytt jobb – inte lika fint som förut, men stabilt. Han slutade dricka. Blev mjukare mot familjen. Röde blev en fullvärdig familjemedlem – Astrid gav honom godbitar till och med Erik gick numera ut med honom på kvällspromenader.
Jag stod vid fönstret och såg hur mannen och hunden kom tillbaka från promenaden. Erik berättade något för Röde, hunden lyssnade uppmärksamt.
– Mamma, var kom Röde ifrån? frågade Oskar en dag.
– Det vet jag inte, svarade jag ärligt. – Han bara kom. När vi hade det svårt – kom han.
– Och hjälpte?
– Och hjälpte.
– Han är nog en god trollkarl, bestämde pojken. – I en hundkropp.
Jag log. Kanske hade Oskar rätt. Vem vet.
Den natten drömde jag en dröm. En ung man stod vid en väg och klappade en röd hund.
Hunden gnällde, tryckte sig mot hans ben.
– Gå, sa mannen. – Oroa dig inte för mig.
Och han försvann i morgondimman.
Jag vaknade gråtande. Gick ut i hallen. Röde sov på sin matta. Lugn, jämn andning.
Hunden öppnade ett öga, såg på mig. Och somnade om.
Och på morgonen, när vi alla åt frukost, sa Oskar plötsligt:
– Mamma, Röde ler. Titta!
Och jo, hunden såg riktigt nöjd ut. Som om han hade fullgjort sitt uppdrag.
Jag gick fram, satte mig på huk bredvid honom, omfamnade honom. Hunden lade huvudet i mitt knä.
– Vi älskar dig, viskade jag.
Röde suckade tyst. Och slöt ögonen, förtroendefullt tryckt mot mig.
Någonstans långt borta, bortom denna värld, stod en ung man vid en ljus flod och log. Hans vän hade hittat ett nytt hem. Och ny kärlek. Det var som det skulle. Allt som det skulle vara.
