För många år sedan stod Kajsa vid vägkanten och förstod inte genast vem det var som smög fram längs asfalten. Hon parkerade sin gamla bil och skyndade mot varelsen som desperat behövde hjälp. När hon kom närmare höll hon nästan på att brista i gråt av medlidande. Framför henne vacklade en utmärglad katt. Hon kunde inte ens avgöra vilken färg den hade, för djuret var helt nedsmetat med lera och smuts. Men det värsta var att den stackaren varken kunde se eller andas ordentligt – på huvudet satt en avskuren plastflaska. ”Vem har gjort så här mot dig?” viskade hon förfärat och lyfte försiktigt upp den lilla varelsen. Den kändes nästan viktlös. Katten försökte rycka till av alla krafter men orkade inte, och hängde livlös i hennes armar. ”Arvid, är du på jobbet? Jag behöver din hjälp, vänta!” ropade hon i luren och rusade iväg till djursjukhuset där hennes vän arbetade.
De följande två timmarna kämpade Arvid och hans kollegor för kattens liv. Kajsa satt tyst i korridoren och lyssnade spänt. ”Nå, vad ska jag säga… Katten hade tur som mötte dig. En stund till, och vi hade inte kunnat göra något. Han får stanna här i natt. Jag har jour och håller ett öga på honom,” log killen. ”Arvid, tack. Utan dig vet jag inte…” började Kajsa och brast i gråt, tryckte ansiktet mot veterinärens axel. Arvid strök henne över håret: ”Det ordnar sig, Kajsa, kommer du ihåg hur vi hade det som barn?” blinkade han mot sin bästa vän. Kajsa log genom tårarna. De hade känt varandra i så många år. Arvid hade alltid funnits där. Ända sedan barndomen visste hon att allt blev bra bara han var i närheten. ”Gå hem nu, annars blir mamma arg igen,” sa han bekymrat. Hon nickade och skyndade mot utgången. Arvid såg efter henne med värme i blicken.
Arvids oro var inte obefogad. Han var grannen och kände hennes familj. Kajsas föräldrar hade länge missbrukat alkohol. Förra året hade hennes far lämnat jordelivet. Modern, Ingrid, var otröstlig. Hon förlorade alltmer av sin mänsklighet och tog ut sin sorg på dottern. Arvid hade alltid tyckt lite synd om den söta flickan med röda lockar och fräknar. Han var tre år äldre och hade genast tagit henne under sina vingars skugga – skyddade henne från bråkstakar och flickor som retades. Stödet från Arvid tog Kajsa emot med tacksamhet. Till skillnad från sina föräldrar strävade hon efter ett bättre liv. Hon tog studenten med högsta betyg och visste att hon måste kämpa för att komma in på ett ansedda universitet. Nu var hon tredjeårstudent på språkvetenskapliga institutionen, med inriktning engelska och spanska. Arvid var så stolt över henne. Själv hade han nyligen tagit examen från Veterinärhögskolan, älskade sitt jobb men tyckte att det var mycket svårare att behärska främmande språk. Kajsa hann inte bara studera utan jobbade också extra som budbärare med sin fars begagnade bil. ”Jag är hemma!” ropade hon från hallen. Svaret var bara ett jämnt snarkande. En unken lukt av sprit svävade genom lägenheten. Modern sov med ena benet hängande över soffkanten, tomma flaskor låg på golvet. Kajsa suckade tungt, plockade undan skräpet och gick till sitt rum för att plugga.
Bilden av den plågade katten lämnade henne inte. Hur mådde han? Hon tog fram mobilen och skrev till Arvid. Den olyckliga katten sov, oroligt ryckande i sömnen. Han tycktes känna att plågoandarna fortfarande var nära. Han jämrade sig tyst av smärta och sjönk åter ner i mörker. ”Du ska klara dig, kämpe! För Kajsas skull. Hon väntar på dig och önskar dig frisk,” viskade Arvid som satt bredvid. Innan morgonen öppnade katten ögonen och såg en människa intill sig – han försökte fly men orkade inte. Skräckslagen stirrade han på Arvid, blicken var fylld av smärta. ”Lugnt, lilla vän, jag ska inte göra dig illa,” sa Arvid. Men katten visste att man inte kan lita på någon i den här världen. Han ville väsa, men det kom bara ett hest ljud ur halsen. ”Allt är bra, snygging,” sa Arvid och undersökte honom varsamt. Hela veckan låg den olycklige kvar på kliniken. Kajsa kom varje dag för att hälsa på sin skyddsling, som först skydde alla människor, men så småningom valde ut Kajsa och Arvid och började försiktigt närma sig dem. ”Så du bestämde dig för att ta hem honom?” frågade Arvid. Han var orolig för hur Kajsas mamma skulle reagera på en ny familjemedlem. Kajsa nickade bestämt och tryckte katten intill sig.
Till hennes förvåning tog modern emot husdjuret lugnt. Hon frågade bara hes: ”Jag hoppas att det inte är jag som ska mata honom?” Kajsa log snett. Ingrid spenderade hela sin pension på sprit. Katten och dottern fanns inte med i planerna. ”Mamma, jag ska mata honom själv,” suckade Kajsa. ”Ett vuxet svar. Beröm,” sa modern nöjt. Och som om hon vaknat till frågade hon: ”Vad heter han?” Kajsa såg på den gråaktigt röda katten och svarade: ”Ludde.” ”Ja, han liknar faktiskt lite en liten lo,” skrattade Ingrid. Så levde de tillsammans med katten. Det blev gladare för Kajsa att komma hem, för nu visste hon att någon väntade på henne. Ludde litade inte på Ingrid. Kvinnan skrämde honom med sin hesa röst och plötsliga rörelser. Doften av sprit gjorde honom nervös. Därför höll han sig undan när Kajsa inte var hemma. ”Han är så vild, inte alls kelig,” muttrade modern missnöjt. Kajsa ryckte på axlarna och undvek gräl. När Arvid kom på besök vågade sig Ludde försiktigt fram, gnuggade sig mot hans ben. Han kom ihåg killen väl och var tacksam för räddningen. Arvid berättade för Kajsa att Ludde var ungefär fyra år, men han hade gått igenom mycket. Han saknade några tänder, hade problem med en tass och med hjärtat. ”Onormal belastning, som till exempel en flygresa, är farlig för honom,” sa Arvid. ”Och vi som planerade att åka utomlands med Ludde,” skrattade Kajsa, fullt medveten om att inga flygresor var aktuella.
Så gick två år. Kajsa avslutade sina studier och drömde om en karriär som tolk. En dag skulle hon leverera ett dokumentpaket till ett stort företag. Sekreteraren tog emot paketet. Kajsa skulle just gå när en förvirrad man kom ut från ett kontor: ”Jag har ingen aning om vad jag ska göra. Förhandlingarna börjar om en timme och inte en enda vettig tolk finns att få tag i!” suckade han. Kajsa betraktade den stiliga mannen. Han lade också märke till henne. ”Är du möjligen tolk?” frågade han. Sekreteraren öppnade munnen, men Kajsa hann före: ”Ja, jag är tolk. Jag kan engelska och spanska,” svarade hon rappt. I ögonvrån såg hon sekreterarens ögon vidga sig som tefat, men hon bestämde sig för att chansa. Så blev Kajsa sedan anställd som personlig assistent åt Mikael, en charmig trettiofemåring. Efter ett par månader övergick deras relation från arbetskamrater till något mer. Kajsa njöt av Mikaels uppvaktning – han gav henne vackra presenter och tog henne på fina middagar. ”Du är inte dig lik, vännen. Sen du började jobba har du förändrats,” sa Arvid. Hon log hemlighetsfullt. Hon ville inte dela sin lycka med någon.
”Du borde säga det till henne. Hur länge ska du gå och längta efter Kajsa?” uppmanade Arvids bäste vän, Nils. ”Du har nog rätt. Men jag är rädd att hon inte känner likadant. Och då förstör jag vår vänskap,” erkände Arvid. ”Det här är inte vänskap, det är ren plåga. Du ser inte ut som dig själv,” suckade Nils dystert. Arvid förstod att vännen hade rätt. Det var Arvids födelsedag och Kajsa kom som vanligt först av alla för att gratulera. Hon knackade på, Arvid väntade redan vid dörren. ”Grattis på födelsedagen!” sa Kajsa när hon klev in. ”Åren går, men ingenting förändras,” log Arvids mamma när hon såg dem. Kajsa hade som alltid bakat hans favoritkaka. De satt i köket och drack te. ”Du är så hemlighetsfull i dag, Arvid. Vad är det?” började Kajsa. ”Kajsa, du vet att jag länge velat säga dig…” började Arvid, men hon avbröt: ”Hör du, jag har också något allvarligt att prata om.” Hans hjärta hoppade till av hopp. ”Då säger du först,” föreslog han. Kajsa log: ”Jag har fått jobb, det vet du. Och dessutom… jag har blivit kär!” bubblade hon och såg rakt in i hans ögon. Arvid blev ställd en stund: ”Äntligen, Kajsa. Vad glad jag blir, för jag älskar också…” Han hann inte avsluta för hon avbröt igen: ”Och han är så omtänksam, även om han är äldre än jag. Men det spelar ingen roll, eller hur?” Arvid funderade. Skillnaden var bara tre år, inget som störde honom. Han nickade och fortsatte lyssna, höll andan. ”Det här är min chans till ett lyckligt liv. Mikael flyttar till London om två månader och vill att jag följer med. Men jag kan inte ta Ludde. Du sa själv att hans hjärta är svagt. Och Mikael är allergisk mot djur,” sa hon. Arvid blev paff. Det kändes som om en ångvält hade rullat över honom: ”Vänta, vilken Mikael? Vad har allergi och Ludde med saken att göra?” frågade han tyst. ”Arvid, hör du inte? Mikael är min chef och fästman. Vi flyttar till London. Jag har alltid drömt om att bo och jobba utomlands. Vilken erfarenhet! Men vi kan inte ha Ludde med. Jag vet inte vad jag ska göra. Att lämna honom hos mamma går inte, och att ge bort honom… Ludde går ju inte till främmande människor, det vet du,” suckade Kajsa. Arvid satt tyst. ”Vilken idiot jag är!” tänkte han. Han samlade sig och log lättsamt: ”Jaha, Kajsa. Vilka nyheter! Oroa dig inte, vännen. Det ordnar sig, lovar! Jag kan ta hand om Ludde. Han känner ju mig. Huvudsaken är att du blir lycklig,” sa han glatt. Kajsa såg in i Arvids ögon. De hade plötsligt blivit sorgsna och slocknat, trots att de nyss strålade av glädje. ”Vad var det du ville säga?” frågade hon osäkert. ”Åh, det var inget. Bara lite omstruktureringar på jobbet,” viftade Arvid bort det.
I två månader förberedde sig Kajsa för resan. Konstigt nog, ju närmare flyttdagen kom, desto tyngre blev hennes hjärta. ”Jag är nog orolig för att lämna mamma ensam…” tänkte hon, men innerst inne visste hon att det inte var den främsta anledningen till hennes vemod. Blicken från Arvids sorgsna ögon förföljde henne. Hur skulle hon klara sig utan honom? De hade varit bästa vänner så länge. På sistone hade hon till och med börjat undra om deras vänskap hade vuxit till något mer. ”Sluta nu! Snart bor jag med Mikael i London. Ändå tänker jag på Arvid,” försökte hon skjuta undan de oroliga tankarna. Ludde kröp försiktigt upp i hennes famn. Han kände att något var fel med matte och försökte lugna henne med ett mjukt spinnande. ”Ludde, lilla vän, hur ska jag klara mig utan dig?” viskade hon. Hon kom ihåg Mikaels ord: ”Kajsa, jag kan inte gå på medicin resten av livet för ett djurs skull, även om det är det mest älskade.” Det lät som en dom. ”Nå, Kajsa, nu är det dags att säga hej då!” sa Arvid muntert med Ludde i famnen. ”Arvid, ring mig, glöm inte bort mig,” tystade hon genom tårar. ”Var inte ledsen, annars blir Ludde orolig. Förlåt att vi inte kan följa med till flygplatsen,” log Arvid. De stod i trappuppgången. Han släppte in Ludde och omfamnade Kajsa. ”Släpp inte henne… Släpp henne inte!” bultade det i hans tinningar. ”Jag måste gå,” sa Kajsa och kysste honom på kinden. ”Jag kommer aldrig att glömma. Aldrig,” viskade Arvid och släppte taget.
Hon stod vid incheckningsdisken och insåg att hennes öde avgjordes i detta nu. ”Varför är du så ledsen?” uppmuntrade Mikael. Hon försökte le. ”Jag kommer aldrig att glömma… Aldrig,” ekade Arvids ord i hennes huvud. Kajsa såg ut genom taxifönstret på flygplatsbyggnaden som försvann i fjärran. ”Har du kommit tillbaka från någonstans?” frågade taxichauffören. ”Nej, jag bara stannade kvar,” svarade Kajsa med tårar av lycka. ”Sådant händer… Jag tror du gjorde rätt val,” funderade chauffören filosofiskt. Ludde satt och såg ledsen ut. ”Det ordnar sig, Ludde!” peppade Arvid. Det knackade envist på dörren. Arvid öppnade och stelnade. ”På din födelsedag ville du bekänna något, men jag avbröt dig,” sa Kajsa. Arvid log: ”Vad gör du här?” frågade han. ”Arvid, vad ville du säga?” upprepade hon. Men han teg, bara såg på henne. Sedan gick han närmare och slog armarna om henne. Hon strök den glada Ludde som gneds mot hennes fötter och viskade: ”Jag älskar dig, och jag kan inte leva utan dig och Ludde.” ”Det var just det jag ville säga, älskling,” svarade Arvid.
