Marcus, bakluckan! Bakluckan öppnades, stanna bilen! ropade Johanna, men redan där förstod hon att allt var kört. Sakerna från bakluckan ramlade ut på E4:an mitt i jultrafiken, och bilarna bakom hann säkert inte ens se vad som flög ut.
Alla presenter och godsaker de sparat ihop till de senaste månaderna! Den rökta laxen, gräddfilen, hjortronsylten, en hel påse med saffransbullar från bageriet, och massor av annat de aldrig unnade sig utom just till jul. Påsarna med all mat och presenterna hade de lagt längst upp så att inget skulle krossas. Det var ju mycket grejor, för de skulle ju fira allt i byn hos Marcus mormor.
Trafikstockningen var enorm halva Stockholm var på väg ut till släkten, bilarna pressade sig tätt efter varandra, men någon kunde ju knappast tvärnita för att plocka ihop deras saker. Allt som föll ut var borta på två röda.
Barnen i baksätet såg hur ledsen Johanna blev och började själva lipa. Johanna tröstade dem snabbt och till slut fick Marcus styrt in mot vägrenen och stannat. Än fanns det kanske lite hopp kvar kanske hade påsarna hamnat inne i snövallen? De gick längs vägrenen och spanade, men förgäves. Att rota runt mitt i rusningen var ju egentligen bara slöseri med tid.
Släpp det, Johanna, sa Marcus, vi får väl köpa nytt, och annars klarar vi oss ändå. Det är bara prylar. Kom nu, hoppa in, det börjar snöa och det blir mörkt snabbt, och vägen är inte lättkörd!
Men resten av vägen satt Johanna tyst. Vad skulle hon göra, skälla på Marcus för att bakluckan glappade? Bilen var gammal, låset var uselt, och så blev det så här. Johanna försökte borsta bort tanken, men i bilen kom tårarna igen. Klart det kändes, hon hade ju snålat och tänkt efter, köpt allting på extrapris för att kunna ge alla fina julklappar! Det rev i hjärtat att hennes present till Marcus mormor en yvig, varm ullpläd också varit med bland det som gått förlorat.
De kom fram långt efter midnatt till den lilla byn utanför Umeå. De tänkte att mormor Elsa skulle ha lagt sig, men lampan över verandan lyste och till dörren rusade Elsa och granntanten Birgitta ut i morgonrocken.
Ni är här! Tack gode Gud! Elsa kastade sig om halsen på barnen och började pussa dem allihop. Åh Johanna, Marcus, tack och lov, vi trodde nästan något hade hänt er! Men var är Albin och Maja ja, där är de mina små hjärtan också, åh vad skönt att se er!
Men mormor, ta det lugnt, vi är okej. Kom nu in, det snöar och du har bara koftan på, sa Marcus, och klappade om henne.
Elsa fnyste. Birgitta och jag har suttit hela kvällen och bett för er. Riktigt orolig blev jag, för jag såg något konstigt mitt på dagen. Jag somnade på soffan efter lunch, plötsligt såg jag er bil köra av vägen. Det kändes så verkligt, och när jag vaknade var jag kallsvettig och orolig hela eftermiddagen. Då kom Birgitta förbi deras Jörgen är redan här med familjen. Jag berättade vad jag sett, min röst ville inte ens bära…
Och vi böjde knä och bad, bad till Gud, bad till Sankte Nikolaus att ni skulle komma fram välbehållna. Vi gav ett löfte om att skänka något till kyrkan om ni bara kom fram. Ja, och nu är ni här, alla mina älsklingar det är det viktigaste!
Du har rätt, mormor, sa Johanna och Marcus, och om våra presenter kom till glädje någon annanstans så var det kanske meningen. Kanske behövde de dem mer än vi.
De firade nyår så som bara en svensk stugfamilj kan långbord fullt av hemlagade läckerheter; potatis från åkern, inlagda rödbetor från i somras, sill och en underbar stekt gås. Och naturligtvis Elsas kända småkakor och bullar. Maja och Albin satt hela kvällen vid vedspisen och nallade varma bullar. På dagen hade alla ungarna åkt snowracer i backen, och när ögonen började falla igen på kvällen satt de ändå envist kvar, de skulle ju se om Tomten kom och la paket under granen.
Elsa skrattade och kramade barnbarnsbarnen både hennes egna och Birgittas och utbrast: Vilken lycka, att vi är samlade!
Samtidigt, en bra bit norrut på en skogsslinga nära en glest befolkad by, satt två gamla systrar, Rut och Signe, och deras granne Karl i sitt lilla timmerhus. Deras liv var knapphändigt, men de höll i hop. Ofta fick de leva på havregrynsgröt och lingonsylt, men nu på nyårsafton skulle det bli fest, även om ingen riktigt visste med vad.
På förmiddagen gick Karl ut i skogen för att hämta ved. När han drog hem släden såg han något lystande orange bland snödrivorna vid vägkanten. Han gick fram och drog en matkasse av stadigt tyg! Han kikade i den och där låg allt från gravad lax och västerbottenost till päronmarmelad och nötter. Och längst ner en stor mjuk pläd vit som nysnö. Det syntes inte ett spår runtomkring.
Han lastade kassen på sin släde och gick hem till stugan. Rut och Signe blev mäkta förvånade. Karl la ut pläden framför vedspisen och tände en brasa. Rut öppnade alla burkar och skålar och snart doftade det fest i hela köket.
Jag hade aldrig trott jag skulle få smaka lax igen, sa Signe och log.
Ja, tänk att vi fått vara med om detta! sa Rut och knäppte händerna.
Jag tror nog det är någon där uppe som tyckte vi behövde lite tur, sa Karl. Så får vi hoppas det var tillåtet att ta emot.
Förlorade saker är ibland bara saker men ibland blir det en välsignelse för någon annan. Och det viktigaste av allt är faktiskt de vi får ha kvar.
