“Let’s Leave Her Here—Let Her Fend for Herself!” They Said, Dumping Gran into a Snowdrift. The Scoundrels Didn’t Realise What Comes Around, Goes Around.

Lets just leave her here; let her fend for herself! they said, tossing the old lady into the snowdrift.
Leave her here to die on her own! they muttered while dumping their grandmother into the cold. The scoundrels didnt grasp that what goes around comes around.
Margaret Winfield walks toward her block of flats. On a nearby bench, the local pensioners gossip about the fancy new car recently parked outside.
Whose is that, I wonder? asks Margaret.
Who knows? Probably belongs to someone visiting Claire, one of the ladies shrugs. You wont catch cars like that coming to see old folks like us.
Only the ambulance bothers to visit us! another chimes in.
They chat for a while longer about the council and indulge in local gossip. Then Claire comes out, oblivious to the fuss around her or the car parked on the lawn. Margaret quickly heads home.
Mrs. Winfield? a man calls as she enters. Do you remember me? We spoke a few days ago. Im your nephew.
Oh, Henry! Margaret recognises him at once. Why didnt you tell me you were coming? Is that your car on the grass?
Yes, its mine.
Well, youd best move it before someone gets annoyed! How could you think to park on my roses?
Henry hurries outside, while Margaret puts the kettle on. She needs to sell her flat but doesnt want to leave her neighbours with a ruined bit of green.
Some time ago, her uncle would visit with his son, but the relatives have long since gone their separate ways. And now the younger one has appeared! Yet something about Henry unsettles Margaret he smokes too much, and though hes not old, his teeth are yellow. Still, better him than an estate agent. Shed rather give something to family, but Henry refuses any payment.
Widowed and childless, Margaret has decided to move closer to nature. She longs for country air instead of the climb up to her fourth-floor flat. Theres a small garden cottage in a village she wants to grow her own vegetables while she still has energy. By autumn, a buyer for the flat turns up.
Winters nearly here. Why not wait until spring to sell? Margaret decides, putting off buying a house.
But places will cost more in the spring! Henry argues. Its easier to check the heating while its cold and youve already got a buyer! What if they change their mind?
But youve not found me a house yet! Where would I live? Margaret sighs. Lets find a cottage, then well sell.
Henry agrees.
In no time, her nephew finds several promising cottages. After a visit to the village, Margaret is disappointed everywhere needs repairs. Still, with what shed make from the flat, she could manage both the house and renovations.
Henry knows a bit about building and can tell her the costs of materials and labour. He promises to help her out.
Margaret worries: Winters coming. I dont want to be stuck with repairs I just want to move in like ordinary people.
Ill help you get sorted! assures Henry.
But theres a nagging feeling Henrys hurrying her to sell and pushing for any old cottage. Still, she thinks, he stands to gain nothing, and she is grateful for the help. She picks a little house, and sets a date for the sale.
The buyer and solicitor arrive on time. Henry puts the kettle on. Margaret feels a pang about letting the flat go shes lived here all her life. But theres no turning back; the boxes are packed and the deal is underway.
There you go, time to move into your new home! Henry beams once the papers are signed.
Hang on now? I havent even unpacked the crockery yet, the old lady protests, but Henry insists the buyer needs somewhere to sleep tonight!
Oh, all right today it is. Let me just pack my plates, concedes Margaret.
Soon theyre off in a moving van. Margaret begins to yawn and quickly nods off. Her senses return here and there she glimpses the road outside, hears the men chatting in the front.
Mrs. Winfield, can you hear me? Henrys voice sounds distant. Shes too weak to answer.
Lets just leave her here, she hears, as if in a fog, as the darkness laps at her. They leave her in a snowy verge.
Shell die on her own, Henry adds.
Margaret realises her own nephew has deceived her. He mustve spiked her tea so shed doze off and sign the documents. She shuts her eyes and prepares to die.
Just then, a young woman driving by spots the stopped van and suspects somethings wrong. She decides to pull over, curious at why someone would unload things in such lousy weather, in the middle of nowhere. Perhaps, she thinks, theyre up to no good.
She notes the vans number plate and waits, headlights off. When the strangers leave, she hurries to the spot theyd carried their bundle. Seeing the elderly lady, she checks her pulse Margaret is alive, just unconscious. Instantly, the young woman calls her husband and tells him whats happened.
He soon arrives and together they lift Margaret into their car. As they drive, Margaret stirs awake.
Where am I? she asks.
We found you, says the young woman, whose name is Emily. Do you remember how you ended up in the snow?
Yes, I do. I was with my nephew, selling my flat. Then we had some tea… Henry put something in it, then dumped me in the snow. He wanted rid of me!
Let me put something on your face, Ive got lotion here, Emily offers, pulling a tin of cream from her first-aid kit.
Its warmer with you, smiles Margaret. I could have disappeared without a trace.
Later, Emily and her family help Margaret contact the police. Theres an official investigation into her nephews actions.
Emily invites Margaret to stay with them until her situation is sorted, insisting she needs a roof over her head while the flat is tied up.
A few weeks later, Margaret gets her flat back. Henry and his accomplice are sent to prison for fraud. In the spring, just as shed hoped, Margaret sells her flat properly and buys a cottage in the countryside. This one needs no repairs, and she joyfully begins work in her garden. In the summer, she invites Emily and her husband over as her guests. Margaret never forgets the kindness of the family who saved her.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

“Let’s Leave Her Here—Let Her Fend for Herself!” They Said, Dumping Gran into a Snowdrift. The Scoundrels Didn’t Realise What Comes Around, Goes Around.
Blev hushållerska – När Agneta bestämde sig för att gifta om sig blev sonen och svärdottern chockade av beskedet och visste inte hur de skulle reagera rätt. – Är du säker på att förändra livet så drastiskt i din ålder? – undrade Karin och sneglade på sin man. – Mamma, varför ta sådana drastiska steg? – sa nervöst Rasmus. – Jag förstår att du varit ensam länge och ägnat ditt liv åt mig, men att gifta sig nu är galet. – Ni är unga, och ser världen så, – svarade Agneta lugnt. – Jag är sextiotre, ingen vet hur lång tid man har kvar. Men jag har full rätt att leva resten av mitt liv med den jag älskar. – Skjut inte upp bröllopet, – försökte Rasmus övertala. – Du har bara känt den där Jan i ett par månader och är redo att ändra allt. – I vår ålder finns ingen tid att förlora, – svarade Agneta. – Vad behöver jag veta? Han är två år äldre än mig, bor med sin dotter och hennes familj i en trerummare, har bra pension och en stuga. – Var ska ni bo? – fattade inte Rasmus. – Vi bor ju ihop och har inte plats för en till. – Oroa dig inte, Jan vill inte ha våra kvadratmeter, jag flyttar till honom, – lugnade Agneta. – Lägenheten är stor, jag kommer överens med hans dotter, vi är alla vuxna, inga konflikter kommer uppstå. Rasmus oroade sig, Karin försökte få honom att förstå och acceptera mammans beslut. – Är vi bara egoister? – resonerade hon. – Ja, det är bekvämt när din mamma hjälper oss och passar Klara, men hon har rätt till sitt eget liv. Får hon chansen, ska vi inte stå i vägen. – Att bo ihop är en sak, men varför gifta sig? – undrade Rasmus. – Behöver vi brudklänning och fest med lekar? – De är av den gamla stammen, det känns tryggt för dem, – försökte Karin förklara. Så gifte sig Agneta med Jan, som hon träffat av en slump på torget, och flyttade till hans lägenhet. Allt verkade bra; familjen tog emot henne, maken var vänlig, och Agneta trodde äntligen på att få vara lycklig på ålderns höst. Men snart kom vardagens utmaningar. – Kan du laga klassisk köttgryta till middag? – undrade Irina. – Jag hinner inte med jobbet, men du har ju mycket fritid. Agneta förstod vinken och tog över matlagning, handling, städning, tvätt – till och med stugan blev hennes ansvar. – Nu är stugan vår gemensamma mark, – sa Jan. – Dottern och svärsonen hinner aldrig dit, barnbarnet är liten, så vi sköter allt själva. Agneta invände inte; hon trivdes i en stor och varm familj där man hjälptes åt. Första äktenskapet blev ingen lycka – maken var lat och smet iväg när Rasmus var tio. Två decennier hade gått utan att höra från honom. Nu kändes allt rätt, och slit var inget problem – tröttheten drog inte ner humöret. – Mamma, hur orkar du med stugan? Efter varje resa är väl blodtrycket skyhögt, – sa Rasmus oroligt. – Visst, jag gillar det, – log Agneta. – Vi får stor skörd, och jag delar alltid med er. Men Rasmus tvekade – de blev aldrig inbjudna ens på fika hos den nya familjen. Själva bjöd de in Jan, men han hade alltid ont om tid eller ork, så de slutade försöka. Det viktigaste var att Agneta hade det bra och var lycklig. Första tiden trivdes hon; sysslorna gav mening. Men de växte snart och började kännas överväldigande. Jan fick ont i ryggen eller hjärtat på stugan – Agneta städade, samlade grenar, krattade och bar sopor. – Igen köttsoppa? – klagade Anton, Jans svärson. – Åt den igår, trodde det blev annat idag. – Hann inte annat, efter tvätt av alla gardiner var jag slut, – försvarade sig Agneta. – Jo, men jag gillar inte köttsoppa, – sa Anton och sköt undan tallriken. – I morgon ställer Agneta till fest, – tröstade Jan. Nästa dag stod Agneta vid spisen hela dagen, maten försvann på en halvtimme. Hon städade efteråt, likadant varenda dag. Dottern och svärsonen klagade på allt, och Jan höll alltid med dem och skyllde på sin fru. – Jag är inte ung och orkar inte gör allt ensam, – protesterade Agneta. – Du är min fru, ansvar för hushållet ligger på dig, – påminde Jan. – En fru ska ha rättigheter, inte bara plikter, – grät Agneta. Efter ett tag lugnade hon sig och trivdes återigen, försökte skapa mysig stämning hemma. Men en dag rann det över. Irina och Anton skulle till vänner och ville lämna sin dotter hos Agneta. – Ta med lilla till farfar eller henne med er, jag ska fira mitt barnbarn idag, – sa hon. – Varför ska vi anpassa oss efter dig? – utbrast Irina. – Ni behöver inte, men jag är inte heller skyldig er något, – svarade Agneta. – Min barnbarn fyller år, jag sa det redan i tisdags. Ingen bryr sig, men jag ska stanna hemma och passa barn? – Det är inte rätt, – sa Jan irriterad. – Irina har planer, och din barnbarn är liten, det gör inget att du gratulerar henne imorgon. – Då går vi tillsammans till mina barn, eller så stannar du hemma med ditt barnbarn tills jag kommer tillbaka, – argumenterade Agneta. – Jag visste att din omgifte skulle bli katastrof, – sa Irina elakt. – Hon lagar mediokert, städar dåligt, tänker bara på sig själv. – Tycker du det efter allt jag gjort här? Säg ärligt, letade du efter en fru eller en hushållerska? – frågade Agneta Jan. – Du är orättvis och försöker göra mig till syndabock, – sa Jan. – Skapa inte drama i onödan. – Jag vill ha ett rak svar, – fortsatte Agneta. – Om du talar så, gör som du vill, men i mitt hus gäller ordning och ansvar, – sa Jan stolt. – I så fall säger jag upp mig, – sa Agneta och började packa sina saker. – Tar ni emot en misslyckad mormor igen? – släpade hon sin väska och barnbarnets present. – Var gift, kom hem igen, vill inte prata om det, säg bara: får jag komma tillbaka? – Såklart! – rusade sonen och svärdottern henne till mötes. – Ditt rum väntar och vi är glada att du är hemma. – Är ni glada bara så? – ville Agneta höra. – Varför skulle man inte bli glad när familjen vänder hem? – undrade Karin. Nu visste Agneta – hon var ingen tjänarinna. Visst, hon hjälpte till hemma och passade barnbarnet, men sonen och svärdottern utnyttjade henne aldrig. Här var hon mamma, mormor och svärmor – en familjemedlem, inte en hushållerska. Agneta återvände för gott, ansökte om skilsmässa och försökte glömma allt som hänt.