Det ringde på dörren.
– Mamma, öppna, det är pappa som har kommit! – tolvårige Oskar lade ifrån sig handkontrollen på soffan och sprang ut i hallen.
Låsen i den nya metalldörren gick trögt. Jag fick trycka ordentligt på handtaget för att vrida om nyckeln. Där utanför stod Anders med en påse från Elgiganten i handen. Fem år hade han inte synts till alls. Underhållet han betalade var minimalt, eftersom det räknades från en låg deklarerad inkomst. Men nu stod han där i en ny mockajacka och log.
– Hej, husägare! – Anders klev in i hallen och trampade nästan på en skokartong som inte hunnit in i garderoben. – Hej, Oskar! Titta vad jag har tagit med till dig. Det är den allra senaste modellen, svår att få tag på i butikerna.
Sonen blev mycket förvånad. Under de senaste fem åren hade Anders bara skickat korta meddelanden två gånger om året – på födelsedagen och till nyår. Ibland överförde han några hundralappar. Oskar förstod att hans far inte var intresserad, och han hade inte väntat sig en så dyr present.
– Varför har du kommit, Anders? – frågade jag tyst. Jag kände en olust, för plötsliga besök av min ex-man brukar inte betyda något gott.
– Varför? Till sonen! – Anders ställde ner kartongen på skobänken och började ta av sig skorna. – Jag fick veta att ni har flyttat. Bra område, nytt hus. Du har det bra, Elin, ordentligt. Häll upp lite kaffe åt mig, tack. Vi måste prata allvar om vår sons framtid.
Det hade varit mycket svårt för mig att köpa den här lägenheten. I fem år hade jag sparat hårt, jobbat på två tjänster på ett logistikföretag och suttit med rapporter om nätterna. Jag la undan varje hundralapp. Jag åkte inte på semester, köpte inga nya kläder och gick aldrig på café. En tvårummare i en förort till Stockholm, i ett nybygge, hade först känts ouppnåelig. Men byggbolaget blev klara tidigare än planerat och vi kunde flytta in.
Jag skrev genast över bostadsrätten på Oskar, så att han skulle ha en egen framtid och ingen skulle kunna ta den ifrån honom. Alla släktingar och vänner visste det och gladde sig med mig. Men Anders hade också fått reda på köpet.
– Kom in i köket, – sa jag, för jag ville inte bråka framför barnet. – Oskar, gå till ditt rum och öppna presenten. Jag och pappa måste prata.
Sonen tog kartongen och skyndade in på sitt rum. I köket hängde fortfarande lukten av nyrenoverade ytor och nya möbler. Kökssnickeriet, från IKEA, hade min bror satt ihop. Anders satte sig på en pall, lade armbågarna på bordet och såg sig omkring.
– Ja, inte illa, – sa han. – Runt sextio kvadrat? Stort kök. Vad kostar en sådan här bostad nu? Runt nio miljoner?
– Nio miljoner, – svarade jag och fyllde vatten i vattenkokaren. – Och alla de pengarna har jag tjänat själv. Jag använde också mitt sparade barnbidrag, och mina föräldrar hjälpte till lite. Du har inget med den här lägenheten att göra.
– Elin, varför blir du genast arg? – Anders skakade på huvudet. – Vi skilde oss, sånt händer. Vi var unga och gjorde misstag. Men vi har bara en son. Jag har också jobbat alla år och byggt upp mitt företag. Nu har jag bättre inkomster. Jag kom för att se hur mitt barn har det.
Jag lyssnade och förvånades över hans fräckhet. När vi flyttade från hans etta, som tillhörde hans mamma, hade Anders kontrollerat våra väskor för att se att jag inte tog med mig något extra. Han hade till och med tagit mixern som mina föräldrar gav mig i bröllopspresent. Då var jag sårad, nu kände jag bara avsky.
– Då har du sett. Drick ditt kaffe och gå. Vi har mycket att göra, – jag ställde fram en kopp billigt tepåskaffe framför honom. Dyrt kaffe hade vi slutat köpa av gammal vana – vi hade sparat för länge.
***
Anders drog koppen till sig men drack inte. Han gjorde en allvarlig min och lutade sig över bordet.
– Elin, jag har kommit för en sak. Jag har hört att du skrev lägenheten på Oskar. Han är alltså ensam ägare. Stämmer det?
– Ja, det stämmer. Varför bryr du dig?
– Men du är ju inte klok! – Anders såg chockad ut. – Rent ekonomiskt är det oklokt. Han är bara tolv år. Förstår du risken? Om något händer dig blir det problem med förmyndare och domstol. Och dessutom är det dåligt för ett barn att få allt färdigt. Du skämmer bort honom, han kommer inte att uppskatta saker.
– Jag behöver inte dina råd om hur jag uppfostrar vår son, – jag höll hårt i bordsänden för att lugna min ilska. – I fem år brydde du dig inte om han var bortskämd eller inte. Jag köpte skor i en storlek större så att de skulle räcka länge, och tog ärvda jackor från bekanta. Var var du då med dina ekonomiska kunskaper?
– Okej, vi behöver inte gräla, – Anders höll upp händerna som för att visa att han inte ville bråka. – Jag vill bara göra det bästa för er. Jag har ett förslag. Det är en bra plan för att använda de här kvadratmeterna till att tjäna pengar.
– Mitt företag öppnar en ny logistikavdelning. Jag behöver pengar för att expandera. Mot säkerhet i den här bostaden kan vi ta ett stort banklån. Eller så kan vi sälja tvårummaren, investera pengarna i företaget, och om ett år köper jag en trea i city åt Oskar. Vi kan tjäna femtio procent per år.
Jag lyssnade och kunde inte tro det jag hörde. Den här mannen hade kommit för att ta ifrån sin egen son hans enda hem och satsa pengarna på sin riskabla affärsidé.
– Är du galen? – viskade jag så att Oskar inte skulle höra från rummet. – Lägenheten tillhör ett minderårigt barn. Ingen bank lånar ut pengar mot säkerhet i en bostad som ägs av en minderårig. Och socialtjänsten tillåter inte en försäljning om inte barnet samtidigt får ett likvärdigt boende.
Anders log.
– Elin, det är inget problem. Allt går att ordna. Jag känner jurister som kan de rätta vägarna. Socialen går att kringgå. Vi kan tillfälligt skriva Oskar hos min mamma på landet. Hennes hus är tillräckligt stort för normerna. Sedan kan lägenheten skrivas över på mig eller dig, och vi kan använda den för affärer. Jag har redan räknat på det. Vi kan agera som affärspartners för Oskars skull.
I samma stund kom Oskar in i köket. I händerna höll han en ny surfplatta och log lyckligt.
– Pappa, tack så jättemycket! Den är jättesnabb. Kan du hjälpa mig att ställa in profilen? Min gamla telefon orkar inte med apparna längre.
Anders bytte genast ton och talade mjukt:
– Självklart, min son! Vi fixar det. Jag kommer alltid att finnas här för dig. Från och med nu ska vi ses ofta. Jag funderar till och med på att flytta hit till er. Det finns gott om plats, och vi får roligare tillsammans. Jag kan hjälpa dig med läxorna och anmäla dig till en idrottsförening.
Magen vred sig. Jag förstod hans verkliga avsikt. Han ville inte bara åt pengarna från lägenheten. Han hade bestämt sig för att komma tillbaka, för att vi nu hade en dyr tillgång. För fem år sedan hade han kastat ut oss med en enda resväska. Då sa han att han var trött på barnets gråt och på att jag alltid såg trött ut. Men nu, när sonen blivit äldre och jag ägde en egen bostadsrätt i Stockholm, ville han hävda sin fadersrätt.
– Oskar, gå in på rummet, – sa jag med så lugn röst jag kunde. – Vi är snart klara här, och pappa kommer till dig.
Sonen nickade och gick. Anders såg på mig med självsäker blick.
– Ser du hur pojken ser upp till mig? Han behöver en manlig förebild. Du uppfostrar honom ensam, ser trött och blek ut av allt jobb. Gå med på mitt förslag, Elin. Jag kommer tillbaka till familjen, och vi lever normalt. Vi använder lägenheten i affärerna och tjänar storkovan. Du kan sluta på ditt slitiga jobb och vara hemma istället.
– Din mamma bor i ett gammalt trähus i Småland som håller på att falla samman, – sa jag och såg på honom. – Du vill flytta sonen från en ny lägenhet i Stockholm till ett hus utan centralvärme, bara för att ta ett lån och slösa pengarna på dina projekt? Jag minns dina förra idéer: kaffeautomater och reservdelar till bilar. De lämnade bara efter sig skulder som mina föräldrar fick betala för att kronofogden inte skulle ta våra hushållsapparater.
Anders slutade genast le. Hans ansikte blev mörkt och läpparna smalnade.
– Hur vågar du tala till mig på det sättet? – fräste han. – Jag är hans far! Jag har laglig rätt att uppfostra min son. Om jag går till domstol för att få honom boende hos mig, kommer du att få det svårt. Min deklarerade inkomst är nu tre gånger högre än din. Socialtjänsten ser att mamman har två jobb och inte har tid för barnet medan pappan har fria arbetstider och god ekonomi.
Det kändes både löjligt och äckligt att höra honom hota. För fem år sedan hade jag blivit rädd, gråtit och bett honom att inte göra det. Men under dessa år hade jag jobbat hårt och lärt mig att inte vara rädd. Jag visste hur man hanterade inkassobolag när Anders lämnat mig med sina obetalda sms-lån. Jag visste hur man fyllde i blanketter och talade med myndigheter.
– Gå till domstol, – svarade jag lugnt och hällde upp ett glas vatten. – Lämna in en stämningsansökan. Domaren kommer att bli överraskad när hen ser dina underhållsskulder. Hur mycket är du skyldig för förra året? Trehundratusen kronor? Kronofogdens register är offentliga, Anders. Din nya jacka och present till sonen ser fina ut. Men lagen skyddar den förälder som försörjer barnet varje dag, inte en som dyker upp vart femte år.
Anders reste sig snabbt. All hans självsäkerhet var som bortblåst.
– Du är bara avundsjuk och bitter för att jag har det bra nu! – skrek han. – Bo kvar i din lilla lägenhet och var ensam här. Tror du att du klarar dig? Oskar kommer att växa upp och själv flytta hem till mig, för du har inget annat att ge honom än den här lägenheten!
– Gå, Anders, – jag öppnade ytterdörren. – Och ta din surfplatta med dig. Vi har klarat oss utan dina presenter i fem år och vi klarar oss fortsättningsvis.
Anders gick in i sonens rum och tog ifrån den förvånade pojken kartongen med elektronikprylen.
– Ni har inte lärt er att uppskatta fina saker! – ropade han medan han drog på sig skorna vid dörren. – Ni får inte en enda krona till av mig. Du kommer själv att be mig om hjälp när du inte har råd med hyran!
Ytterdörren slog igen med en smäll. Det blev tyst i hallen. Oskar kom ut från sitt rum, gråtande. Han var ledsen över surfplattan, men han förstod hela situationen. Han kom fram till mig, slog armarna om min midja och tryckte sig intill mig.
– Mamma, det gör inget. Jag klarar mig med min gamla telefon. Det viktigaste är att vi bor här nu i vår nya lägenhet.
Jag strök honom över håret. Jag hade inga fler förhoppningar om den mannen. Vi skulle klara oss själva, utan hans farliga planer och utan hans plötsliga vilja att vara far – en vilja som skulle kosta oss alldeles för mycket.
