**10 juli**
Jag gifte mig sent, det säger man ju, eller rättare sagt – det var vad mamma sa. Men jag fyller ändå trettioett år, och visst har jag väl ett hyfsat utseende: grå ögon, ljusbruna lockar som når axlarna, ett milt leende. Inget fel på mig, egentligen.
”Du skulle ha letat efter en man tidigare, inte bara pluggat och varit blyg”, pustade mamma, Anna Bergström. ”Dina kompisar valde ut de bästa friarna – och nu får du nöja dig med det som blir över. Jag gillar inte din nya, den där Ivar Gustavsson. Han kommer från enkel bakgrund, föräldrar från landet, men har en självklarhet som är obehaglig. Vad är det för stil?”
Ivar hade verkligen en svår karaktär, makthungrig, högfärdig, intolerant. Men det märkte jag först efter bröllopet. Först spelade han med – friade vackert, gav blommor, var uppmärksam. Sen när den första romantiska tiden var över, började han visa sitt rätta jag. Han kom med skarpa anmärkningar om vad som helst, utan att tänka på att hans stränga ton sårade mig. Jag försökte ändå hålla ihop familjen, lyssnade på honom, jobbade på arkitektkontoret, var uppskattad där – och hemma hann jag med allt. Ivar bara rynkade pannan och tog ut sitt dåliga humör på mig.
Sen föddes vår lille Anton. När han blev sjuk och inte sov om nätterna, drog Ivar sig undan helt. Han gick och la sig i andra rummet för att inte bli störd. När Anton var fyra år skilde vi oss. Jag var utmattad av Ivars humör och bestämde mig för att uppfostra sonen själv. Ivar gick med på skilsmässan med en lätthet som sårade mig mer än något annat. Det visade sig sen att han redan hade någon annan. Som tur var flyttade han snart iväg med sin nya fru till en annan stad – så slapp jag springa på honom på gatan.
All min ömhet gav jag till Anton.
”Lilla Elin”, sa mamma ofta, ”du är fortfarande ung och söt, kunde gifta om dig, eller åtminstone träffa någon.” Men jag lyssnade inte. Jag arbetade hårt för att ge Anton allt han behövde. Sparade på allt för att ha råd med hans utbildning, hans framtida bröllop – och försakade mig själv. Underhållet från Ivar var ynkligt.
Anton växte upp, klarade sig bra i skolan, pluggade extra på gymnasiet för att komma in på arkitektutbildningen. Jag hade fått honom intresserad av mitt yrke, och när han var klar visste han redan att jag ordnat en plats åt honom på samma kontor där jag jobbat i alla år.
”Jag går snart i pension, och du kommer in som ung medarbetare! Jag har pratat med chefen. Han känner vår familj sen länge och lovade ta emot dig”, sa jag glatt.
Anton kom hem och började genast jobba på arkitektkontoret.
”Jag ska inte svika dig, mamma”, kramade han mig. ”Snart får du vila… generationsskifte!”
Ett år senare gick jag i pension, precis när jag fyllt femtiofem. Då hade Anton redan träffat sin Sanna. En söt blondin med mjuka former och smala ben. Anton var djupt förälskad, och de planerade bröllop.
Jag var glad för hans skull. Men en sak grämde mig – mammas sviktande hälsa. Anna Bergström hade fyllt åttio, och ambulansen stannade allt oftare utanför hennes port. Jag bodde växelvis hos henne när hon mådde som sämst, och skyndade sedan hem till mig, men jag besökte henne varje dag, kom med mat, köpte medicin. Hon frågade alltid om de unga, om vädret, om min hälsa.
”Snart är jag borta, lilla gumman”, sa mamma. ”Men jag är orolig för dig. Inte för Anton – han har ju Sanna. De är unga, starka. Men du har ägnat hela ditt liv åt honom, slitit, lärt upp honom, sparat till bröllopet, och till och med gett pengar till bilen – allt för honom. Du gifte dig aldrig om, reste aldrig till någon solig strand… Det gör ont att se. Och nu har jag varit sjuk i två år, och du sköter om mig igen.”
”Men mamma, jag ångrar inget. Anton är mitt ljus”, började jag.
”Just det – ljuset. Men så får det inte vara. Du har skämt bort honom. Sen bröllopet har det gått ett halvår, men de har inte kommit och hälsat på mig en enda gång. Och jag ligger här på min sista tid. Inte ens till dig kommer de. Är det rätt?” sa mamma.
”De har smekmånad, mamma. De har fullt upp med jobbet”, försvarade jag.
”Nej”, skakade hon på huvudet. ”En mor är en mor. Allt du gjort för honom får man inte glömma. Varken i sorg eller i glädje. Du har skämt bort honom, det har du.”
Jag teg. Sen ringde jag Anton och bad honom komma till mormor eftersom hon mådde dåligt. Anton kom med Sanna, satt knappt en halvtimme, drack lite te och skyndade hem. De bodde hos Sannas föräldrar i deras villa.
Mamma somnade in. Jag grät, sörjde henne – och även mig själv lite grand. Hennes ord ekade i mina långa kvällar när jag satt ensam vid fönstret och mindes hur Anton förr brukade komma hem från jobbet, jag dukade, vi pratade om dagen. Nu var jag ensam.
Men jag tog mig samman. Till allas förvåning började jag jobba på ett dagis. ”Du har högskoleutbildning – och ska skura golv i din ålder?” sa grannarna. Jag svarade: ”Jag har suttit vid ritbordet hela livet. Nu får jag röra på mig. Min mamma jobbade som förskollärare när hon var ung – jag älskade att gå till henne efter skolan.”
Pensionen var liten. Alla sparade slantar hade gått till Anton. Jag var van vid ett enkelt liv, men nu ville jag ha lite mer frihet. Jobbet tog förvisso både ork och tid, men jag hade inget tråkigt. Grannen övertalade mig att följa med till folkparkens sånggrupp, och livet blev genast roligare.
Jag höll mig sysselsatt för att inte störa Anton och Sanna, för att inte lägga mig i deras privatliv. Men det gjorde ont att sonen inte bara sällan kom – han ringde knappt, bara om han behövde något.
Ibland grät jag om kvällarna, bläddrade i album med Antons barndomsbilder. För att inte bli för ensam lät jag förstora de finaste fotona – där vi var tillsammans – satte dem i ramar och hängde upp dem överallt i lägenheten.
Jag stannade ofta framför bilderna, strök med handen över sonens ansikte och log. Ibland kändes det som om han log tillbaka. Sen väntade jag på att telefonen skulle ringa, och blev glad om han någon gång tittade förbi på en kopp te eller för att hämta några gamla kläder.
Anton stannade sällan länge. Han märkte inte ens fotona förrän en dag. Då stannade han, såg på mig och frågade förvånad: ”Varför har du hängt upp dem?”
”Jag vet inte”, mumlade jag. ”Jag är inte ung längre, och jag minns den där gyllene tiden när du var liten.”
Anton nickade och skyndade hem till Sanna, utan att riktigt förstå ”mammas nycker”. Men det kändes som om mamma hjälpte mig från himlen. I sånggruppen fanns en man, Niklas Fredriksson.
”Elin, vi har bara tre karlar i hela kören, och du har lagt beslag på en!” skrattade de andra. ”Vi har försökt i åratal, men du fick honom på nolltid!”
Alla skrattade, och den ”förälskade” Niklas kysste min hand varje gång han följde mig hem efter repetitionen.
Jag tog inte vänskapen på allvar, men tog vänligt emot sextiofemårige solistens uppvaktning. Han var ihärdig – och dyrkade mig nästan.
”Elin, du anar inte hur bra det är med dig. Du är smart, kan lyssna, är lugn och så vacker.”
”Sluta, du får mig att bli högfärdig. Jag kan säga samma sak om dig. Dessutom är du så begåvad – du borde stå på stor scen.”
”Jag har länge funderat på att sluta med konserterna. Man kan sjunga hemma, på fest med barnen. Men jag kom till kören för tio år sen, efter att min fru gick bort. Kvällarna var outhärdliga ensamma. Här finns iallafall en bra ledare, uppträdanden, små högtider – våra möten. Och nu vill jag inte gå härifrån. Jag vill vara nära dig.”
Jag gick hem och tittade åter på fotona och suckade. Anton ringde fortfarande sällan. Inget kunde ersätta våra samtal – varken sången, jobbet eller de goda vännerna.
Men jag höll ut och gladdes åt hans sällsynta besök. Tills han en dag började antyda att mormors lägenhet borde säljas så att han och Sanna kunde köpa något eget.
”Trivs ni inte med hennes familj?” frågade jag oroligt.
”Jo, det är bra, men Sanna vill ha ett eget ställe”, mumlade Anton.
”Då får ni flytta in – imorgon om ni vill!” sa jag. ”Det är en liten tvåa från sextiotalet, men nog duger det för en ung familj.”
”Verkligen?” Antons ansikte lyste upp. ”Du är världens bästa mamma! Jag springer och gläder Sanna. Nu har vi vår egen lägenhet!”
”Ett ögonblick, min son. Lägenheten förblir min”, stoppade jag honom. ”Jag skriver inte över den på någon än. Ni får bo där och skaffa mig barnbarn.”
Anton gick. Snart flyttade han och Sanna in i mormors mysiga lilla lägenhet. Och som jag bett om, föddes deras dotter ett år senare – till allas glädje, och särskilt för föräldrarna.
Jag sade upp mig från jobbet. Nu var det dags att ägna tid åt barnbarnet – och åt mig själv, för att hålla mig frisk. Min beundrare Niklas var så ihärdig att han till slut övertalade mig att flytta ihop. Vi blev ett par, med två lägenheter.
Jag hade vant mig vid rollen som farmor och som fru, och förundrades över hur snabbt livet förändrades på sistone. Jag tackade Niklas för ”andra våren”, och han gladde sig över sin kärlek och tackade ödet för mötet.
Hos de unga gick allt bra. Anton blev mer uppmärksam mot mig, kom allt oftare på besök. En dag tog han upp byte av lägenheter.
”Vi väntar vårt andra barn, mamma”, började han.
”Ja, jag vet, och det gläder mig”, log jag.
”Sanna vill att du flyttar till mormors lägenhet, och vi tar över din – den är tio kvadrat större och har högre i tak. Med två barn skulle det passa oss bättre.”
”Varför ber Sanna alltid dig att fråga, varför säger hon inte själv?” log jag. ”Vet hon att jag inte kan säga nej till dig? Eller varför övertalar hon inte sina föräldrar att bo i mormors lägenhet, och ni tar deras rymliga hus? Hon är ju enda barnet! Då skulle barnen ha gott om plats!”
Anton rodnade och gick. Jag skyndade inte att glädja honom. Jag hade också vant mig vid min lägenhet. Varje sak låg där den skulle, allt var bekant och invant – jag kunde hitta en knappnål med slutna ögon.
Och då hörde jag mammas röst: ”Du har skämt bort honom, Anton, du har skämt bort honom…” Jag bestämde mig för att inte stressa. Andra barnbarnet, en flicka, föddes och gav oss alla många glädjeämnen. De små växte upp tillsammans i ett litet rum, och på helgerna kom de till mig eller till Sannas föräldrar. Där fanns rymd, trädgård, lusthus, egna gungor och bär.
Niklas och jag flyttade ihop i min lägenhet och hyrde ut hans för att få bättre ekonomi. Vi älskade att gå på teater och åka på korta resor – en eller två dagars utflykter. Därför bestämde vi oss för att bo tillsammans.
Först efter tolv år, när Niklas gick bort, flyttade jag till mormors lägenhet – mitt barndomshem.
”Nu, min son, ni kan ta vår lägenhet. Jag klarar mig med den lilla”, sa jag till Anton. ”Jag har rest och sjungit färdigt. Nu blir jag hemma och väntar på flickorna – och på er. Hoppas ni inte överger mig.”
Anton kramade mig och hjälpte mig att flytta in i mina gamla väggar. Han renoverade lätt.
Jag ändrade inget i inredningen. Bara hängde upp de stora fotona av Anton, av mamma och av mig som ung. Och på bordet stod ett porträtt av Niklas.
”Här är vi samlade”, log jag ljust och lugnt mot de älskade ansiktena på bilderna. ”Vad mer kan jag önska? Mina egna väggar och värmen från mina kära.”
Barnbarnen kom och hälsade på. De älskade att sova över hos mig i sitt gamla rum, där deras sängar fortfarande stod. Och länge hördes deras prat blandat med skratt och skämt.
”Nu, flickor, dags att sova!” ropade jag från vardagsrummet. ”Skator ni! Imorgon måste vi vara pigga. Jag ska lära er att göra ostkakor. Snart är ni ju brudar – och jag tänker examinera er i matlagning!””Jag ska minsann lära er allt jag kan”, sade jag och lade täcket över dem. ”Och ni ska lära mig något nytt varje gång ni kommer. Så blir vi aldrig färdiga med varandra.”
Jag släckte lampan och stod en stund i dörröppningen, lyssnade till deras små andetag. I mörkret såg jag mammas ansikte framför mig – inte som sista gången, utan som när hon var ung och skrattade i köket. *Du hade rätt, mamma*, tänkte jag. *Jag skämde bort honom. Men kanske var det inte så dumt ändå. För nu har jag två små som inte är bortskämda – och de kommer alltid att ha mig kvar.*
Jag gick ut i vardagsrummet, satte mig vid bordet och såg på fotona. Niklas log från silverramen. Mamma tittade strängt men med ett leende. Anton som liten – blyg och varm. Och jag själv, en gång så osäker. Nu var jag äntligen hemma, i mina egna väggar, med ett hjärta fullt av kärlek som varken tid eller avstånd kunde ta ifrån mig.
Utanför tornade nattens tystnad som en filt över staden. Och där inne, i rummet bredvid, viskade barnbarnen om något hemligt – precis som jag en gång gjort med mamma.
Jag log för mig själv, reste mig och stängde dörren försiktigt. Livet hade inte blivit som jag tänkt mig. Det hade blivit bättre.
