— Ska vi äta idag? – Pappan hasade in i köket och sjönk ner på en pall vid bordet. Pallbenen skrapade obehagligt mot golvet. Mammans tystnad var kompakt, och i sitt rum spände sig Iris.
— Vem pratar jag med? Titta på mig! – röt pappan och slog näven i bordet.
Iris visste att mamman vände sig om, med ögon som läckte rädsla.
— Vad glor du på? Mat, nu! En karl kommer hem från jobbet. Jag vet hur ni kvinnor är, bara snack och svansviftande, – mumlade han, lägre nu.
Mammans händer slamrade med porslinet medan hon nervöst tog ner en tallrik från torkstället ovanför diskbänken.
— Makaroner igen? Tröttsamt, – morrade pappan. Iris kröp ihop i sitt rum, beredd på ljudet av en krossad tallrik. Men inget hände… Tystnad rådde en stund från köket. Iris smög ut och kikade in. Pappan satt med ryggen mot henne. Mamman vinkade åt henne – försvinn. Och Iris var som bortblåst från dörröppningen. Hon stängde in sig på sitt rum och stirrade i en lärobok, men efter varje mening stannade hon upp och lyssnade. Tyst, verkade det. Pappan var ovanligt lugn idag. Snart hörde hon honom gå förbi hennes dörr till föräldrarnas rum, muttrande för sig själv, och sedan tystnad.
Detta hörde hon nästan varje dag. Hon kunde avlösa köksljuden som en väderlek. Pappan hade inget fast jobb. Han kunde inte stanna länge på en plats på grund av fyllan, klarade sig med tillfälliga slantar. När mamman var borta försökte Iris undvika att vara ensam med honom i lägenheten. Hon gick till kompisar efter skolan eller satt i trapphuset och väntade på mamma.
— Hej. Varför sitter du i trappan? Glömt nycklarna? – Niklas stannade framför Iris. Han bodde på femte våningen.
— Något sånt, – muttrade hon. Det var pinsamt att han sett henne där.
Niklas passerade, gick upp två steg och stannade.
— Du fryser. Sitt inte på betongtrappan. Kom med mig.
Iris svarade inte.
— Kom, – sa Niklas bestämt, och hon lydde. Han var äldre, och hon var van att lyssna på äldre.
Niklas öppnade dörren till sin lägenhet och släppte in Iris före sig.
— Mamma, jag är hemma! Och inte ensam! – ropade han och slog igen ytterdörren.
— Med vem då? – ut i hallen kom Maria, Niklas mamma.
— Hej, – hälsade Iris tyst.
— Hej. Iris, eller hur?
— Tänk dig, jag går uppför trappan, och hon sitter där på trappsteget, – sa Niklas medan han hängde av sig.
— Glömt nycklarna? – frågade Maria. – Ta av er och tvätta händerna, jag värmer lunchen.
Iris gick in i rummet och såg sig omkring. Lägenheten var likadan som deras, men mysigare och finare. Lunchen smakade underbart, fast det bara var vanlig kycklingsoppa och makaroner med korv.
— Tack, det var jättegott, – sa hon.
— Nästa gång, sitt inte i trappan, kom direkt till oss, – sa Maria. – Okej?
Iris nickade.
— Tack, mamma. Vi går till mitt rum. Kom, – Niklas reste sig och vinkade åt Iris. Hon tittade på Maria, som nickade medgivande.
I Niklas rum blev Iris förvånad över att det var städat, inga kläder slängda, rent. På väggen hängde posters med kända band och färgglada motorcyklar.
— Gillar du racing? – frågade hon.
— Inte särskilt, bara snygga posters.
— Jag har ingen dator. Eller jo, pappa krossade skärmen. Inga pengar till en ny.
— Jag har en surfplatta, vill du låna? – erbjöd Niklas direkt.
— Nej, pappa skulle se den och sälja den.
— Kom hit och plugga när du behöver, då.
— Har du bestämt vad du ska plugga efter gymnasiet? – Iris rörde vid en modell av ett flygplan. – Har du byggt den själv?
— Självklart. Jag vill in på flygteknikprogrammet på universitetet.
— Bli pilot?
— Nej, konstruera flygplan, – log han nedlåtande.
Han var populär bland alla hennes klasskompisar. Snygging. Imorgon skulle hon berätta för tjejerna i skolan att hon varit hemma hos Niklas – de skulle bli gröna av avund.
Tiden försvann i prat. Iris kollade på klockan och for upp.
— Jag måste gå, mamma är nog hemma snart.
Hon ville verkligen inte gå, men ville inte missbruka gästfriheten heller. Niklas följde henne till hallen.
— Kom hit, sitt inte i trappan, – sa han vid dörren.
Iris klev in i sin lägenhet och såg mammans kappa på hängaren. Från köket hördes porslinsskrammel – mamma lagade middag.
— Var har du varit så här sent? – tittade hon ut från köket.
— Jag var på femte våningen, i lägenhet femton.
— Snoka inte runt i folks lägenheter. Vad ska folk tro om oss? Ska du äta?
— Nej, faster Maria gav mig mat. Jag ska göra läxor. Är han hemma? – Hör du inte? Snarkar som en ångvält. Var fick han pengar ifrån? Full igen, – suckade mamman.
Från den dagen var Iris ofta hos Niklas. Om hon mötte honom i korridoren nickade hon och rodnade. Han hälsade och gick förbi.
Ibland var Niklas inte hemma – han tränade på en idrottsklubb om kvällarna. Då berättade faster Maria om sin son, om sin man som dött för några år sedan.
Vintern blev vår, sommaren kom. Iris gick inte upp till Niklas längre, hon var med kompisar eller satt på bänken utanför huset.
— Varför kommer du inte? – frågade Niklas en dag när han mötte henne på gatan. Iris ryckte på axlarna.
— Har du tagit studenten? När åker du för att plugga?
— Jag åker inte. Jag ska plugga här på tekniska högskolan. Vill inte lämna mamma ensam.
— Vad kul! – gladde sig Iris.
Och på hösten gick hon upp till honom en gång, låtsades hon inte kunde lösa en uppgift. Men det funkade inte att snacka som förr. Iris var blyg för Niklas, kände sig stel och obekväm. Han hade förändrats, blivit äldre och ännu snyggare.
Den vintern dog pappan – förgiftad av hembränt. Mamma grät inte ens på begravningen, men Iris tyckte synd om honom. Nu fanns ingen anledning att vänta på mamma, ingen anledning att gå upp till Niklas.
Mamma ryckte fortfarande till vid dörrklockan, och i hennes ögon syntes skräck.
— Mamma, vad är det? Han är ju borta, – sa Iris.
— Vanan, – svarade mamma.
Iris gick i ettan på gymnasiet. En kväll stod hon vid fönstret och väntade på Niklas.
— Varför sitter du i mörkret? Spanar du efter Niklas? – mamma kom in och tände lampan.
— Bara tittar ut, – sa Iris argt, tagen på bar gärning.
— Han är vuxen, har en tjej. Snygg. Läs dina läxor istället, – suckade mamma.
Niklas har en tjej! Hjärtat brast av sorg och svartsjuka. Iris hade inte sett henne, men hatade henne redan. En dag mötte hon dem på gården.
— Iris? Hej, varför kommer du inte? – frågade Niklas vänligt. Hans tjej stod bredvid och betraktade Iris med iskall blick. På grund av sin längd såg hon ner på henne, nästan föraktfullt, som en mus. Niklas var lång han med, men han såg på Iris på ett annat sätt.
— Vilken klass går du i nu?
— Sista året.
— Tiden går fort. Du har blivit snygg, vuxen, känner nästan inte igen dig. Vad ska du plugga?
— Niklas, kom. – Tjejen drog otåligt i hans arm.
— Hej, lycka till! – sa Niklas, och de gick arm i arm.
Iris följde dem med blicken. *Kall som en fisk, med isbitar istället för ögon, * tänkte hon argt. *Visst, Snödrottningen skulle passa, men det är för mycket ära.* Och Iris kallade henne i hemlighet för Fisken.
Tiden gick. Iris tog studenten och började på läkarprogrammet. Niklas fick sin examen, skaffade sig ett jobb och snart en bil. Iris lärde sig känna igen motorljudet och rusade till fönstret när han körde fram till porten.
En dag gick Iris hem från universitetet och mötte Maria på gården. Hon haltade och gick långsamt med käpp.
— Hej, faster Maria, – hälsade Iris. – Vad är det med dig, varför haltar du?
— Benet gör ont, outhärdligt. Knappt kunna gå. Läkaren säger att jag måste opereras, få en ny höftled, men jag är rädd, – klagade Maria.
— Säg vad du behöver, jag kan springa till affären, det är inget besvär, – erbjöd Iris genast.
— Gå du, Niklas är aldrig hemma…
Så började Iris att återigen springa upp till Niklas, men träffade honom sällan. Hon handlade och hjälpte till med städningen hos hans mamma.
En dag tog hon mod till sig och frågade om Niklas tjej.
— Laila är förstås vacker, men så manierad. Hon är alltid tyst, man vet inte hur man ska få kontakt med henne. Hon känns främmande. Du är liksom en av oss. Inte en sån brud min son behöver, – suckade Maria. – Varför frågar du? Är du kär i honom?
Iris såg ner i golvet.
— Var inte ledsen. Hade du varit äldre hade du varit den bästa fru åt Niklas. Du kommer att hitta din kärlek.
— Jag vill inte ha någon annan kärlek, – sa Iris tyst och sprang därifrån.
En dag gick hon upp till Maria för att fråga vad hon skulle handla. Dörren öppnades av Fisken.
— Vad vill du? – frågade hon ovänligt.
— Jag skulle till faster Maria…
— Hon är inte här. Niklas har kört henne till sjukhuset.
Det såg ut som om Fisken medvetet höjde hakan för att se ner på Iris.
— Varför springer du hit hela tiden? – Fiskens isögon blixtrade.
— Jag springer inte, jag hjälper faster Maria, handlar åt henne.
— *Hjälper*, säger du. Kom inte hit mer. Om det behövs, hjälper jag själv. Vi ska snart gifta oss, Niklas och jag, och bo här. Försvinn härifrån, annars försvinner saker efter dig, – sa Fisken grovt.
— Vilka saker? – fräste Iris.
— En ring. Jag lämnade en ring på handfatet i badrummet. När jag kom tillbaka var den borta. Du tog den, vem annars?
— Jag går inte längre än hallen, – utbrast Iris argt.
— Det vet jag inte, du kanske har varit här när jag inte var hemma. Lämna tillbaka den snällt, annars ringer jag polisen. – Fisken lutade sig fram, isögonen var nära. Iris ryggade.
— Jag har inte tagit din ring!
— Bevisa det. – Fisken tog ett steg mot henne, ögonen allt närmare. Iris orkade inte, ryckte upp dörren och stötte ihop med Niklas.
— Varför skriker ni så? Man hör det i trappan. – Niklas såg från Iris till Fisken. Iris vände sig om.
Fisken rätade på sig och log älskligt mot Niklas.
— Redan hemma? – frågade hon som om inget hänt.
Iris ville fly, men Niklas höll fast hennes arm.
— Vad har hänt?
— Hon… Hon anklagade mig för att ha tagit hennes ring. Jag har inte tagit något, jag gick inte ens in i badrummet.
— Vilken ring? – Niklas höll Iris hårt i armen och såg på Fisken.
— En med rosa sten. Jag tror jag tappat den, vet inte var. Jag frågade om hon sett den, – förklarade Fisken med honungssöt röst.
— Hon ljuger! Hon sa att jag tog den, ville ringa polisen. – Iris slet sig loss och sprang nerför trappan. Tårarna kvävde henne.
— Dra åt helvete båda två! – sa Iris förtvivlat när hon flög in i sin lägenhet och slog igen dörren.
— Vad är det? – mamma tittade ut i hallen.
— Mamma! – Iris kastade sig i hennes famn och berättade allt.
— Ringen kommer nog fram, gråt inte. Niklas reder ut det, – tröstade mamma sin gråtande dotter.
Nästa dag kom Niklas själv. Mamma var inte hemma.
— Vi måste prata, – sa han.
Iris visade in honom i sitt rum. När han såg sitt eget foto på byrån, flinade han. Iris hade glömt bort det. Hon rodnade och såg ner.
— Stulit från mig? Och du säger att du inte snattar. Iris förvirrad rodnade ännu mer.
— Det är lugnt, jag saknar det inte. Jag kom för att be om ursäkt. Ringen dök upp.
— Var?
— Spelar det någon roll? – nu såg Niklas bort.
— Jo, det gör det. Hon anklagade mig för stöld. Tror du det är kul? – Iris röst darrade av sårad stolthet.
Niklas tog henne på axlarna.
— Iris, förlåt. Jag trodde inte en sekund på att du tog den. Ärligt. Laila gillade inte att du kom så ofta, så hon bestämde sig för att baktala dig, så att du skulle sluta komma. Ringen… Den ramlade ur hennes ficka när hon tappade jackan.
— Och du förlåter henne? Tänk om hon anklagar din mamma för stöld? Hon är kapabel till vad som helst. Fisken är kall!
— Sluta! Hon är bara svartsjuk. – Niklas såg strängt på Iris och tog bort händerna från hennes axlar.
— Niklas! Ser du inte?
— Vad ser jag inte? – Niklas såg på henne med medlidande. Han var uppenbarligen trött på samtalet.
— Jag älskar dig! – sa Iris och blev själv rädd för sin djärvhet. – Älskar dig sen femte klass. Niklas, gift dig inte med henne, snälla. – Tårarna skälvde i hennes ögon, hans ansikte suddades ut.
— Iris, gråter du? Det blir inget bröllop. Vi gjorde slut.
— På riktigt? – Iris blinkade, och tårarna rann nerför kinderna.
— Dumma dig. – Niklas tryckte Iris mot sig. – Mamma skrivs ut från sjukhuset om en vecka. Gå upp till henne och hjälp till om det behövs.
— Självklart! Du behöver inte be.
Niklas gick därifrån sorgsen och tankfull, medan Iris nästan hoppade av glädje. Inget bröllop!
Iris sprang upp till faster Maria varje dag, handlade, tvättade golv, hjälpte till med matlagning. Hon såg inte Niklas, han kom hem sent. Alla kvällar tillbringade hon på femte våningen. Mamma bara skakade på huvudet.
En dag mötte Iris Niklas i trappan. Han luktade tydligt alkohol.
— Niklas, har du druckit? – Iris såg på honom med skräck, tänkte på pappa, på rädslan i mammas ögon…
— Än sen då? – vacklade han mot henne. Iris backade, utan att ta blicken från hans skrämda ansikte. – Iris, varför ser du så rädd ut? Var inte rädd, jag kommer inte bli som din pappa… – sa han plötsligt med klar röst.
Och på lördagen kom han till Iris med en bukett blommor och bjöd henne på bio. Lycklig var hon!
Nu dröjde sig Niklas inte kvar om kvällarna, han skyndade hem, där Iris och hans mamma väntade. Han drack inte mer. De gick ofta på bio, promenerade och satt i hans rum och kysstes…
Iris kärlek tinade till sist Niklas hjärta.
— Lycka till, barn. Var inte elak mot henne, Niklas, – bad mamman när han friade till Iris.
— Jag lovar, aldrig vara elak… Iris tryckte sig mot honom, som en smal ung björk mot en hög ek.
