– Men vad är det som är kvar efter kalaset? Jag måste ju ha mat till Linda! – Moster Kerstin inspekterade bordet med girig blick.
Oscar tittade på sin moster, Kerstin, och höll knappt tillbaka en skarp kommentar. Gästerna satt fortfarande kvar, men Kerstin hade redan rotat fram tre plastburkar ur sin väska.
På fatet låg några bitar ugnsstekt fläskkött, bredvid stod sallader och en nästan hel paj.
– Moster Kerstin, vi har inte ens druckit kaffet än, påminde Oscar. – Kan du inte vänta tills kvällen är slut?
– Jag stör väl ingen? Drick ni ert kaffe. Jag tar lite så att Linda kan äta när hon kommer hem från jobbet. Hon jobbar till nio idag, stackarn, hinner inte laga middag. Min lilla flicka.
Linda var tjugonio år, bodde själv och hade en bra lön.
Kerstin sträckte sig efter köttet, men Svens pappa – Oscar pappa – flyttade fatet närmare sig.
– Folk äter fortfarande. När alla har gått, då ser vi vad som blir över.
– Sven, är det så noga med en bit kött? fräste Kerstin.
Oscar såg hur hans mamma Eva vände bort blicken. Eva hade alltid låtsats att hon inte såg sin lillasysters vanor.
Så fort någon i familjen protesterade bad hon dem att inte vara snåla och förstöra relationen över mat.
Så gick det till på nästan varje familjefest. Kerstin dök upp med en billig ask choklad eller helt tomhänt, men satt först vid bordet. Hon valde ut de bästa bitarna, bad om att få salladen framskickad, och efter middagen plockade hon fram burkarna.
En gång tog hon halva pajen innan värdarna ens hunnit skära upp den. En annan gång krävde hon att få fyra portioner varmrätt packade – hon ville bjuda Lindas kompisar, sa hon.
Sven blev då rasande, men hans fru drog snabbt in honom i köket.
– Sven, börja inte när gästerna är här, för Guds skull! Kerstin blir sur och ringer inte på en månad.
– Låt henne vara tyst i ett år! Varför ska vi föda upp hennes vuxna dotter också?
– Äh, det är lugnt, maten blir ändå över! Tycker du det är så farligt? Låt henne ta.
Oscar teg bara för sin mammas skull. Hans lillebror Olof försökte också hålla sig, även om han efter varje familjemiddag muttrade att mostern fick med sig mer i väskan än vad tre gäster åt tillsammans.
Nu närmade sig mammas sextioårsdag. Oscar hade bestämt sig för att ge henne något riktigt fint – han hade sparat i flera månader.
På guldsmedsbutiken valde han guldörhängen med små vita stenar. Olof såg bilden i telefonen och blev eld och lågor: han hittade ett hänge i samma serie i en katalog.
När mamma med darrande fingrar satte på sig örhängena, räckte Olof fram halsbandet. När hon såg att det var ett set blev hon alldeles rörd, kramade pojkarna och började som vanligt jama om att de lagt ut för mycket.
– Får jag se, sa Kerstin och ryckte till sig askarna utan ett ord. Hon stirrade länge på stämpeln, petade på låset. – Dyrt, va? Stenarna är väl inte glas?
– Det är äkta guld, står på prislappen, sa Oscar torrt. – Huvudsaken att mamma gillar dem.
Kerstin vände blicken mot sin syster, log snett mot sin systerson:
– Jaså, Oscar. Om tre månader har jag jubileum. Jag vill ha ett likadant set. Fast med gröna stenar, smaragder eller nåt! De passar till mina ögon.
Det blev knäpptyst vid bordet. Oscar trodde först att det var ett dåligt skämt, men mostern var fullt allvarlig.
– Varför skulle jag köpa guld till dig? frågade han rakt på sak.
– ”Varför”? Kerstin höjde på ögonbrynen. – Jag är din mammas syster! Jag förtjänar också fina presenter.
Oscar tänkte tillbaka på sina barnkalas. Från mostern fick han oftast strumpor, en mugg eller ett paket Smålandskex.
När han fyllde arton kom hon helt utan present – med bara ett gratulationskort – och bad sedan skjutsa henne till andra sidan stan. Bensinen kostade mer än hennes ”grattis”. Men nu snackade hon som om hon betalat hela hans utbildning.
– Du är inte min mamma, sa Oscar lugnt. – Dina presenter får du be dina nära om.
– Linda har det svårt just nu, kontrade Kerstin snabbt. – Jag tänker inte kräva guld av en ung tjej. Men du har gott om pengar, du kunde visa respekt för äldre.
Mamma försökte släta över, även om det syntes hur obekväm hon var:
– Kerstin, nu skojar du väl? Vi beställer kaffe, tårtan är på väg.
– Skoj? Eva, får mamma guld, men den egna systern blir utan? Jag väntar mig setet på min födelsedag! Olof får också skjuta till, ni är ju så rika allihop.
Olof lade ifrån sig gaffeln och fnös:
– Varför skulle vi sponsra dina nycker?
– För att släkt ska behandlas lika! Eva får både örhängen och hänge! Okej, om ni inte vill ge mig nåt, så tar jag halsbandet! Eva, du klarar dig med örhängena!
Kerstin sträckte sig utan vidare mot mammas hals. Mamma ryggade tillbaka. Något brast i Oscar – all ilska han samlat på sig i åratal vällde fram.
– Försöker du seriöst ta av mamma presenten? Oscar grep mosterns handled. – Har du någonsin gett henne något som inte var ett kökshandduksset?
– Var inte oförskämd! väste Kerstin. – Jag har inte samma inkomst. Det är tanken som räknas!
– Men när det gäller andras pengar är du expert. Du kommer till varje kalas tomhänt, sätter i dig först, och sen packar du mat i burkar!
– Och du gömmer dig alltid bakom Linda, som är en vuxen kvinna som kan köpa sin egen middag!
Kerstins ansikte flammade upp. Hon sköt stolen bakåt och vände sig till sin syster:
– Eva! Hör du hur din lilla snorunge talar till mig? Sätt honom på plats! Han skämmer ut dig inför alla!
Mamma såg förvirrat från son till syster. Oscar väntade på det vanliga:
– Oscar, lugna dig, bråka inte…
Men då sa pappa Sven något.
– Oscar har rätt, sa han med eftertryck. – Jag har hållit tyst för Evas skull. Du kommer inte hit som släkt, du kommer som till en gratis buffé med take-away.
– Jaså, är det så? Har ni konspirerat? Kerstin vände sig till sin yngre systerson. – Tänker du också börja räkna hur många bitar jag ätit?
– Jag kan påminna om när du tog mat från min födelsedag innan gästerna ens satt sig, muttrade Olof. – Och sen blev du sur för att du inte fick hela tårtan med dig.
– Otacksamma! skrek Kerstin. – Eva, vad har du uppfostrat för barn? Ingen respekt för äldre!
Hon slet åt sig sin väska, drog fram plastlådorna och började ursinnigt rafsa ner pålägg.
– Om jag är i vägen, så tar jag i alla fall med mat till Linda! Hon har inte med det här att göra!
Oscar gick lugnt fram, tog burken och hällde tillbaka skinkan på fatet.
– Idag är det mammas jubileum, inte en utlämningsstation för matkassar. Du tar ingenting härifrån.
– Ge hit, ditt dumhuvud! skrek Kerstin. – Ni har förödmjukat mig, nekat mig present, och nu svälter ni mig? Ge tillbaka köttet, det var Lindas!
Gästerna satt som förstenade, någon försökte kväva ett skratt. Oscar tittade på mamma – han var rädd att hon skulle börja gråta.
Men mamma knäppte sakta upp sitt halsband, lade hänget i den mjuka asken och såg sin syster i ögonen.
– Vet du, Kerstin… Jag är trött. Trött på att varje högtid räkna ut hur mycket mat du lyckats stoppa i fickorna.
– Trött på att tysta min man och mina söner för att de ska stå ut med dina påhitt, så att vi slipper bråka. Oscar har rätt! Du har tagit vår godhet för svaghet.
Kerstin tappade målet. Hon hade inte väntat sig mothugg från sin alltid så eftergivna syster.
– Du… du tar deras parti? Jag är din egen syster!
– De är inte främlingar, Kerstin. Det är min man och mina barn! Packa dina saker och gå.
– Men ge mig åtminstone varmrätten till ungen! krävde Kerstin, nu lite svagare men fortfarande ilsket.
Sven tog fram telefonen, beställde en taxi och sköt sedan fram hennes tygkasse.
– Ta din väska och dina grejer. Resten stannar på bordet.
– Jag sätter aldrig min fot här igen! Snåljåpar! fräste Kerstin och slet åt sig sina saker.
Restaurangdörren slog igen med en smäll. Mamma satt still och såg mot dörren, drog en djup suck.
– Förlåt mamma, sa Oscar tyst och satte sig bredvid. – Jag ville inte förstöra din dag. Men det bara brast.
– Du har inte förstört något, son, sa hon och log svagt, strök honom över handen. – Det var jag som var naiv. Borde ha satt stopp för längesen.
…Några dagar senare dök mostern upp som om inget hänt. Oscar satt i köket när mammas telefon ringde. Ur högtalaren hördes en röst:
– Eva, hej. Har ni någon mat kvar sen jubileet?
Mamma blundade, andades ut, men hennes röst darrade inte.
– Kerstin, även om det fanns något – så får du inget. Du är välkommen på kalas när du lärt dig att respektera värdarna, istället för att se vårt hem som en gratisrestaurang.
På mosterns födelsedag skickade Oscar bara ett kort SMS på morgonen. Inget guld, så klart.
Kerstin väntade länge på att bli bjuden till nästa familjeträff, men mamma hade helt enkelt strukit henne från gästlistan. Och det lär dröja…
Vad tycker ni – gjorde familjen rätt? Kommentera gärna och tryck på gilla!
