I dag såg jag Maja sitta i trapphuset igen. Hon satt hopkrupen på den kalla betongplattan, och jag stannade till. ”Varför sitter du här?” frågade jag. Hon ryckte på axlarna och mumlade något om nycklar. Jag förstod att hon inte ville berätta sanningen. Hennes pappa, Lars, drack. Det var ingen hemlighet i huset. ”Kom”, sa jag och tog henne i handen. ”Min mamma har lagat middag.”
Maja tvekade, men följde med upp. Min mamma, Kerstin, öppnade dörren log och sa: ”Hej Maja, vad trevligt! Kom in.” Maja tittade ner i golvet och sa: ”Tack.” Vi åt makaroner med falukorv, och hon slevade i sig som om hon inte ätit på en vecka. Efter maten gick vi in på mitt rum.
Hon såg sig omkring på mina affischer. ”Gillar du bilar?” frågade hon. ”Nej, jag gillar designen. Vill du ha min surfplatta? Du kan använda den när du pluggar.” Maja skakade på huvudet. ”Nej, pappa skulle sälja den.” Jag sa: ”Kom till mig istället, du är alltid välkommen.”
Maja berättade sen att hennes pappa hade slagit sönder deras dator. Hon var rädd för honom, det märktes. Men hon sa inget mer, bara att hon pluggade för att komma in på läkarprogrammet.
Tiden gick. Maja började komma oftare till oss. Min mamma tyckte om henne. Själv var jag upptagen med skolan och träning. Jag träffade en tjej, Ebba. Hon var snygg, men kall som en fisk. Jag märkte att Maja såg ner när jag pratade om Ebba.
En dag mötte jag Maja utanför huset. Hon stod och väntade vid brevlådorna. ”Du kommer aldrig upp längre”, sa hon. Jag sa att jag hade mycket. Sen frågade hon om jag skulle flytta för att plugga. ”Nej”, sa jag. ”Jag stannar här. Mamma är sjuk, jag måste vara kvar.” Hon log, och jag såg att hon blev glad.
Hennes pappa dog i vintras – förgiftad av hembränt. Maja grät inte på begravningen, men hennes ögon var tomma. Min mamma sa: ”Nu får hon det bättre.” Men Maja kom inte upp till oss längre. Det var som om hon försvann in i sig själv.
En kväll såg jag henne stå i fönstret i lägenheten mitt emot. Hon tittade efter mig när jag kom hem med Ebba. Det kändes obehagligt. Ebba sa: ”Varför håller du på med den där flickan? Hon är ju bara barnet.” Jag svarade inte. Men jag tänkte på Maja, på hur hon suttit i trappan och varit rädd.
Senare, när mamma fick ont i höften, kom Maja tillbaka. Hon hjälpte mamma med matinköp och städning. Ebba blev svartsjuk. En dag öppnade Ebba dörren och sa till Maja: ”Du är inte välkommen här längre. Du stal min ring.” Maja sprang därifrån, och jag kom precis ut. Hon berättade vad som hänt, grät. Jag letade efter ringen och hittade den i Ebbas jackficka. Jag förstod. Ebba hade ljugit. Jag gjorde slut med Ebba samma kväll.
Nästa dag gick jag ner till Maja. Hon satt på sin säng, och på hyllan såg jag ett gammalt fotografi av mig som jag gett henne för år sedan. ”Du har sparat den”, sa jag. Hon rodnade. ”Förlåt för ringen”, sa jag. ”Det var Ebba som hittade på.” Maja tittade på mig med tårfyllda ögon. ”Jag älskar dig”, sa hon. ”Ända sedan femman.” Jag blev överrumplad. ”Men… jag är för gammal för dig”, sa jag. ”Det spelar ingen roll”, viskade hon. ”Du är den enda.”
Jag tog henne i handen. ”Ingen mer Ebba”, sa jag. ”Bara du och jag.”
Nu sitter jag här och skriver. Maja sover bredvid mig. Hennes mamma, Anna, välsignade oss. Min mamma har blivit bättre och skrattar igen. Jag har lärt mig en sak: den som är rädd blir sällan älskad, men den som vågar älska vinner allt.
