Århundradets kidnappning
Jag vill att killarna ska springa efter mig och gråta för att de inte hinner ikapp! ropade Lovisa högt, medan hon läste sin önskning från lappen och snabbt tände eld på den med sin tändare. Hon skakade försiktigt ner askan i sitt champagneglas och drack ur det med ett skratt som smittade av sig på väninnorna.
Granen blinkade med sina små lampor som om den tänkte efter, och plötsligt glimmade den till ännu starkare. Musiken höjdes, glas klingade, ansikten snurrade till och blandades till ett enda stort festfyrverkeri. Det virvlade ner guldigt glitter från grenarna eller så minns hon det bara så…
Mamma Maaamma, vakna nu!
Lovisa öppnar långsamt ena ögat. Ovanför henne står en nästan hel fotbollsklubb.
Vilka är ni? Känner jag er, barn?
Barnen driver med henne, böjer på huvudena och presenterar sig:
Mamma, minns du nu? Filip 9 år, Albin 7, Emil 5, och Max 3!
Hela laget, ingen saknas, allihop med busiga miner och fulla av beslutsamhet. Det var ju inte såna killar hon önskade skulle springa efter henne på nyårsnatten…
Var är er tränare Alltså, var är pappa? kraxar hon med torr röst. Hämta lite vatten till mamma
Hon blundar bara en sekund och genast: Mamma!
Två glas vatten, en clementin och en mugg med saltgurksspad dunsar ner på sängbordet. Jaha… Den äldste kan redan konsten att återuppliva en mamma efter jul- och nyårshelgerna. De växer fort.
Mamma, upp nu! Du lovade ju gnäller de små.
Lovisa försöker verkligen minnas hur hon hamnat här och vad hon lovat.
Bio?
Näää
Max Hamburgare?
Nej!
Leksaksaffären?
Nämen maaaamma! Sluta låtsas! Vi är nästan klara och du bara ligger där!
Men vart ska vi då? Kan någon upplysa modern? ger hon upp.
Älskling, dags att kliva upp, hörs en mansröst. In i rummet kommer en lång mörkhårig man. I hans hasselnötsögon gnistrar det små gyllene stänk. Wow, vilken hunk!
Vi är klara, bilen är redan packad. Vi stannar på ICA på vägen och sen drar vi!
Lovisa anstränger sig för att minnas vem den här killen är och varför barnen kallar henne mamma. Huvudet är ett perfekt tomrum. Inte en gnutta aning.
Mamma, glöm inte våra badbyxor! Och till dig själv med! ropar någon inifrån barnrummet.
Vadå har de pool också? hinner hon tänka. Vilket konstigt liv jag har, och varför minns jag inget av det
Lovisa öppnar ögonen och sveper blicken över rummet. Allt blir mer och mer tydligt för varje sekund: inget här är bekant. Inga fotografier, ingen möbel, inga gardiner med det där konstiga mönstret.
Rummet är främmande. Den enda lilla igenkänningen är blomman i fönsterbrädan en julstjärna, röd och sammetslik med pärlor limmade på den vita krukan. Den ser hon igen.
Hon blundar igen och försöker hitta tråden från gårdagen. Hon och tjejgänget var ute och firade nyår på restaurang och lekte Hemliga Tomten, precis som förr i studenttiden men nu med designerväskor, eleganta frisyrer och ständigt ont om tid.
Väninnorna var uppklädda, glada, skrattade och brusade av sällsynt frihet. En stund ifrån ekorrhjulet: man, barn, läxor, dagis, kastruller De lös av glädje, som skolbarn på rymmen från sista lektionen.
Och bara Lovisa höll sig lugn och snygg, som vanligt. Hon är singel, sin egen fru. Ingen att passa tider för, ingen man behöver rapportera till.
Sista ogifta väninnan skojade de andra, blinkade och hällde på mer bubbel till henne.
Hon gav sin väninna en exklusiv svensk hudvårdsserie med tångextrakt och äkta guldtrådar i. De skrattade, skojade om att man skulle kunna bre krämen på knäckebrödet och äta till champagne till frukost. Så fotograferade de krämburken ur alla vinklar som om det var ett konstverk.
Lovisa fick en julstjärna i vit pärlkruka tillbaka. Och en flaska sällsynt mousserande vin som väninnan köpt på en släktresa i Frankrike. Sånt bubbel som bara öppnas vid udda speciella tillfällen.
Hon läste lappen en skål, kanske en önskan, och sedan minns hon inget. Som man säger: kom föll vaknade i gips!
Lovisa mötte sin spegelbild: fortfarande en ung kvinna, till och med sminken från nyårskvällen kvar. Men barnen och mannen? Hon har inget minne av en förlossning, av småbarnstiden, ja inte ens av ett bröllop! Men barnens namn kan hon medan makens namn är som bortblåst. Något är fel här
Hon gick ut ur sovrummet. I hallen stod stora resväskor med rullhjul. Två vuxenväskor svart och beige, exklusiva, med känt designmärke. Tre sportiga barndryggsäckar låg bredvid.
Så, ingen picnic i skogen. Men vart ska de då? På resa!?
I samma ögonblick föll maken in genom dörren. Han tog vant väskorna och började vänligt men bestämt fösa henne mot dörren.
Vi blir sena, sade han lugnt, utan att låta irriterad.
Lovisa kastade en blick på sin hand och frös till. Ingen vigselring! Inte på hennes finger, inte på hans. Ytterligare ett mysterium. Eller?
Barnen kröp in en efter en i bilen en stor, bekväm minibuss. Ryggsäckarna åkte in, säkerhetsbältena klickade perfekt som tränade. Mannen satte sig bakom ratten, Lovisa drog ett djupt andetag och satte sig fram.
Han räckte henne omedelbart en pappersmugg kaffe. Varm, med mjölk precis så som hon aldrig dricker! Det stack ändå till lite extra i henne.
Nu drar vi, ropade han glatt och blinkade åt barnen. Ju längre de kom ut från staden, desto oroligare blev Lovisa inombords.
Barnen fnittrade, småbråkade, viskade i baksätet. Mannen körde tryggt, fokuserat. Ibland slängde han en lekfullt hemlighetsfull blick mot henne, som om de delade en stor hemlighet. Som om han visste något som hon inte minns än.
Lovisa stirrade på landsvägen och kände sig som Igelkotten i dimman. Allting var tydligt: familj, bil, destination. Men samtidigt fullständigt obegripligt.
De for ut på motorvägen och kom allt längre från staden. Någonstans djupt inne visste Lovisa nu säkert detta är inte hennes familj, utan en okänd man och okända barn!
Han har kidnappat dem!
Nej, de har kidnappat henne!
Men varför kan hon barnens namn? Till slut blev hon helsnurrig, men landade i en enda slutsats: det här är en främling han har kidnappat henne, och nu måste hon göra något!
Hon sträckte på sig i sätet, greppade kaffekoppen hårdare och låtsades titta ut. Inuti vaknade ett helt nytt överlevnadsläge inte förvirrad kvinna, utan någon som tänker slåss sig fri!
Efter en halvtimme ropade barnen i korus:
Pappa, jag måste på toa!
Jag är törstig!
Får man nåt att äta?
Bilen svängde in på en Statoilmack. Alla rusade ur och gick mot byggnaden.
Nu! En chans att fly! Hennes hjärta dunkade så det överröstade motorvägen. Medan alla var upptagna smet hon runt hörnet mot bilen. Sprang, slängde sig in vid ratten
Ingen nyckel i tändningen.
Där är du ju, vi letar efter dig, hördes en lugn röst genom det öppna fönstret. Lovisa hoppade till.
Jaha, då kör vi, sa han vänligt. Älskling, låt mig ta över ratten medan du vilar. Och så åkte de vidare.
En timme senare rådde ingen tvekan; där framme låg flygplatsen. Glas, betong, en strid ström av folk och bilar. Bilen ställdes på en proppfull parkering och gruppen gick in i avgångshallen.
Lovisa var nu på helspänn. Aldrig skulle hon låta sig föras bort mot sin vilja! Hon började sacka efter den välorganiserade familjen, tog ett steg bakåt och plötsligt sprang hon.
Hjälp! Det här är ett kidnappningsförsök! skrek hon och flydde mot en säkerhetsvakt.
Vakterna reagerade direkt. Hon lades ner på mage, fick händerna i handbojor och plötsligt var rummet fyllt av folk med vapen, radio och allvarliga miner.
Vänta! Låt mig förklara! ropade mannen hon trott var kidnappare.
Det är bara ett nyårsskämt! Ett practical joke! Vi är obeväpnade! Det här är inget riktigt kidnappningsförsök!
Lovisa hörde hans röst som genom vatten. Plötsligt såg hon dem. Bakom en reklamskylt stod hennes väninnor leende, nervösa, skrämda och på samma gång fyllda av glädje.
Mamma! ropade barnen och kastade sig i famnen på en av kvinnorna, som oväntat hörde till tjejgänget. De andra sprang fram och förklarade, gapskrattande och bedjande, att kidnapparen var oskyldig.
Lovisa blev upprest, handbojorna åkte av. Världen slutade snurra. Hon stod mitt i flygplatshallen, håret på ända, hjärtat rusande och äntligen förstod hon: hon hade inte blivit bortförd.
Hon hade blivit skojad med?!
När adrenalinet lagt sig och surret i öronen tystnade, började Lovisa höra orden och efter en stund förstå.
Det var ett practical joke.
Ett stort, dyrt och invecklat nyårsskämt, med lånad storfamilj och kidnappningsdrama.
Väninnorna började prata i mun på varandra: skrattande, förklarande, försvarande.
De hade länge velat para ihop Lovisa med en riktigt bra kille. En som alltid gillat henne, men som aldrig tagit initiativ av respekt för hennes självständighet. För Lovisa gick alltid på sitt: Tack, men nej tack. Klarar mig själv.
Så varför försöka övertala henne med ord när det går att visa en gång för alla hur det kan kännas?
Där föddes idén: att inte introducera dem utan i stället kasta henne rakt in i en familjesituation, med morgonkaffe, barn i ordning och en man som stilla fixar allt och råkar ha väldigt fina ögon.
Vi ville ju bara att du kände efter, sa väninnorna ärligt. Inte tänka så mycket, bara känna värmen.
Lovisa märkte att hon inte ens kunde vara arg längre. Som bekant, kvinnlig logik uppskattar resultat, även om metoderna ibland är skruvade.
Visst, sättet var galet. Visst, hjärtat höll på att stanna. Men experimentet var på riktigt! Ibland räcker det med en morgon, tre barn och en kaffe från kidnapparen för att veta vad man vill.
Så såg hon honom. Hennes romanfigur stod där, med en småbusig glimt i ögonen som fick henne att tänka på katten i Shrek. Och de där hasselnötsögonen dansade av guldstänk. Barnen kastade sig över honom det visade sig vara hans syskonbarn, stormförtjusta över buset från världens roligaste morbror.
Herregud, ni hinner inte! utbrast väninnorna. Planet lyfter utan er! Spring till incheckningen, fort!
Ska jag bli kidnappad igen? susade det i Lovisas huvud. Och vart skulle de ta mig? Till Medelhavet? Snorkla och äta mango!?
Han räckte fram handen.
Ska vi ta om det från början? Jag heter Viktor. Får jag lov att kidnappa dig? sa han med snäll röst.
Lovisa såg mot sina väninnor. Alla tittade spänt på henne, undrande vad hon skulle göra. Sedan sneglade hon på väskorna och mötte återigen hans gyllene hasselnötsögon ögon som såg rakt in i själen.
En tanke flög förbi: varför inte bara säga ja?
Kör! log Lovisa, för första gången inte mot någon annan utan mot sig själv. Och viskade: Men bara om barnen får stanna hemma
Väninnorna skrattade, han log ännu vidare och flygplatshallens brus, människomyllret och stressen blev plötsligt starten på något helt nytt galet, varmt och överraskande mysigt.
Ibland kidnappar livet oss inte.
Det bara slungar oss precis dit där vi sedan länge borde vara.
