Märta Ekström hörde ylandet kvällen innan de hittade Sten Lindqvist. Det trängde genom två staket, och hon stod i köket med handen på kranen, men hon gick inte ut. Tor ylade ofta nu för tiden. Hon hade slutat bry sig. Ylandet var lågt och utdraget, utan pauser, och vid midnatt var det en del av natten, som vinden eller bruset från vattenrören.
Polisen kom vid lunchtid, förseglade dörren till huset och åkte. Han skrev papper på motorhuven, rökte och höll ett öga på hunden, men gick inte fram. Han sa till Märta över staketet att kroppen hade förts till bårhuset i stan och att de måste försöka hitta anhöriga. Sedan slog han igen bildörren och körde iväg i hjulspåren, och lämnade två djupa spår i leran. Men hunden blev kvar. Han satt fastkedjad, med nosen mot himlen, och ljudet kom ur honom jämnt och lågt, som från ett rör som någon glömt stänga av. Inte skall, inte gnäll. Ylande. Ett sådant som får det att värka under revbenen om man lyssnar länge.
Märta stod vid sin grind och såg över vägen in på Stens gård. Leran glänste i hjulspåren efter nattens regn, och från marken steg en tung, fuktig lukt, som från nyskottad jord.
Staketet lutade, tre bräder låg i nässlorna, men grinden stängdes med järntråd, och tråden var vriden i fyra jämna varv. Gubben lagade inte staketet, men grinden låste han varje kväll. Det visste Märta, för hon såg från köksfönstret hur han kom ut i skymningen och vred tråden med torra fingrar. Hon gick över vägen, lättade på tråden och steg in på gården. Det luktade våt jord, hund och något surt – stillastående vatten från tunnan vid boden.
Tor slutade yla och vred på huvudet. Rödbrun, med svart sadel längs ryggen, stor, som en schäfer som någon blandat med en gårdshund. På nosen fanns gråa strån, och ögonen var gula, lite grumliga, som hos gamla hundar som sett mer än de borde.
Kedjan gick från stolpen till halsbandet. Tjock, med grova länkar, fem meter lång. Märta hade känt den här kedjan i sju år. Varje sommar såg hon från fönstret hur Tor gick i en båge och trampade upp en ränna i marken. Rännan hade med åren blivit djup, till vristen, och i den stod regnvatten. På vintern kläddes kedjan av rimfrost, och länkarna slog mot varandra i vinden. Men nu lade Märta märke till något hon inte sett förr: på ena sidan, där kedjan var som hårdast sträckt, var länkarna nötta och blanka. Metall polerad som ett dörrhandtag man tar i varje dag. Hunden hade alltid dragit åt ett håll. Han hade inte sprungit runt, inte slitit i cirklar. Åt ett håll.
Vid stolpen stod en skål. Aluminium, bucklig, med rester av gröt. Bovetekornen hade torkat fast på kanterna, och på ytan låg ett stelnat fettskikt. Bredvid stod en vattenskål, med ett löv i.
Sten hade gett hunden mat på morgonen den dag han dog. Eller kvällen innan. Märta såg på skålen och rättade till koftan, för händerna behövde något att göra. I sju år hade hon sagt till grannarna att gubben plågade hunden. Sade det till Ulla i affären, sade det till Kerstin, brevbäraren, sade det till sin dotter i telefon. Kedja, hundkoja, gröt, och inga promenader. En levande varelse fastbunden vid en stolpe. Och varje gång hon sa det kände hon sig säker, med den där rättfärdigheten som värmer bättre än en kakelugn och inte kräver bevis. Sanningen var ju självklar: hund på kedja, husse tyst, alltså skyldig.
Kerstin, brevbäraren, kom en timme senare. Hon hade med sig en limpa och en mjölkförpackning, för hon brukade ta med det åt Sten och visste inte vem hon annars skulle ge det till. Hon sade att hon sett honom i lördags. Han tog ut pensionen och köpte två kilo bovete. Till sig själv och till hunden. Märta frågade om Sten hade några släktingar. Kerstin tänkte efter, höll väskan tätt intill sig och kom ihåg en dotter. Åsa. Bor i Björkebo, andra sidan landsvägen, tolv kilometer. Det var länge sedan hon kom. Kerstin tillade tyst: ”Dottern erbjöd sig att ta hunden. Men gubben vägrade. Jag har hennes nummer någonstans i bilen.”
Märta teg. Tänkte: snål, kunde inte ens lämna ifrån sig hunden om han inte orkade med honom. Sedan gick hon fram till stolpen.
Karbinhaken på halsbandet var rostig, och fingrarna slant på den våta metallen. Hon gned, vred, tryckte med tummen på fjädern. Rost fastnade under naglarna, och handflatorna luktade järn, strävt och kallt. Tor stod stilla. Han gnällde inte, ryckte inte. Han väntade, som om han visste att det var nu det skulle hända, och att han stått ut i sju år för att få höra ett enda klick. Karbinhaken gav vika. Halsbandet gled av halsen, och under det syntes en ljus rand av tilltryckt päls, nästan vit, som ett märke efter en vigselring. Hunden skakade om sig, från nos till svans. Sedan tittade han på Märta. Ett kort ögonblick. Och rusade iväg. Inte mot henne, inte mot skålen, inte mot huset. Mot staketet. Han for mellan brädorna, kom upp på vägen och sprang. Märta såg den röda ryggen försvinna förbi fläderbuskarna, och sedan var den borta.
Hon gick till Kerstin för att få tag i Stens dotter.
Hunden hade redan hunnit över landsvägen. Där vägen svängde och bilarna bromsade in före bron över diket, väntade han ett ögonblick och sprang över. Han svängde in på skogsvägen mot Björkebo.
Björkebo började med tre popplar och en busshållplats utan tak. Tor vek in på den andra gatan, sprang förbi en handpump, förbi en trädgård med georginer och stannade vid ett hus med grönt tak.
Verandan var låg, två trappsteg; bräderna var mörka av fukt. Ytterdörren var klädd med konstläder, och i ett hörn hade klädseln släppt och hängde som en triangel. Tor satte sig vid dörren och gnällde. Svansen dunkade mot trappsteget, och det dunkandet var dagens enda glada ljud.
Dörren öppnades. På tröskeln stod en smal kvinna med mörkt hår i knut och mjöl på händerna. Från huset luktade det nybakat bröd och vanilj; en varm doft vällde ut på verandan och blandade sig med lukten av våt jord. Kvinnan såg på hunden. Sedan satte hon sig på huk, tog hans huvud mellan händerna, och mjölet från fingrarna lämnade vita fläckar i den röda pälsen. Tor tryckte nosen mot hennes handled och slöt ögonen.
Märta ringde just i det ögonblicket. Hon fick ur sig att Sten var död. Att hunden slitit sig och sprungit iväg.
– Han är hos mig. Jag heter Åsa.
Märta bara drog efter andan – tolv kilometer längs landsvägen!
Och Åsa berättade.
Tor var valp när Åsa fortfarande bodde hos sin far. Hon hämtade honom från grannbyn, en månad gammal, rödbrun, med ett öra som stod upp. Uppfostrade honom, matade honom med pipett, sov med honom på golvet den första veckan, för att han gnällde och inte kunde somna själv. Sedan gifte sig Åsa och flyttade till Björkebo. Tor blev kvar hos fadern.
Hunden sprang till henne. Över åkern, över landsvägen, tolv kilometer enkel väg. Han kom fram på kvällen, la sig vid trappan och väntade. Åsa matade honom, klappade honom, lät honom stanna över natten. På morgonen sprang Tor tillbaka. Tolv kilometer igen. Första gången blev han påkörd efter ett halvår. En bil kom i kurvan, tog honom i framskärmen och släpade honom några meter över gruset. Sten hittade honom i dikesrenen och bar honom hem, fyra kilometer. Åsa fick skjuts in till stan, och tillsammans åkte de till veterinären. Ärret blev kvar på vänster sida, långt, från revbenen ner till tassen.
Tor tillfrisknade och efter en månad rymde han igen. De fick honom påkörd en andra gång. Samma sträcka, samma kurva. Fraktur i bäckenbenet, tre månader utan rörelse. Sten bytte halm i bädden två gånger om dagen och bar ut hunden på gården i famnen så att han skulle få se himlen.
Efter den gången köpte Sten en kedja. Åsa bad honom lämna hunden till henne. Sten vägrade. Sade bara: ”Han kommer tillbaka. Han kommer alltid tillbaka. Och landsvägen en tredje gång klarar han inte.”
Åsa bråkade med honom, kom inte på ett halvår. Sedan kom hon inte lika ofta. Till slut slutade hon komma helt.
Tor satt på kedjan i sju år.
Sten kokade gröt åt honom morgon och kväll. Bovete, ibland hirs, med köttbitar som han fick för halva priset av Ulla i affären. Han kontrollerade halsbandet, smorde karbinhaken så att den inte skulle rosta. Satt bredvid på en huggkubbe och teg. Tor lade huvudet på hans knä, och de satt så tills det mörknade, två gamla karlar, den ene på kubben, den andre på kedjan. Märta såg det från köksfönstret varje kväll.
Tor blev kvar hos Åsa. Han var där han i sju år hade försökt ta sig till.
Märta tittade en sista gång in genom Stens grind och stannade vid stolpen. Kedjan låg i leran, rullad i en ring. Märta tog upp den. Länkarna var tunga och kalla, och ena sidan sken, nött och slät. Hon hängde upp kedjan på en spik i stolpen. Virade järntråden på grinden i fyra varv, precis som Sten brukade göra. Stod ett ögonblick och såg på den tomma gården, på rännan i marken som gick i en båge, på huggkubben vid stolpen. Sedan gick hon över vägen och stängde dörren om sig.
Skålen tvättade hon och ställde på sin egen veranda. För säkerhets skull. Om Tor kom tillbaka.
