— Hörru, granne, jag har inte sett er katt i trapphuset på länge. Hur mår han egentligen? Är han vid liv?
Grannen, när han hörde talas om katten, vaknade plötsligt till och sprack upp i ett leende:
— Han försvann för några dagar sedan. Och tack och lov för det!
— Varför tack och lov? — försökte Nils fråga med en röst som lät stadig. Fast innerst inne kokade han.
*****
De senaste två veckorna hade Nils märkt att grannarna ofta slängde ut sin katt i trapphuset. Ja, precis så: tog honom i nackskinnet och kastade ut.
Ibland var det husse som gjorde det. Ibland matte.
Och ibland…
…flög den stackars katten rakt framför näsan på honom.
— Var försiktig! — sa Nils till grannfrun. Men hon lyssnade inte ens.
Istället för att be om ursäkt för sitt beteende gav hon honom en ilsken blick under lugg och smällde igen dörren.
Eller rättare sagt — slog igen den med sådan kraft att rutorna skallrade i trapphuset, och i husets grund uppstod med säkerhet en, kanske till och med ett par mikrosprickor. Först trodde Nils naivt att hans excentriska grannar bara släppte ut katten på promenad eller vande honom vid att gå själv.
Men efter ett tag förstod han att det var straff för något hyss.
Alltså: gjorde han något — ut i trapphuset med dig.
Ibland rädd, ibland väldigt ledsen satt katten i timmar på avsatsen på fjärde våningen, utanför dörren klädd i brunt skinnimitation, och väntade på att bli förlåten och insläppt igen.
Och hans ägare förlät honom förstås. Och tog in honom igen, men det skedde inte direkt.
Och om han började jama eller klia på dörren fick han genast en kvast av matte.
Nils såg det med egna ögon.
Han var på väg uppför trappan (hissen i hans trapphus hade inte fungerat på ett halvår) och när han kom till fjärde våningen lade han märke till den numera bekanta katten. Han tänkte till och med hälsa, men…
…katten brydde sig inte om Nils just då.
Han jamade högt och rev med klorna på dörren.
Katten ville uppenbarligen in, men eftersom han inte släpptes in försökte han på detta enkla sätt påminna om sig.
Inifrån lägenheten hördes steg, sedan slogs dörren upp, och matte i en urtvättad morgonrock, utan ett ord, slog katten med kvasten av alla krafter och stängde genast dörren.
Det gick så snabbt att Nils inte hann säga något. Och han hade mycket att säga…
…han ville skamma denna kvinna som behandlade sitt djur så fult.
— Fick du mycket stryk, kompis? — frågade Nils när han gick fram till katten.
Katten såg på Nils med sorgsna ögon, men i blicken fanns också tacksamhet — för att någon äntligen lade märke till honom.
Katten kastades ut i trapphuset för minsta förseelse.
En dag hörde Nils hur grannfrun skrek genom hela lägenheten: “Din satunge! Har du välter vasen igen? Sven, kasta ut katten omedelbart. Han ska lära sig att inte hoppa på borden!” — och en minut senare öppnades dörren en glipa, och en hårig manshand kom ut, som höll katten hårt i nackskinnet.
Sedan öppnades fingrarna, katten föll ner på avsatsen, och dörren stängdes genast. Katten reste sig och satte sig vänd mot dörren — för att vänta på att bli förlåten och insläppt.
Nils skakade bara ogillande på huvudet. Han förstod inte sådana uppfostringsmetoder.
Nils klappade katten och gick hem.
Och katten satt kvar på samma ställe med ett uttryck av kosmisk sorg i sitt mustiga ansikte.
Nils var inte alltför sentimental av sig, men den här bilden fastnade i honom som en tagg.
“Hur kan man behandla en levande varelse så här?” funderade han. Efter ett tag, när han gick förbi, saktade han alltid in, och katten, som kände igen honom, började puttra lågt — hälsande och lite inställsamt.
Ibland satte sig Nils på huk bredvid honom, kliade honom bakom örat, och katten, med slutna ögon, sträckte fram huvudet mot fingrarna och sedan tryckte sin fuktiga nos mot hans handflata.
Katten var varm, levande och mycket tillitsfull, och det fick det att vända sig i magen på Nils.
Han förstod inte varför en så snäll katt hade fått så hjärtlösa ägare. Varför skaffade de ens ett djur om de inte älskar någon annan än sig själva? “Konstiga människor, minsann.”
Och en dag, när han åter mötte katten i trapphuset, bestämde Nils sig bestämt: om dessa människor kastade ut djuret igen i trapphuset, skulle han göra något. Nog med plågeri av stackars katten.
Han visste inte vad han skulle göra, men kände att han måste ingripa, annars skulle det aldrig ta slut.
Dagen då Nils tålamod slutligen tog slut kom på en fredag, när han kom hem extra arg.
På jobbet hade han bråkat med kollegorna, i kollektivtrafiken knuffades folk och trampade honom på fötterna, och dessutom hade det regnat en liten irriterande smådugg hela morgonen. Kort sagt, hans humör var på botten. Eller kanske till och med under noll.
När han gick uppför trappan hörde han redan från tredje våningen ett bekant jamande “mjau-uu”.
Katten satt som vanligt troget vid sin dörr, men han släpptes inte in.
Och i trapphuset var det förresten ganska kyligt. Inte direkt maj månad ute, som man säger. Nils stannade på avsatsen och såg fundersamt på katten, som när han såg honom, som vanligt började puttra och kom emot honom.
Och sedan — pang!
Alla problem den dagen blev med ens som rena småsaker för Nils. Katten hade problem.
Vilka? Enorma! Han behandlades som en sak. Som en leksak. Vad kan vara värre?
Nils lyssnade in i tystnaden bakom skinnklädda dörren. Ingen brydde sig om den här katten.
Och han fick en stark lust att lära grannarna en läxa.
— Nu är det nog, — sa Nils högt, själv förvånad över sin beslutsamhet. — Kom med mig.
Han böjde sig ner, lyfte upp katten i famnen.
Katten började genast spinna högre och gnuggade huvudet mot hans våta kavaj, och lämnade efter sig ränder av hår.
Och sedan gick de till sjunde våningen, där Nils bodde.
Han tog katten bara för några dagar.
“Låt ägarna bli rädda, låt dem leta, oroa sig. De ska förstå att man inte kan göra så här…” tänkte Nils när han steg in i lägenheten. Katten anpassade sig hemma hos honom förvånansvärt fort. Han nosade i hörnen, hoppade upp i soffan, snurrade runt, valde plats, och rullade ihop sig till en boll på filten och såg tacksamt på sin räddare.
Och medan katten vilade, sprang Nils, trots smådugget och tröttheten, till närmaste djuraffär, köpte den bästa kattmaten, “toalettartiklar” och även leksaker — ifall den lurviga hyresgästen skulle bli uttråkad när han inte var hemma.
Nästa dag, på lördagen, gick Nils flera gånger fram till ytterdörren, öppnade den och kikade ut i trapphuset.
Och blev mycket förvånad över att det var så tyst i trapphuset.
Ingen gick runt på våningarna, ingen ropade på katten (förresten, vad hette han? Det visste Nils fortfarande inte), inga lappar satt uppsatta.
Allt tydde på att ingen letade efter den försvunna katten. Och det var märkligt. Mycket märkligt…
Nils gick tillbaka in, såg på katten och ryckte på axlarna.
Och katten sträckte sig lojt i soffan och verkade inte alls vilja ut.
— Hör du, kanske du vill tillbaka till trapphuset? — frågade Nils på söndagen och pekade mot dörren. — Jag håller dig inte kvar. Gå om du måste.
Katten såg på dörren, vände blicken mot Nils och började demonstrativt slicka sin tass.
Sedan reste han sig, gick fram och gnuggade sig mot Nils ben.
Svaret var tydligare än några ord. Nils stängde dörren, log snett och tog upp katten i famnen.
De gick till köket för att äta frukost, och sedan till rummet för att titta på TV. Det var ju ändå helg. Katten låg i hans knä och spann som en liten traktor, och i lägenheten blev det för första gången på länge riktigt mysigt.
Sedan kom måndagen. Ingen hade letat efter katten.
Och Nils bestämde sig för att inte lämna tillbaka honom till ägarna.
Det enda som gnagde i honom var att grannarna skulle kunna anklaga honom för stöld.
I själva verket hade han stulit någon annans egendom. Visst, levande, med goda avsikter och i uppfostringssyfte, men ändå stulet.
Nils gick igenom möjliga scenarion i huvudet: grannarna skulle ringa polisen, han skulle anklagas för stöld, han skulle behöva förklara och försvara sig. Hans motiv skulle kanske inte förstås.
Den tanken borrade sig in i hans medvetande och lät honom inte koppla av. Hela dagen på jobbet var Nils som på nålar och kollade ständigt telefonen — om någon ringt. Men den dagen kom inga missade samtal.
Och när Nils på kvällen kom hem — såg han grannen som gick ut för att slänga sopor.
I den svarta plastpåsen syntes inget, men efter konturerna att döma fanns där något som liknade en kattlåda.
Nils vinkade åt grannen att stanna, gick närmare och frågade, som om det var en slump:
— Hörru, granne, jag har inte sett er katt i trapphuset på länge. Hur mår han egentligen? Lever han?
Grannen, när han hörde talas om katten, vaknade plötsligt till och sprack upp i ett leende:
— Han försvann för några dagar sedan. Och tack och lov för det!
— Varför tack och lov? — försökte Nils fråga med en röst som lät stadig.
— Jo, frun ville ta honom till sommarstugan och lämna honom där. Han har tröttnat, säger hon, på allt hår, han skriker om nätterna, välter vaser. Där, tänkte hon, kan han fånga möss. Åtminstone lite nytta. Och jag har ingen lust alls att åka till stugan. För det första är det långt. För det andra lär hon tvinga mig att göra något där ändå. Men nu när katten själv stack iväg slapp vi åka. Jag drack till och med två liter öl i går för att fira. En fest!
— Tycker du inte synd om katten? Tänk om något har hänt honom?
— Varför skulle jag tycka synd? Det är ju inte en människa. Hörru, varför frågar du egentligen om honom? — grannen kisade lite misstänksamt och såg på Nils.
— Äh, bara undrade… — svarade Nils tankspritt och utan att ta farväl gick han med snabba steg mot trapphuset.
Inuti kokade Nils av indignation.
“Till sommarstugan, alltså… I slutet av oktober. Lämna katten där för en säker död. Och inte en droppe ånger. Till och med glada över att han ‘själv stack’ och befriade dem från att behöva åka och smutsa ner händerna.”
Han föreställde sig ett ögonblick den snälla och tillitsfulla katten, sittande på trappan till den tomma sommarstugan (eller rentav under staketet) och väntade på att de skulle komma tillbaka.
Väntade lika troget och hängivet som han gjort utanför dörren i trapphuset. För hans grannar var katten en sak, som ibland glädjer, ibland stör, och om den stör för ofta slänger man ut den över tröskeln.
Först i trapphuset i några timmar, sedan i sommarstugan för alltid.
När Nils kom upp till sjunde våningen och steg in i lägenheten, och såg att katten troget och hängivet väntade på honom vid dörren, blev det genast varmt i hjärtat.
Och han insåg plötsligt att han gjort helt rätt…
Rätt att han stulit katten från sådana hjärtlösa människor, som tänkte lämna honom i sommarstugan i slutet av hösten och överge honom.
Nils log, tog upp katten i famnen, och de gick till köket för att laga middag.
Och efter middagen låg de i soffan och tittade på TV.
Eller rättare sagt — Nils tittade, och katten bara var där. Vände sig på ena sidan, sedan på den andra. Så rörde sig katten igen, men den här gången rullade han över på rygg och visade förtroendefullt sin mage — det mest sårbara stället. Han gjorde det utan att tveka. För han var inte rädd längre.
För ett riktigt hem är inte bara ett tak över huvudet och inte bara en skål med kattmat.
Ett riktigt hem är en plats där du inte behöver förtjäna rätten att få finnas.
Och där du är älskad. Utan anledning. Bara för att du är du.
