Edit lever inte. Hon överlever.
Sjuttiotvå år gammal, en etta i utkanten av Linköping, en pension som räcker till den tjugonde. Sedan är det slut. Och tystnaden.
För ett halvår sedan gick Gösta bort. Inte till någon annan – bara bort. Tyst, i sömnen, han hostade inte ens. Edit vaknade på morgonen, och han var redan kall. Hans hand låg på sängkanten, som om han försökt nå henne men inte hunnit.
Dottern Sanna kom från Stockholm till begravningen, stannade i tre dagar, lämnade blodtrycksmedicin på kylskåpet och for i väg med orden: ”Mamma, ring om det är något.” Edit ringer inte. Och Sanna ringer. En gång varannan vecka, precis på minuten.
– Mamma, hur är det?
– Bra.
– Det är bra. Puss.
Det är hela samtalet. Hela kontakten. Hela meningen.
Edit går till affären. Till apoteket. Ibland till vårdcentralen, där de tar blodtrycket och säger: ”Försök att inte stressa så mycket.” Hon stressar inte. Hon känner ingenting överhuvudtaget. Som en möbel. Som den där gamla garderoben i hallen, som Gösta alltid skulle slänga, men aldrig gjorde.
Den dagen, en vanlig novemberdag med låg himmel och duggregn, kommer Edit tillbaka från vårdcentralen. Trycket hade gått upp igen. Läkaren skakade på huvudet, skrev ut en ny lapp. Edit stoppar receptet i fickan och tittar inte ens på det.
Vid soptunnorna rör sig något.
En katt. Mager, trefärgad, med ett trasigt öra. Den sitter mitt på den blöta asfalten och tittar på Edit. Inte ynkligt, inte bönfallande. Utan… värderande. Som om den försöker avgöra: är det hon eller inte?
Edit går förbi.
Katten reser sig och följer efter. Tyst. Den jamar inte, springer inte framför, bara går tre steg bakom, som en skugga.
Edit vänder sig vid porten.
– Stick härifrån.
Katten sätter sig. Blinkar. Och sitter kvar.
Edit går upp till sin tredje våning, stänger dörren, sätter på vattenkokaren. Stannar vid fönstret – där nere, på bänken vid porten, sitter samma katt.
En galen katt, tänker hon.
På morgonen öppnar Edit dörren och snubblar nästan. På dörrmattan, hoprullad som en boll, sover samma katt. Hur den tagit sig upp till tredje våningen är oklart. Men den ligger där som om den hör hemma.
– Och vad ska jag göra med dig? frågar Edit.
Katten öppnar ett öga. Och sluter det igen.
Som om svaret vore självklart.
Edit släpper inte in den. Eller, det tror hon i alla fall.
Hon ställer bara ut ett fat med mjölk. Lämnar dörren på glänt för att det är kvavt, november och elementen står på för fullt. Och katten bara går in.
Edit står i hallen och ser på medan den magra, fräcka nosen nosar runt i hallen. Sedan köket. Sedan vardagsrummet. Och plötsligt stannar den.
Göstas fåtölj. Gammal, nersutten, med slitna armstöd. Den där han satt varje kväll, bläddrade med fjärrkontrollen och sa: ”Edit, kolla vad de hittar på.” I ett halvår har Edit gått runt fåtöljen i en båge. Hon har varken kunnat sitta i den eller slänga den. Den står som ett monument. Som ett hål i rummet.
Katten hoppar upp. Snurrar runt i gropen efter Göstas kropp och lägger sig. Ringlar ihop sig, täcker nosen med svansen.
Och börjar spinna.
Edits läppar darrar. Hon vill skrika: ”Ner med dig!” Men halsen snörs åt, och i stället för ett skrik kommer något hest och otydligt. Hon sätter sig på soffan och ser länge på hur katten sover i hennes mans fåtölj.
– Du får stanna i natt, säger Edit med hes röst. I morgon får du gå.
I morgon går den inte. Och inte i övermorgon heller. Katten stannar.
Edit döper den till Saga.
– Saga, kom och ät, säger Edit och ställer fatet på golvet.
Saga äter. Och tittar på Edit underifrån med samma blick. Värderande. Lugn. Blicken hos någon som vet något som du inte har förstått än.
Efter en vecka köper Edit kattmat. Den billigaste, i gul förpackning, på extrapris. Hon står i djuraffären och känner sig som en idiot. Expediten, en tjej i tjugoårsåldern med rosa naglar, frågar:
– Vilken ras?
– Ingen ras. Den bara dök upp, muttrar Edit och går utan att säga hej då.
Sedan köper hon en kattlåda. Sedan en skål. En riktig keramisk, för från fatet spiller Saga alltid. Sedan en klösbräda för 190 kronor, för katten har börjat klösa på soffhörnet, och soffan är det enda Edit har som är i hyfsat skick.
”Tillfälligt”, upprepar hon för sig själv. ”Allt det här är tillfälligt.”
Men livet håller redan på att förändras. Omärkligt, smygande, som vatten som slipar sten.
Förr vaknade Edit vid nio, låg och stirrade i taket. Nu – klockan halv åtta sätter sig Saga bredvid kudden, tittar på Edit och tiger. Jamar inte. Bara sitter och väntar. Och den tysta väntan gör det omöjligt att inte gå upp.
Edit går upp. Går till köket. Häller upp mat. Sätter på vattenkokaren. Och upptäcker plötsligt att hon stått i tio minuter vid fönstret och tittat ut på gården. Bara sådär. Utan att tänka på trycket, på pensionen, på Gösta.
Kvällarna blir ännu märkligare. Förr satte Edit på tv:n – inte för att titta, utan för att slippa den döda tystnaden. Röster från rutan fyllde tomrummet, och det kändes som att hon inte var ensam. Nu lägger sig Saga bredvid i soffan, vid höften, och spinner. Lågt, jämnt, som en motor. Och för första gången på ett halvår stänger Edit av tv:n.
Tystnaden visar sig inte vara skrämmande. Tystnad med spinnande – det är en helt annan tystnad.
Hon kommer på sig själv med att prata med katten. Inte gulla, nej, Edit har aldrig kunnat gulla, inte ens med Sanna som liten. Bara prata. Som med en människa.
– Trycket är uppe i etthundrasextio igen. Den där läkaren, Margit, ser på mig som om jag redan var död. Men jag kanske lever ett tag till. För att jäklas med alla.
Saga blinkar.
– Sanna ringde. Igen: ”Mamma, hur är det?” Och hur är det? Det är inget. Fast… förr var det inget. Och nu… nu vet jag inte.
Katten gnider huvudet mot Edits handflata. Och Edit tystnar, för det blir trångt i halsen igen.
Grannen Margit tittar in på en kopp te, får syn på Saga och slår ihop händerna:
– Edit! Du sa ju – aldrig i livet!
– Jag säger fortfarande att det är tillfälligt.
– Jaja, tillfälligt, flinar Margit och ser på när katten gnider sig mot Edits ben. Du har kattmat på tre ställen, en keramikskål och en klösbräda. Väldigt tillfälligt.
Edit vänder sig mot fönstret så att Margit inte ska se att hon ler. Första gången på ett halvår.
Sedan ringer Sanna. Edit själv vet inte varför hon berättar om katten. Det bara slinker ur henne. Kanske ville hon dela något – för första gången på länge har hon något att dela.
– Du har tagit hand om en katt? upprepar Sanna. Ja, det är väl något att göra, mamma.
Något att göra.
Edit lägger på luren och känner ilska. Riktig, het, levande ilska. Inte besvikelse – besvikelsen var vanlig, bomullslik, formlös. Utan ilska. Den som får en att vilja slå näven i bordet och säga: ”Fattar du ingenting?!”
I december börjar allt rasa.
Saga äter mindre. Först märker Edit det inte – hon åt inte upp, det händer. Sedan rör den inte maten alls. Skålen står full från morgon till kväll, och maten torkar till en brun skorpa. Saga ligger i Göstas fåtölj och rör sig nästan inte. Bara andas – snabbt, ytligt, som om den inte får luft.
– Hallå, Edit sätter sig på huk, tittar in i kattens ögon. Vad är det med dig?
Saga blinkar. Och vänder bort huvudet mot väggen.
Något brister inom Edit.
Hon har aldrig varit hos veterinär. Gösta hade hund som barn, men Edit har aldrig – hon förstod inte människor som släpar djur till doktorn, lägger pengar, nerver. ”Folk har inte ens råd med sin egen vård”, brukade hon säga. För inte så länge sedan.
Nu står hon i hallen med en bur i händerna. Bur köpte hon igår. Fyra hundra kronor på rea – plast, med risigt galler. Hon stoppar in Saga, och katten gör inte motstånd. Det är det som är mest skrämmande. Förr skulle den ha rivit, sprattlat, fräst, men nu ligger den som en trasa och tittar.
Djurkliniken ”VetCenter” på andra sidan stan. Liten, trång, luktar medicin och våt päls. Edit sitter på en plaststol, trycker buren mot knäna och känner sig fel. Runtomkring är det unga besökare med rashundar, med pälsklädda katter i dyra väskor. Och hon – en pensionär i gammal kappa, med en sliten bur med en blandras som har ett trasigt öra inuti.
Veterinären visar sig vara ung. Nästan en pojke, runt trettio år, med glasögon och blå rock. Han heter Arvid. Han undersöker Saga, känner på magen och blir tyst. Ansiktet förändras.
– Vad är det? frågar Edit.
– Vi måste göra ultraljud.
Han gör det. För länge med givaren över Sagas mage, klickar med musen, rynkar pannan. Sedan vänder han sig mot Edit och talar försiktigt, som man gör med dem man tycker synd om:
– Hon har en tumör i bukhålan. Det krävs operation. Om vi inte gör den – två, tre månader, kanske lite mer.
– Vad kostar det? frågar Edit.
– Tjugoåttatusen kronor. Inklusive narkos och eftervård.
Edit nickar, tar buren och går ut.
Tjugoåttatusen kronor. Hennes pension. Hela. Utan en krona över.
Hon sätter sig på en bänk utanför kliniken. December, kallt som sjutton, fingrarna fryser. Saga i buren – tyst, orörlig, bara ögonen glänser genom gallret. Den tittar. Inte bönfallande, inte klagande, bara tittar.
Edit tar fram telefonen och ringer Sanna. Signal, två, tre.
– Mamma, jag är på jobbet, säg fort.
– Sanna, jag behöver hjälp. Katten måste opereras. Tjugoåttatusen kronor.
Tystnad. Sedan en suck. Och en röst som gör Edit kallare än decembervinden:
– Mamma, menar du allvar nu? Tjugoåttatusen kronor på en hemlös katt?
– Den är inte hemlös. Den är min.
– Mamma. Det är en katt. Bara en katt. Om den dör, ta en annan. Det finns massor på gården.
Edit sluter ögonen. Plötsligt ser hon det klart som ett fotografi – Gösta i fåtöljen. Hur han byter kanaler och säger: ”Edit, du är den envisaste människan på jorden. Bestämmer du dig för något, flyttar du berg.” Han sa det så ofta att hon blev arg. Nu skulle hon ge vad som helst för att få höra det igen.
– Mamma? Hör du?
– Jag hör, säger Edit. Tack, Sanna.
Och lägger på.
Tre dagar tänker hon. Tre dagar är mycket när någon bredvid en håller på att dö.
Saga ligger i fåtöljen och tynar bort. Som ett ljus. Äter en tesked. Dricker nästan inget. Har slutat spinna. Edit sitter bredvid, på golvet, på en gammal filt, och stryker katten över huvudet – lätt, med fingertopparna.
– Jag sa ju att du är min. Du är min.
På den fjärde dagen stiger Edit upp klockan sex. Klär sig. Går till posten. Står i kö för pensionen – tre tanter före henne, alla med sina räkningar, alla långsamma, alla eviga.
Sedlarna ligger i kappfickan, och Edit går på gatan med handen tryckt mot sidan, som om hon bar på något skört. På sätt och vis gör hon det.
På djurkliniken lägger hon pengarna på disken. Händerna skakar – av kyla eller rädsla, hon vet inte.
– Jag har med mig katten för operation.
Arvid ser på pengarna, sedan på Edit, sedan på pengarna igen. Nickar. Säger inget onödigt. Bara:
– Prognosen är god. Om hon klarar narkosen blir allt bra.
Om.
Edit sitter i korridoren. Plaststol, vit vägg, doft av antiseptiskt medel.
Hon försöker minnas när hon senast väntade så här. Kommer ihåg. För tjugo år sedan, på förlossningen. Sanna födde. Edit satt i korridoren – precis så här, på en stol, med väskan i knät och väntade. Då slutade allt bra. Ett barn skrek, och världen blev annorlunda.
Dörren öppnas. En sköterska kommer ut – ung, i grönt, med trötta ögon.
– Är ni ägare till den trefärgade?
– Ja, säger Edit och reser sig. Benen har domnat, knäna knakar.
– Allt är bra. Operationen gick bra. Er katt är en kämpe.
Edit nickar. Hon kan inte säga något – det har snört ihop sig i halsen. Hon bara nickar, och sköterskan tar henne i armen:
– Hej, mår ni bra?
– Ja. Ja. Allt är bra.
Saga bärs ut – insvept i underlägg, sömnig, med rakad mage och en tunn söm. Edit tar buren med båda händerna, trycker den mot sig och går mot utgången.
Hemma lägger hon för första gången katten i sin egen säng. På den halvan där Gösta brukade sova. Saga ligger på sidan, andas lugnt, och såret på magen lyser rosa med en tunn tråd. Edit lägger sig bredvid, lägger handen på den varma kattkroppen och viskar:
– Du är min.
Saga återhämtar sig långsamt. Första dygnet ligger den, äter droppvis, tittar med slöa ögon. Sedan börjar den lyfta på huvudet. Och efter en vecka går den själv till skålen och äter upp allt. Edit står i köksdörren och ser på när katten slickar keramikbottnen rent, och tänker: där har man det. Lyckan. Fånig, billig, på fyra ben.
Till februari är Saga som förr. Den far runt i lägenheten som en galning, välter saltkaret, vässar klorna på klösbrädan – och genast på soffan, för den har attityd. Edit svär, viftar med handduken, ropar: ”Vilket odjur!”
Edit själv lever nästan bara på havregrynsgröt och potatis. Margit kommer varannan dag med soppa i en burk, eller en påse äpplen – ”det är över, ta det”. Edit vet att inget är över. Att Margit själv räknar kronor. Men hon tar emot. För stolthet är bra, men man måste ju äta.
I slutet av februari ringer Sanna.
– Mamma, kolla kontot. Jag har skickat pengar. Tjugoåttatusen kronor.
Edit blir tyst. Sedan:
– Varför?
– Därför. – Paus. Lång, tung. – Du gav hela pensionen till katten. Och du sa inget. Margit ringde.
– Margit… Edit sluter ögonen.
– Mamma, jag ska inte behöva få veta sånt från grannen.
Edit tiger. Inte för att hon är arg – för att hon inte kan välja ett enda rätt ord bland tusen. Och hon väljer det enklaste:
– Kom och hälsa på, Sanna. Bara sådär. Bara kom hit.
Tystnad. En sekund, två.
– Jag kommer, mamma. På lördag.
Edit lägger på. Står stilla. Sedan sjunker hon ner i Göstas fåtölj – för första gången på hela tiden. Bara sätter sig. Och inget händer. Bara att gropen i sitsen är lite för stor för henne.
Saga hoppar upp i knät, trycker pannan i handflatan och börjar spinna – högt, så att vibrationen ekar någonstans inuti.
Utanför faller snön. Edit sitter och tittar på den. Inte för att det aldrig har kommit snö förr. Utan för att hon aldrig har lagt märke till den förut.
