Hörru, jag måste berätta det här. Gunnel satt där och slickade i sig den vita grädden från teskeden. Framför henne på bordet stod den där tårtan som hon köpt för sin första pension. Den hade kostat artonhundra kronor. Hon hann knappt smaka innan Moa la ifrån sig skeden, torkade sig om munnen med en servett och sa: ”Gunnel, nu är du pensionär. Du har inte så mycket att lägga pengar på. Dennis och jag har bestämt oss för att minska hjälpen.”
Gullan tittade ner i sin tomma kaffekopp. Teet hade kallnat. Något inne i henne knäppte torrt och hårt. ”Vad menar ni med minska?” frågade hon. Moa ryckte på axlarna. ”Du fick din första pension igår. Tjugoett tusen kronor. Hyran är på fem och ett halvt. Du har gott om pengar till mat. Varför ska du ha mer?”
Dennis satt bredvid. Han tittade ner i tallriken och petade med gaffeln på tårtbottnen. ”Dennis, tycker du också så?” frågade Gullan. Han ryckte på axeln. ”Mamma, vi har bolån. Bilen är tagen på kredit. Moa måste fixa tänderna. Du sitter ju hemma. Du behöver varken månadskort eller nya kläder.” Gullan drog fram en pappersservett och en penna. ”Jag sitter hemma. Med era barn.” ”Men du är ju mormor!” sa Moa irriterat. ”Det är din glädje!” Gullan skrev en siffra på servetten. ”De femton tusen ni har gett mig var inte hjälp. Det var betalning för mitt arbete.” Moa skrattade till. Det var inte roligt. Det var ilska. ”Hörru, nu slår taxametern igång. Vilket arbete? Du sitter ju med dina egna barnbarn!” ”Fyrtio timmar i veckan. Plus att jag hämtar dem på förskolan. Plus att jag lagar mat åt dem från mina egna varor.” ”Vi har gett dig barnbarn!” skrek Moa. ”Ni födde dem åt er själva, Moa lilla.”
Dennis kastade gaffeln i tallriken med en smäll. ”Mamma, sluta. Moa har rätt. Att betala sin egen mamma för att vara med sina barnbarn är vansinne. Vi skickar inga fler pengar. Punkt slut.” Gullan reste sig utan ett ord. Hon gick fram till byrån, öppnade översta lådan och tog fram en nyckelknippa. Hon gick tillbaka till bordet och kastade nycklarna framför sonen. Metall skramlade mot tallrikskanten. ”Vad är det här?” frågade Dennis och rynkade pannan. ”Nycklarna till er lägenhet. Nu när jag bara är en kärleksfull mormor, inte en gratis nanny, så ändras mitt schema.” Moa fick röda fläckar över halsen. ”Hur ska jag förstå det, Gunnel?” ”Det är enkelt. Från och med i morgon lämnar ni Teo och Lova själva på förskolan. Ni tar hand om dem när de är sjuka. Barnen är med er på helgerna.” ”Jag jobbar!” röt Moa. ”Jag har också jobbat. Fyrtio år på fabriken. Nu vilar jag.” Gullan gick till ytterdörren och öppnade den. ”Har ni druckit klart? Ätit klart? Dörren är där.”
Dennis reste sig först. Han var röd i ansiktet. Han slet åt sig jackan från hängaren. ”Du kommer att ångra dig, mamma. Du kommer att ringa när du blir ensam.” Gunnel svarade inte. Hon stängde dörren och vred om låset.
På måndagen vaknade Gullan klockan åtta. Köket var tyst. Ingen bad att få sätta på Bolibompa. Ingen hällde saft på den rena duken. Hon kokade riktigt kaffe och tog fram sin finaste kopp. Klockan kvart över åtta ringde det på dörren. Långt, fräckt, oavbrutet. Gullan gick fram och tittade i titthålet. I trapphuset stod Moa. Hon höll telefonen fastklämd mellan kinden och axeln. I ena handen hade hon en gul matkasse, i den andra höll hon fyraåriga Lova i jackhuven. Bredvid stod sexårige Teo och skruvade på sig. ”Öppna!” skrek Moa mot dörren och ryckte i handtaget. Gullan tryckte in knappen på porttelefonen. ”Jag sover, Moa.” ”Sluta larva dig, Gunnel! Jag måste vara på jobbet klockan nio! Det är karantän på förskolan, jag tänker inte gå dit.” Barnen gnällde. Lova började gnugga ögonen med en smutsig vante. ”Jag är pensionär. Jag har mina rutiner.” Moa sparkade på dörren. ”Då lämnar jag dem här! På mattan! Ni får förklara för socialtjänsten!” Gullan lutade pannan mot den kalla metalldörren. ”Gör det. Agda i trappan är hemma. Hon ringer polisen direkt. Jag säger att mamman övergav barnen i trappuppgången och sprang.” Det blev tyst. Bara Moas andetag hördes. ”Du är galen. Din gamla kärring”, väste hon till slut. Sedan hördes steg, hissen skramlade och de var borta.
Gullan gick ut i köket. Kaffet hade kallnat. Hon hällde ut det i vasken och kokade nytt. Händerna darrade lite. Men hon kände sig lugn någonstans långt där inne. Dennis ringde vid lunch. Gullan svarade inte förrän han ringt tredje gången. ”Ja.” ”Har du helt tappat förståndet?” skrek Dennis i luren. I bakgrunden hördes bilar. ”Moa fick en varning! Hon var två timmar sen för att hon fick köra ungarna till min svärmor på andra sidan stan!” ”Jaså, hur mår Märta då?” frågade Gullan med lugn röst. ”Blev hon glad över barnbarnen?” ”Sluta! Varför satte du upp den här cirkusen?” ”Dennis, jag varnade dig. Mina tjänster kostar pengar. Du vägrade betala.” ”Vilka pengar? Det är ditt eget blod!” Gullan tog servetten med gårdagens siffror. ”Blod? Okej. För tre månader sedan lånade du hundratrettio tusen kronor av mig till växellådan. Har du betalat tillbaka?” Dennis tvekade. ”Jag betalar. Så fort lönen kommer.” ”Det gör du inte. Och jag tog ett lån för den summan. Jag betalar ränta varje månad ur min pension. Tjugoett tusen minus fem och ett halvt till hyran, minus fyra för billånet. Hur mycket blir kvar?” ”Jag kommer ju med mat till dig!” ”En gång i månaden. Två påsar pasta och en kyckling för två tusen. Barnen åt för tre tusen i veckan hos mig.” ”Mamma, du räknar ju alltid!” tjöt Dennis. ”Jag har fått lära mig. När ens egen son börjar räkna min pension.” Gullan lade på luren och stängde av ljudet på mobilen.
På kvällen plingade bankappen till. En överföring från Dennis på fem tusen kronor. Meddelandet löd: ”Här. Ta och kväv dig.” Gullan skickade tillbaka pengarna. Hon skrev inget meddelande.
Två veckor gick. De levde som främlingar. Ingen ringde. Gullan promenerade i parken, läste böcker och lämnade in sin gamla kappa på kemtvätt. På fredagskvällen bakade hon äppelpaj. Bara för sig själv. Doften av kanel spred sig genom hela lägenheten. Då ringde det på dörren. Hon öppnade. Där stod Dennis Lindqvist. Han såg tilltufsad ut. Ögonen fladdrade. Bredvid honom stod Teo i en smutsig blå jacka. ”Mamma, du måste hjälpa mig.” Han knuffade in sonen i hallen. ”Vad har hänt?” ”Moa är på sjukhus. De misstänker blindtarmsinflammation. Jag ska åka dit och prata med kirurgerna. Lova är hos Märta. Jag har ingenstans att göra av Teo. Kan han stanna till i morgon? Snälla.” Gullan tittade på barnbarnet. Teo stod med böjt huvud och höll hårt i sin surfplatta. ”Okej. Kom in, Teo. Ta av dig jackan.” Dennis andades ut som om han släppt en säck potatis. ”Tack, mamma. Jag ringer i morgon.” Dörren hann stängas innan Gullan fick fråga vilket sjukhus.
Teo tog av sig jackan och slängde den på golvet. ”Ta upp den och häng den på kroken”, sa Gunnel lugnt. Pojken tittade på henne under lugg, men han tog upp jackan. ”Är du hungrig?” ”Nej. Vi har ätit på Max.” De satt i köket. Gullan skar pajen. ”Hur mår mamma? Hade hon ont i magen?” Teo åt med god aptit. ”Mamma har inte ont i magen.” Gullan stannade. Kniven stannade en millimeter från tallriken. ”Varför sa pappa att hon var på sjukhus?” ”Vet inte. Mamma provade baddräkt hemma. De ska åka på spa-hotell. Det är moster Vivekas födelsedag.” Inuti Gullan slog något igen med en tung, dov smäll. Hon lade ifrån sig kniven, torkade händerna och tog upp mobilen. Hon gick in på Vivekas sida. Första storyn laddades med glad musik. En träbrygga. Ett bubbelbad. Moa i en ny grön bikini och champagneglas i handen. Bildtexten: ”Tjejer är tjejer! Männen betalade helgen!” Publicerat för fyrtio minuter sedan. Hotellet och konferensanläggningen Tallåsen låg två mil utanför stan. Telefonen pipte till. Ett meddelande från Dennis: ”Mamma, falskt alarm. Ingen blindtarmsinflammation. Men läkarna sa att hon skulle vila. Vi är hos hennes mamma till på söndag. Låt Teo stanna hos dig två dagar. Puss.”
Gullan satt länge och tittade på skärmen. Sedan tittade hon på Teo, som höll på att breda ut äppelmos över bordet. ”Teo, ta på dig.” Pojken tittade upp. ”Vart då? Vi kom ju just.” ”Vi åker till mamma. Vi ska gratulera moster Viveka.”
Taxin kostade tolvhundra kronor. Det luktade billig parfym och blötsnö. Teo somnade i baksätet. Gullan tittade ut genom rutan. Kala, svarta träd for förbi. Hon kände ingen ilska. Bara en kall, lugn beräkning. Bilen stannade utanför de smidda grindarna till Tallåsen. Gullan betalade, klev ut i kylan och ledde ut den sömniga Teo. Han gäspade och gned sig i ögonen. Jackan satt snett. Mössan hade glidit åt sidan. I receptionen stod en lång tjej i strikt uniform. ”God kväll. Vet du var Viveka Sjöbergs fest håller till?” ”Pärlsalen, till höger längs korridoren. Ska jag följa dig?” ”Vi hittar själva.” Gullan höll Teo hårt i handen. De gick längs korridoren med mjuk matta. Dämpad loungemusik hördes. Det doftade parfym och grillat kött. Hon tryckte upp den tunga ekdörren till Pärlsalen.
Därinne var det kanske tjugo personer. Ett långt bord var fullt av tilltugg. Det var dämpad belysning. En knubbig man höll på att hålla ett tal. Moa satt bredvid födelsedagsbarnet i en klänning med bara axlar och uppsatt hår. Dennis satt mittemot, tillbakalutad i stolen och skrattade. I handen höll han ett glas whisky. Gullan klev in. Stegen hördes tydligt mot parkettgolvet. Teo snubblade på en stolsfot och gnällde till. Några personer vände sig om. Talet tystnade. Dennis vred på huvudet. Leendet försvann så snabbt att det såg ut som om någon torkat bort det med en trasa. Han blev vit i ansiktet. ”Mamma?” flämtade han. Glasglaset klirrade mot tallrikskanten. Moa lutade sig fram och hennes ögon blev runda som tefat.
Gullan gick fram till deras bord. Hon skrek inte. Hon svor inte. Hon pratade med låg, tydlig röst, men hela salen hörde. ”Dennis. Ni glömde ert bagage.” Hon sköt fram Teo. Han sprang till sin mamma, tryckte ansiktet mot hennes fina klänning och lämnade en fuktig fläck från den smutsiga jackan. ”Mamma, jag är hungrig!” gnällde Teo. Moa pressade ihop käkarna så att musklerna buktade. ”Gunnel, vad håller du på med?” väste hon. ”Du gör oss till åtlöje inför våra vänner! Försvinn och ta med honom!” Viveka reste sig. ”Dennis, vad är det här för cirkus? Ni sa att barnen var ordnade.” Dennis hoppade upp och grep Gullan om armbågen. Hans fingrar sved. ”Varför kom du? Jag bad dig ju!” Gullan tittade sakta ner på hans hand, sedan upp i hans ögon. Som om han vore ett hinder. Som tomma intet. ”Ta bort handen, Dennis.” Han släppte tvärt. ”Ni ljög för mig”, sa Gullan högt, så att gästerna hörde. ”Om blindtarmsinflammationen. Om sjukhuset. Ni dumpade barnet som en väska på en förvaringsstation och åkte iväg för att dricka.” ”Vi är trötta! Vi har rätt att vila!” skrek Moa. ”Det har ni. Men på egen bekostnad. Barnen får vara med. Jag är pensionär. Min arbetsdag är slut.” Gullan vände sig om. ”Mormor!” skrek Teo. Hon vände sig inte om. Hon gick mot dörren med blicken rakt fram. I ryggen skrek sonen: ”Du är inte min mamma längre! Glöm vårt nummer!” Sedan stängdes dörren.
Det var tyst i korridoren. Gullan rättade till kragen på kappan. Hon beställde en taxi tillbaka. Det kändes som en konstig tomhet i bröstet. Men av någon anledning var det väldigt lätt att andas.
På söndag eftermiddag vreds en nyckel om i låset till Gullans lägenhet. Dörren skakade av ett slag. Sedan ringde det. Långt, ursinnigt. Gunnel kokade te i sin favoritkopp med katter på. Hon skyndade sig inte. Hon stängde av vattenkokaren, torkade av bänken med en svamp och gick fram till dörren. Hon öppnade inte. ”Vem är det?” ropade hon. ”Öppna!” Dennis röst sprack. ”Har du bytt lås?” ”Ja. Låssmeden var här i morse. Det kostade två och ett halvt tusen kronor. Från min pension.” Dennis dunkade näven i dörren. ”Är du inte klok? Moa har inte pratat med mig på två dagar! Viveka kastade ut oss från festen! Och min chef var där, han såg allt!” ”Dina problem, Dennis.” ”Lämna ut mina grejer!” skrek han från trapphuset. ”Verktygen, metspöna, vinterskridskorna. Allt som ligger på balkongen.” ”Det kommer i en kartong på fredag. Vid sopnedkastet.” ”Du är sjuk! Du gjorde ditt barnbarn till ett åtlöje! Du har förstört ungens psyke!” ”Det är föräldrarna som förstör hans psyke när han är i vägen för champagne på ett spa-hotell.” Det blev tyst. Sedan sa Dennis genom tänderna: ”Du kommer att dö ensam. Ingen kommer att räcka dig ett glas vatten.” Gullan log. Mot sin spegelbild i titthålet. Leendet var hårt. ”Jag köper en vattenkylare med hemleverans. Hej då, Dennis Lindqvist.” Hon gick ifrån dörren. Stegen i trappan tystnade.
I köket doftade nytt te och frid. I lägenheten fanns inga andras smutsiga skor, inga trasiga leksaker, inga skrikande släktingar. För första gången på många år tillhörde hon bara sig själv. Gunnel satte sig vid köksbordet och drack en klunk varmt te.
Hur skulle du ha gjort i hennes ställe? Låtit barnet stanna och sväljt lögnen, eller åkt dit med honom till festen?
