Tio år har gått sedan Kerstin lämnade Anders och deras två små döttrar. Hon ville inte bli hans vårdare när han blev bunden till rullstolen, och nu står hon återigen framför det gamla huset för att be om pengar. Efter att hennes andre man övergav henne befinner hon sig i ekonomisk ruin. Hon ser sliten ut, märkt av årens tyngd, när hon dyker upp vid ytterdörren. Anders, som ensam har fostrat Ylva och Kajsa, släpper motvilligt in henne. Luften är fylld av olösta konflikter, och flickorna, som nu är tretton och tio, står tysta och kalla vid sin fars sida.
Middagen blir ett enda långt, obehagligt prov. Samtalet känns forcerat, och verkligheten är smärtsamt påtaglig: Kerstin har inte varit en del av deras vardag. Flickorna svarar artigt men distanserat på hennes försök att närma sig, medan Kerstin sitter i ett hem som vilar på minnen hon aldrig varit med om att skapa. Det är uppenbart att hon är en främling som försöker hitta en plats i en familj som sedan länge lärt sig leva utan henne.
Efter middagen tar Anders fram en gammal, sliten sagobok med tejp över ryggen. Den heter ”Lilla Rävens äventyr”. Det är inte bara en barnbok; i marginalerna har han skrivit ner allt viktigt från flickornas liv – födelsedagar, framsteg, sorger och stunder av rädsla. Han ber Kerstin läsa högt för döttrarna, och på så sätt tvingas hon möta det dagliga livets sanna tyngd och den barndom hon själv valt bort. Hennes röst darrar medan hon läser, och flickorna betraktar noga kvinnan de tidigare bara sett på gamla foton. Ögonblicket rör dem till tårar, och samtalet som följer gör att de vågar ställa de svåra frågorna. Kerstin tvingas konfrontera sanningen utan att gömma sig bakom bortförklaringar. Hon erkänner att hon inte funnits där under deras födelsedagar, att hon inte delat deras rädslor eller sett dem växa upp.
Till slut ger Anders henne tillräckligt med kronor för att hon ska kunna komma på fötter, men han gör klart att det inte handlar om förlåtelse eller om att sudda ut det förflutna. Han ger henne boken, så att hon äntligen kan avsluta den historia hon själv lämnade mitt i. Därmed lär han döttrarna att medkänsla är viktigt, men att den inte kräver att man förnekar gammal smärta. När Kerstin går, vänder familjen blad. De lämnar den gamla, tunga berättelsen bakom sig och börjar skapa ett nytt kapitel tillsammans.
