Grannarna skrattade när fastighetsskötaren Lennart började mata en hemlös katt vid trappuppgången. Katten lade sig varje dag vid samma dörr. Ingen undrade varför.
Lennart sopade gården från klockan sex på morgonen som vanligt. Kvasten skrapade mot den våta asfalten, och det ljudet hade länge blivit väckarklocka för de första tre våningarna. Löven luktade surt och unket, fastän kalendern visade april.
Katten satt på nedersta trappsteget.
Sköldpaddsfärgad och mager. Pälsen tovade sig på sidorna, och revbenen syntes på långt håll. Den såg på Lennart med gröna ögon och öppnade munnen utan ett ljud, som om någon stängt av ljudet.
Han stannade och lutade kvasten mot väggen. Hukade sig ner, kände hur knäna knakade i morgonkylan.
– Var kommer du ifrån?
De gröna ögonen blinkade. Munnen öppnades och stängdes utan ett enda jamande.
Nästa morgon satt den på samma ställe. Dagen efter också. Lennart tog med sig en aluminiumskål hemifrån och resterna av gårdagens kyckling. Katten åt långsamt, med öronen tryckta bakåt, som om den väntade sig ett bakhåll. Men efter maten gick den inte därifrån.
Den gick uppför trappan och lade sig vid dörren till lägenhet tolv. Just tolv, inte tretton eller tio.
På tredje dagen märkte Lennart vanan. På femte dagen slutade han tro att det var en tillfällighet.
Siv från fjärde våningen kom ut på måndagen med en soppåse och stannade när hon såg skålen vid trappsteget.
– Lennart, har ni fixat en hel restaurang här åt den där katten?
– Jag matar den, sa han och ryckte på axlarna, fortsatte sopa.
Siv gav sig inte.
– Jaha, nu börjar det. Loppor, smuts, päls överallt. Familjen på tredje har ett litet barn, har ni tänkt på det?
Hon pratade högt och bestämt, och hennes parfymerade doft överröstade till och med lukten av våt asfalt. Röda naglar blixtrade till när hon bytte hand med soppåsen.
Stig från andra våningen stod och rökte under skärmtaket i urtvättade sportbyxor. Flinade genom röken.
– Lennart, du är en riktig kattviskare. Kanske den kan tipsa dig om lottovinsten nästa gång?
Lennart var tyst en stund. Sedan sa han lågmält, inte riktigt till någon:
– Den här katten kom inte av en slump.
Siv fnös. Stig drog ett bloss och blåste långsamt ut röken, med blicken i fjärran.
– Filosof, muttrade han och gick uppför trappan.
Kvasten skrapade vidare. Katten låg kvar vid dörren till lägenhet tolv med tunna tassar instoppade, blicken fast på tröskeln. Tyst.
Astrid i lägenhet tolv bodde ensam. Hon var över sjuttio, exakt ålder visste ingen, för hon firade inte födelsedagar och bjöd aldrig hem någon. Kortväxt, spenslig, alltid i blå sjal och en gammal grå kappa.
Förr gick hon ner varje morgon för att köpa bröd. Lennart såg hur hon tog i ledstången med båda händerna och satte foten på trappsteget försiktigt, som om hon testade isen. Kom tillbaka med en limpa i en påse och mjölk. Ibland nickade hon, ibland gick hon tyst förbi.
Han försökte komma ihåg när han såg henne sist. För två dagar sedan. Eller mer.
Efter att hans fru dött märkte Lennart ofta att han lyssnade efter ljud från andras dörrar. En vana som blivit fyra år gammal.
På andra våningen stannade han utanför en dörr. Färgen i nederkant flagnade ända ner till träet. Det var tyst bakom dörren.
Katten satt vid hans fötter och stirrade på dörren utan att blinka.
På onsdagen mötte han Siv i trappan.
– Har du sett Astrid på sistone?
– Vem? Jaha, från tolv, sa Siv och rättade till håret. – Nej. Hon håller sig alltid för sig själv. Kanske har hon åkt någonstans.
– Hon har inga släktingar.
– Jaha, sa Siv och slog ut med händerna. – Då är det väl bara att hon inte går ut. Det är ju kallt än.
Ute var det fjorton grader plus. Lennart orkade inte diskutera. Sivs klackar knattrade nerför trappan, och parfymdoften försvann i trapphuset som om den aldrig funnits.
Han gick tillbaka till dörren. Böjdde sig ner och tryckte örat mot springan. Ingenting. Eller nästan ingenting.
Katten gav ifrån sig ett ljud. För första gången på hela tiden. Tyst, hest, som om strupen glömt hur det gick till men försökte. Ett svagt ”mjau”, mer som en utandning.
Lennart satte sig på huk och strök handen längs kattens rygg. Revbenen under pälsen kändes som ekrarna på ett gammalt staket, en efter en.
Katten vände inte blicken från nyckelhålet.
Han knackade på morgonen och kvällen och mitt på dagen. Ingen öppnade.
Stig stod och rökte på avsatsen och iakttog.
– Lennart, allvarligt. Lägg av. Gamla människor vill inte alltid prata, det är allt. Min mormor stängde in sig en hel månad en gång – det visade sig att hon kollade på en serie.
– Astrid har ingen tv.
Stig blev tyst, mumlade något otydligt och försvann in genom sin dörr.
Nästa dag skurade Lennart golven på bottenvåningen när ljudet kom uppifrån. Inte jamande.
Den våta trasan gled ur hans fingrar och small i trappsteget.
Han sprang upp, två trappsteg i taget.
Katten stod vid dörren till lägenhet tolv.
I lägenhet tretton klickade låset upp, en granne stack ut huvudet.
– Vad är det som händer?
– Ring ambulansen, sa Lennart rakt på sak. – Och räddningstjänsten. Dörren måste forceras.
– Men det går inte bara så där…
– Ring. Nu.
Händerna var våta av trasan. Han torkade av dem på jackan, lappen vid armbågen blev blöt.
Låset forcerades efter tjugo minuter. Dörren gled upp med ett torrt gnissel, och tung instängd luft strömmade ut i trapphuset. Lennart klev in först.
Astrid låg på golvet i hallen mellan köket och rummet. Tofflan från vänster fot stod mot väggen, precis som om den satts dit med flit. Bredvid låg torkade glasskärvor, och på linoleumet syntes en vitaktig ring efter vatten som hunnit dunsta.
Telefonen stod på en pall i rummet. En och en halv meter från den utsträckta handen. En och en halv meter visade sig vara för långt.
Läkarna skulle senare säga: lårbensbrott, uttorkning. Ett dygn till, så hade det varit för sent.
När de bar ner henne på bår var Astrid vid medvetande. Spruckna läppar, grumliga ögon, grått ansikte. Men hon tittade inte på läkarna eller grannarna som samlats vid räcket.
Hon tittade på katten, som åter satt tyst på nedersta trappsteget. Munnen halvöppen. Inget ljud.
Fingrarna på filten rörde sig, nästan omärkligt.
– Lennart, viskade hon. – Mata den. Snälla.
Halsen snördes åt så att han bara kunde nicka.
Ambulansdörrarna slog igen, blåljuset färgade gården rödblått och försvann. Siv stod vid sidan med handen för munnen. Stig satt på bänken med armbågarna mot knäna.
På morgonen gick Lennart ut på gården klockan sex, som alltid.
Skålen vid trappuppgången var full. Bredvid stod en andra skål, grön och av plast, tydligt från någons kök. I den fanns rent vatten.
Han lyfte blicken mot de mörka fönstren. Inget lyste. Men på femte våningen gnisslade en vädringslucka.
Kvasten skrapade som vanligt mot asfalten. Efter tio minuter kom Siv ut. Utan smink, i jacka över nattsärken. Stannade på trappsteget och blev stående, med blicken på katten som åt ur skålen.
Stod en stund. Böjdde sig sedan och strök handen över den toviga ryggen. Fort, nästan i smyg.
Och gick till soprummet utan att se sig om.
Stig kom ner senare med en rutig filt hoprullad.
– Lennart, hostade han. – Här. Om den fryser om natten… den är gammal, men jag har tvättat den.
Lade den på trappsteget och gick utan att vänta på svar. Lennart bredde ut filten. Katten nosade på tyget, trampade med tassarna, rullade ihop sig till en boll och slöt ögonen.
På gården doftade våta löv och något annat.
Skålen stod kvar vid trappuppgången, med mat. Och ingen skrattade längre.
