Sten hittades död på morgonen, och hunden hade ylat sedan i går kväll. Ylva hörde ylandet genom två staket, men hon gick inte ut, för Tor ylade ofta, och hon hade för länge sedan slutat stiga upp för sådant. Ylandet var lågt och utdraget, utan uppehåll, och vid midnatt var det en del av natten, som vinden eller bruset från vattnet i rören.
Distriktspolisen kom vid lunch, plomberade dörren och åkte. Han skrev papper på motorhuven, rökte och tittade bort mot hunden, men gick inte fram. Han ropade över staketet till Ylva att kroppen hade förts till lasarettet och att man måste försöka hitta släktingar. Sedan slog han igen bildörren och försvann längs hjulspåren, och lämnade två djupa spår i leran. Hunden blev kvar. Han satt i kedjan med nosen mot himlen, och ljudet kom från honom jämnt och lågt, som från ett rör som någon glömt att stänga av. Inte skall, inte gnäll. Ett ylande. Ett sådant som får det att värka under revbenen om man lyssnar för länge.
Ylva stod vid sin grind och såg över vägen in på Stens gård. Leran efter nattens regn glänste i hjulspåren, och från marken steg en doft, tung och fuktig, som från ett nyupptaget land.
Staketet lutade, tre spjälor låg i nässlorna, men grinden stängdes med ståltråd, och ståltråden var vriden prydligt i fyra varv. Gubben lagade inte staketet, men grinden låste han varje kväll. Det visste Ylva, för hon såg från köksfönstret hur han kom ut i skymningen och vred ståltråden med torra fingrar. Hon gick över vägen, vred upp ståltråden och klev in på gården. Det luktade våt jord, hund och något surt – stillastående vatten från tunnan vid boden.
Tor slutade yla och vred på huvudet. Rödbrun, med svart sadel längs ryggen, stor, som en schäfer som någon blandat med vanlig bondhund. Han var grå i nosen, och ögonen var gula och lite grumliga, som hos gamla hundar som sett mer än de behövt.
Kedjan gick från stolpen till halsbandet. Tjock, med stora länkar, fem meter lång. Ylva hade känt den kedjan i sju år. Varje sommar såg hon från fönstret hur Tor gick i en båge och trampade upp en ränna i jorden.
Rännan hade med åren blivit djup, upp till anklarna, och i den stod regnvatten. På vintern täcktes kedjan av rimfrost, och länkarna smällde mot varandra i vinden. Men nu lade Ylva märke till något hon inte sett förut: på ena sidan, där kedjan dragits som hårdast, var länkarna nötta tills de glänste. Metallen var polerad som ett dörrhandtag som tas i varje dag. Hunden hade alltid dragit åt ett håll. Han hade inte rusat omkring, inte ryckt runt i cirklar. Åt ett håll.
Vid stolpen stod en skål. En aluminiumskål, bucklig, med rester av gröt. Gröten hade torkat. Bovetekornen satt fast på kanterna, och på ytan låg en hinna av stelnat fett. Bredvid stod en annan skål med vatten, och i den flöt ett löv.
Sten måste ha gett hunden mat på morgonen samma dag han dog. Eller kvällen innan. Ylva såg på skålen och rättade till sjalen på huvudet, för händerna sökte sig till något vant. I sju år hade hon sagt till grannarna att gubben plågade sin hund. Hon sa det till Märta på Konsum, till brevbäraren Eivor och till sin dotter i telefon. Kedja, hundkoja, gröt – och inte en enda promenad.
Ett levande väsen vid en stolpe. Och varje gång hon sa det kände hon sig i besittning av sanningen, den rättfärdighet som värmer bättre än en kamin och inte kräver bevis. Sanningen var ju självklar: hunden satt fast, husse teg, alltså var han skyldig.
Eivor kom en timme senare. Hon hade bröd och mjölk med sig, för hon brukade bära hem sådant till Sten och visste nu inte vem hon skulle ge det till. Hon sa att hon sett honom i lördags, när han hämtade ut sin pension och köpte två kilo bovete. Till sig själv och till hunden. Ylva frågade om Sten hade några släktingar.
Eivor funderade, höll väskan tätt intill sig, och kom ihåg dottern. Valborg. Bor i Björkebo, på andra sidan riksvägen, tolv kilometer bort. Hon har inte varit här på länge. Eivor tillade tyst:
– Dottern erbjöd sig att ta hand om hunden. Men gubben vägrade. Jag har hennes telefonnummer någonstans på posten.
Ylva teg. Tänkte: snål, han kunde inte ens lämna ifrån sig hunden när han inte klarade av den själv. Sedan gick hon bort till stolpen.
Karbinhaken på halsbandet var rostig, och fingrarna gled på den blöta metallen. Ylva gnuggade, vred och tryckte med tummen på spännet. Rost hade hamnat under naglarna, och handflatorna luktade järn, skarpt och kallt. Tor stod stilla. Han gnällde inte, ryckte inte. Han bara väntade, som om han visste att det var nu det skulle hända, och att han stått ut i sju år för ett enda klick.
Karbinhaken gav med sig. Halsbandet gled av halsen, och Ylva såg under det en strimma tilltryckt päls, ljus, nästan vit, som ett märke efter en vigselring. Hunden skakade om sig, från nos till svans. Sedan tittade han på Ylva. Stod stilla en sekund. Och slet sig loss.
Inte mot henne. Inte mot skålen. Inte mot huset. Mot staketet. Han smet igenom mellan spjälorna, ut på vägen och sprang. Ylva såg den rödbruna ryggen flimra förbi fläderbuskarna och försvinna.
Hon gick till posten och pratade med Eivor; man måste få tag i Stens dotter.
Under tiden hade hunden redan korsat riksvägen. Precis där vägen svängde och bilarna bromsade inför bron över diket väntade han en stund och sprang sedan över. Han svängde in på grusvägen mot Björkebo.
Björkebo började med tre popplar och en busshållplats utan tak. Tor svängde in på den andra gatan, sprang förbi vattenposten och förbi förträdgården med dahlior, och stannade vid huset med det gröna taket.
Trappan var låg, med två steg, och brädorna hade mörknat av fukt. Dörren var klädd med konstläder, och i ett hörn hängde en triangel av lossnad klädsel. Tor satte sig vid dörren och gnällde.
Svansen slog mot trappsteget, och det ljudet var det enda glada ljudet den dagen.
Dörren öppnades. I dörren stod en kvinna, smal, med mörkt hår i knut och mjöl på händerna. Från huset doftade det vetebröd och vanilj, en varm doft som flöt ut på trappan och blandade sig med doften av våt jord.
Kvinnan såg på hunden. Sedan satte hon sig på huk, tog hans nos mellan handflatorna, och mjölet från fingrarna lade sig som vita fläckar på den rödbruna pälsen. Tor tryckte nosen mot hennes handled och blundade.
Ylva ringde just då. Hon berättade att Sten var död. Att hunden hade slitit sig och sprungit iväg.
– Han är här hos mig. Jag heter Valborg.
Ylva bara flämtade till – tolv kilometer längs riksvägen!
Och Valborg berättade.
Tor var valp när Valborg fortfarande bodde hos sin far. Hon hade hämtat honom från byn, en månad gammal, rödbrun, med ett öra som stod upp. Hon fostrade honom, matade honom med pipett och sov på golvet med honom den första veckan, för han gnällde och kunde inte somna ensam. Sedan gifte Valborg sig och flyttade till Björkebo. Tor blev kvar hos gubben.
Hunden sprang till henne. Över åkern, över riksvägen, tolv kilometer enkel väg. Han kom fram mot kvällen, lade sig vid trappan och väntade. Valborg gav honom mat, klappade honom och lät honom stanna över natten. På morgonen sprang Tor tillbaka. Tolv kilometer igen. Första gången blev han påkörd efter ett halvår. En bil körde på honom och släpade honom över gruset. Sten hittade honom i vägkanten och bar honom hem, fyra kilometer. Valborg fick skjuts dit, och tillsammans tog de hunden till veterinären i centralorten. Ärret satt kvar på vänstra sidan, långt, från revbenen ner till tassen.
Tor blev frisk, men efter en månad rymde han igen. Han blev påkörd en andra gång. Samma sträcka, samma kurva. En spricka i bäckenbenet, tre månader utan rörelse. Sten bytte underlag två gånger om dagen och bar ut hunden på gården i famnen, för att han skulle få se himlen.
Efter den gången köpte Sten en kedja. Valborg bad att få ta hunden. Sten vägrade. Han sa bara:
– Han kommer tillbaka. Han kommer alltid tillbaka. Och riksvägen klarar han inte en tredje gång.
Valborg bråkade, och sedan kom hon inte på ett halvår. Så småningom började hon komma igen, men mer sällan. Sedan slutade hon helt.
I sju år satt Tor i kedjan.
Sten kokade gröt åt honom morgon och kväll. Bovete, ibland hirs, med köttrester som han fick köpa till halva priset av Märta på Konsum. Han kontrollerade halsbandet och smorde karbinhaken så att den inte skulle rosta fast. Han satt bredvid på en träpall och teg. Tor lade huvudet på hans knä, och de satt så tills det mörknade, två gamla gubbar, den ena på pallen, den andra i kedjan. Ylva såg det från köksfönstret varje kväll.
Tor stannade hos Valborg. Han var där han försökt ta sig i sju år.
Ylva tittade in genom Stens grind en sista gång och stannade vid stolpen. Kedjan låg i leran, rullad i en ring. Ylva tog upp den. Länkarna var tunga och kalla, och ena sidan glänste, polerad tills den var alldeles slät.
Hon hängde kedjan på en spik i stolpen. Hon vred ståltråden på grinden i fyra varv, som Sten brukade. Hon stod en sekund och såg på den tomma gården, på rännan i jorden som trampats i en båge, på pallen vid stolpen. Sedan gick hon över vägen till sin egen gård och stängde dörren efter sig.
Skålen diskade hon och ställde på sin egen trappa. För säkerhets skull. Om Tor skulle komma tillbaka.
