Mot ett nytt liv
Mamma, hur länge ska vi fastna i den här träskmarken? Vi är ju inte ens bara på landet, vi är på landet-l landet, sjöng dottern sin favoritvisa när hon kom hem från kaféet.
Ebba, jag har ju sagt till dig hundra gånger: vårt hem är här, våra rötter. Jag tänker inte flytta.
Mamman låg på soffan med benen på en kudde, i den ställning hon kallade Zlatan-gymnasten.
Men åh, nu har du börjat igen med rötterna. Mamma, ge det tio år till så har din blast vissnat, och då dyker väl någon annan slyngel upp som du kommer be mig kalla pappa.
Efter denna förolämpning steg mamman upp och gick fram till spegeln i garderoben.
Äsch, så vissen är jag inte, du överdriver allt…
Det säger jag ju, än så länge funkar du, men snart är det slut: rödbeta, pumpa eller sötpotatis välj vad köksmästaren i dig gillar mest.
Dotter, vill du flytta så flytta själv. Du har redan varit myndig i två år nu. Behöver du mig ens till något?
För samvetet, mamma. Om jag drar till Stockholm, vem ska då ta hand om dig här?
Försäkringskassan, fast lön, bredband, och så hittar det sig alltid någon snubbe, som du själv sa. Det är du som har det lätt, Ebba ung, modern, hänger med i svängarna, och tonåringar stör dig inte än, men jag är redan halvvägs till Valhalla.
Men där har du det! Du skojar ju som mina vänner, och du är bara fyrtio…
Varför säger du så högt, försöker du förstöra min dag?
Om man räknar kattår har du bara fem, rättade Ebba snabbt.
Du är förlåten.
Mamma. Innan det är för sent, låt oss hoppa på tåget och dra härifrån. Det finns inget kvar här som håller oss.
Jag fick precis till att vårt efternamn står rättstavat på fjärrvärmefakturan och vi är listade på vårdcentralen, försökte mamman med sina sista argument.
Man blir mottagen överallt med försäkringskort, huset behöver vi inte sälja. Fungerar det inte kan vi alltid flytta hem. Jag för dig ut i världen och lär dig hur man lever på riktigt.
Barnmorskan på ultraljudet varnade mig: den där kommer ni aldrig få lugn med. Jag drog på smilbanden då och se, han tog brons i Talang sen. Okej, vi drar, men lova, om det går åt skogen, släpper du tillbaka mig hit utan tårar och drama.
Hederligt ord!
Din far sa likadant till mig på Skatteverket, men ni har ju samma blodgrupp.
***
Ebba och mamma siktade aldrig på nån småstad utan åkte direkt till Stockholm. Med hela tre års sparpengar hyrde de en kompakt etta mellan en matmarknad och busstorget i förorten och betalade fyra månaders hyra i förskott. Pengarna tog slut innan de ens hunnit packa upp.
Ebba var lugn och full av energi. Hon slarvade inte bort tid på trista flyttlådor, utan kastade sig genast ut i stadens kreativa, mondäna och nattliga liv. Ebba blev snabbt en i gänget: lärde sig prata och klä sig som en inbiten norrlänning som försvunnit i ett moln av parade vinterjackor och vibrerande tunnelbaneknapphet, som om hon alltid varit här och aldrig bott längst ut på landsbygden.
Mammas dagar rann mellan morgondosen Lergigan och kvällsdosen Imovane. Redan första dagen, trots Ebbas lockrop om att hänga på stan, satte hon sig och kollade arbetsannonser. Stockholm erbjöd jobb och löner som inte gick ihop och doftade alltid fuffens. Mamma räknade snabbt ut, även utan hjälp av någon siare, en prognos: max ett halvår, sen flyttar vi hem.
Istället för att lyssna på sin moderna dotter trampade hon invanda stigar: fick jobb som kokerska på en privat skola och diskare i kaféet nedanför på kvällarna.
Mamma, där står du vid spisen dygnet runt igen! Hade vi lika gärna kunnat stanna kvar. Du missar ju hela storstadens magi. Skulle du inte vilja utbilda dig? Till designer? Sommelier? Eller, i värsta fall, till bryn-stylist? Du kunde dricka kaffe på trendiga ställen, pendla tunnelbana, bli en av oss.
Ebba, jag är inte redo att plugga nu. Får se sen. Oroa dig inte för mig, jag fixar det. Fokus på dig själv först.
Efter att ha suckat över sin mamma tog Ebba själv för sig. Hon slog sig ner på de hippaste kaféerna, där inflyttade killar betalade hennes latte; hon stärkte sin mentala feng shui med staden, efter tips från en runebloggare. Hon nätverkade i kollektiv där alla pratade pengar och succé. Ebba rusade inte till något jobb eller förhållande. Hon och huvudstaden behövde först hitta varandra.
Fyra månader senare betalade mamma hyran av sin egen lön, slutade diska och började laga mat även i en till skola. Ebba hann under tiden hoppa av flera kurser, gick på radio-casting, statisterade i någon studentfilm där gaget var makaroner och ärtsoppa, och dejtade snabbt två vilsna gatumusikanter, där den ena visade sig vara en självupptagen åsna och den andra en kattpappa med sex kattungar och noll ansvar.
***
Mamma, vill du göra något ikväll? Beställa pizza? Se film? Jag är helt slut, vill bara softa, gäspade Ebba i Zlatan-ställning medan mamma sminkade sig framför hallspegeln.
Beställ du, jag swishar över. Behöver inte spara till mig, jag är nog inte hungrig när jag kommer hem igen.
Vad menar du? Varifrån då? Ebba satte sig rakt upp.
Jag blev bjuden på middag, mamman rodnade som en skolflicka.
Vem då? Ebba kände hur glädjen lyste med sin frånvaro.
Vi hade inspektion på skolan. Jag bjöd på biffar, samma du älskade som liten. Chefen ville träffa skolans kock. Jag skrattade, en kock på skola vilket skämt. Men så tog vi en kaffe, som du föreslog, och ikväll bjuder han mig på middag hemma.
Är du galen? Hemma hos en okänd man? Middag?!
Vad är det för fel på det?
Tänkte du att han kanske vill mer än middag?
Ebba. Jag är fyrtio, ogift. Han är fyrtiofem, snygg, smart, fri. Jag blir faktiskt glad för allt han vill.
Herregud, du låter som värsta lantisen, som om du inte har val.
Jag känner inte igen dig. Var det inte du som drog in mig hit för att jag skulle LEVA livet?
Ebba hade inget att säga tillbaka. Hon insåg plötsligt att de bytt roller. På swishade pengar beställde hon den största pizzan och tryckte i sig tills ångesten trängde under huden. När midnatt närmade sig gled mamma hem: ännu ett lyckligt skenande lok i hallen med lyckan som ficklampa.
Så, hur gick det? mumlade Ebba.
En riktigt trevlig snubbe, och han är definitivt inte någon kolorado, mer en riktig svensk, fnissade mamma och gled in i duschen.
Mamma började gå på fler dejter. Hon besökte teater, stand-up, gick på jazzklubb, skaffade bibliotekskort, klämde sig in i en teklubb och listade sig på vården. Några månader senare tog hon mod till sig, gick kurser, samlade certifikat och lagade plötsligt avancerad mat.
Ebba låg inte heller på latsidan. Hon försökte söka jobb i flashiga företag, men vad hon än försökte lyckades de knäppa henne som ett trött snapslås. När vännerna försvann och ingen längre bjussade på kaffe på stureplan, blev det barista ett tag, och sen nattbartender.
Rutinen sög livslust ur synarmarna och målade mörka ringar under ögonen. Livet funkade inte heller privat. Baren var full av påstrukna stamgäster, men ingen av dem var ens synonym med ren kärlek. Ebba tröttnade till slut.
Vet du mamma, du hade rätt, det finns inget här för oss. Förlåt att jag drog hit dig, vi borde åka hem, sade Ebba en sömnlös bar-morgon i hallen.
Hem till vadå? frågade mamma, mitt upp i att packa en resväska.
Hem, var annars? Ebba svor runt bland saker, slängde kläder över soffan. Där namn stavas rätt på elräkningen och där vi är listade på vårdcentralen. Du hade rätt om allt.
Jag har listat mig här nu och vill inte flytta. Hon såg Ebba i de rödsprängda ögonen, letade efter sanningen.
Men jag är inte listad här! Och jag vill hem! Trist tunnelbana, kaffe dyrt som oxfilé, sura ansikten överallt. Hem vill jag! Där har jag vänner, min egen lägenhet, här har jag ingenting. Och du packar ju också!
Jag flyttar till Jonas, sa mamma tvärt.
Flyttar till Jonas? Hur menar du nu?
Du klarar dig ju själv, har jobb och stad, Ebba. Jag gör dig en tjänst ju! Vuxen, snygg, boende i Stockholm, det regnar möjligheter här. Tack för att du drog mig hit, annars hade jag suttit kvar i vår sump. Här finns ju liv på riktigt! Tack, tack, min lilla vän! mamma kysste Ebba, men dottern log inte.
Men mamma, vem ska ta hand om mig?! snyftade Ebba.
Försäkringskassan, fast lön, bredband, och det dyker alltid upp någon, sa mamma och citerade sig själv.
Så du överger mig? Bara så där?
Inte överge, men du lovade ju mig inga scener, minns du?
Jag minns… Okej, lämna nyckeln.
Ta den i väskan. Men en grej bara.
Vad?
Mormor tänker flytta också. Vi har redan pratat på telefon. Gå förbi och hjälp henne packa.
Mormor flyttar hit?!
Jajamän. Jag drog för henne samma visa om bättre liv, träsk, rötter och snubbar. Posten söker folk och du vet, din mormor har jobbat fyrtio år i branschen; hon kan skicka brev utan frimärke till Nordpolen och det kommer fram. Hon borde också chansa, innan hennes blast vissnar.
