Gunilla kommer hem från affären och börjar packa upp varorna på köksbordet. Plötsligt hör hon ett konstigt ljud från sonens och svärdotterns rum och bestämmer sig för att kika efter.
Elin, vart ska du? frågar Gunilla förvånat när hon ser svärdottern stoppa kläder i resväskor.
Jag åker härifrån! snyftar Elin.
Hur menar du, åker? Vart? Vad har hänt? Gunilla är förbryllad.
Läs själv, Elin räcker henne ett brev utan ett ord. Gunilla öppnar och stelnar av det hon läser.
Johan tog hem sin fästmö Elin till sin hemby utanför Sundsvall, till föräldrahemmet. Mamman blev överlycklig, nu vid dryga trettio hade sonen äntligen bestämt sig för att gifta sig. Nu var det dags. Hemmet fullt av liv och arbete väntar. Pappa gick bort tidigt men hann bygga ett stadigt hus och ett stort jordbruk. Allt för familjen. Men Johan blev det enda barnet Gunilla kunde inte bära fler och sen gick det helt enkelt inte längre. Det stora gårdsarbetet slet ut henne; det är jobb utan helger eller semester. Till slut blev även maken sjuk. Gunilla skötte honom i tre år men det hjälpte inte. Då lärde hon sig köra traktor och sköta åkrarna själv.
Elin var ung, kanske tio år yngre än Johan, tänker Gunilla. Tunn, blyg, påminner henne om sig själv som ung. Hon kom till Johan med bara en liten väska, där fanns knappt några ägodelar. Men sonen har valt. Bäst att låta dem vara. Dessutom är Elin föräldralös, kanske är det lika bra.
Alla tjejer i byn var avundsjuka på Elin. Hon fångade byns snyggaste och rikaste kille. Efter att Johan gift sig slutade de andra att snegla på honom. Han for hem till sin fru och sina barn efter jobbet varje dag. Elin födde två söner och en dotter.
När yngsta dottern var fem och äldste sonen tio, bestämde sig Johan för att, tillsammans med en vän, söka lyckan och jobbet i Stockholm.
Räcker inte pengarna? Vi har ju allt vi behöver, försökte mamman avråda, mat på bordet, era två löner, min pension. Vem skulle ta hand om gården då? Jag orkar inte lika mycket längre.
Jag har fått nog av lantlivet, mamma! Jag får jobb i stan och så flyttar jag dit med hela familjen. Barnen behöver bättre skolor. Och det är dags att sälja huset. Du får följa med oss.
Johan. Skolan här är alldeles utmärkt, försökte Elin hindra honom.
Du är ju egentligen en stadsbo. Vi drar till Stockholm.
Stadsbo Det var ju barnhemmet i stan, det är bara därför. Jag minns knappt min barndom. Och din mamma då? Hon behöver väl oss nu. Hur ska vi klara oss i Stockholm med tre barn? Elin torkar snabbt bort en tår.
Slutdiskuterat! Du måste tänka på utseendet också, du ser så sliten ut lika jämnt.
Elin och Gunilla har trivts ihop. Gunilla har, minns egna unga år, haft mycket medkänsla för henne. När barnbarnen kom blev Gunilla bara mer beskyddande. Man skulle kunna tro att Elin var hennes dotter. Elin har känt sig som hemma, kallade tidigt sin svärmor för mamma.
Elin brast i gråt.
Åk om du vill! Vi klarar oss, sa mamman.
Johan for. Han skrev brev ibland mobiltelefoner finns ännu inte. Efter ett halvår var han hemma igen, lämnade presenter, en liten bunt tusenlappar, och så for han tillbaka. Hans vän vände dock hem för gott. Vännens fru berättade en dag för Gunilla att Johan nu bodde hos en rik kvinna i Stockholm han hade slutat jobba. Gunilla sa inget till Elin, det kanske bara var rykten. Men snacket började gå i bygden. En dag kom Elin in, blek, och började packa sina saker.
Vart ska du?
Elin gav tyst över ett brev, mer som en lapp:
Elin. Förlåt, men jag har träffat en annan. Huset får jag efter mamma. Slösa inte din tid här, åk. Du kan ordna ditt med barnen. Här är pengar så du klarar första tiden. Sen får du stå på egna ben. Johan.
Han åkte. Då får han väl stanna där. Jag släpper ingen vart. Barnen drar vi inte runt någonstans. Jag klarar mig inte utan er. Han ska inte få kasta ut er. Aldrig, säger Gunilla bestämt.
Så småningom dök Johan upp med sin nya fru i en sprillans ny Volvo. Han hade inte trott barnen skulle vara kvar på gården. Han visste inte det, för mamman ansåg inte det vara hans ensak. Dottern, nu 12, slängde sig gråtande om halsen på honom. Storebror kom. Johan ville krama honom, men pojken tog systern och gick utan ett ord. Lillebror följde efter.
Förrädare till pappa. Kom, vi ska jobba, muttrar äldste sonen.
Johan ser på när pojken sätter sig i traktorn för att köra upp potatisåkern bakom huset. De andra två är i full gång och matar kaninerna. Djurbeståndet har växt, till och med kaniner har kommit till, det har aldrig funnits förr. Barnen har blivit stora och han har inte varit där.
Och deras mamma? Stack hon också och lämnade dem hos dig? frågar Johan sin mamma.
Döm inte andra efter dig själv. Hon heter Elin. Kommer hem om en stund från jobbet. Men varför denna visit, och i sällskap?
Vi har något att tala med dig om.
Säg det och gå, innan Elin är tillbaka.
Vi kom för att hämta dig.
Jag trodde det var barnen ni ville ha.
Barn har en mamma. Du har det bättre hos oss. Sälj gården, köp en lägenhet här i Stockholm. Vi hjälper dig, du får pengar över.
Och barnen? Tyst nu?
Låt Elin ta barnen till stan, ni kan hyra en lägenhet. Barnen får fler möjligheter där.
Möjligheter har vi, men ingen lust. Då hade vi flyttat för länge sen.
Vi har sagt vårt. Vi har redan en köpare på gång. Men du får bestämma dig snart.
Det finns inget att fundera på. Jag är ingen gäst här.
Vad menar du, mamma?
I samma stund kommer Elin hem.
Ser man på, vilka gäster.
Elin, som Johan inte sett på åratal, har blommat upp. Vacker, välklädd, moderiktig frisyr, Gunillas gamla örhängen i öronen. Det finns inget kvar av “gamla Elin”. En vacker, självsäker kvinna, vida vackrare än Johans nya fru. Han tittar länge tills den nya frun ger honom en armbåge.
Ska inte bordet dukas, Gunilla? Finfrämmande, säger Elin.
Gästerna är på väg ut. De har fått säga sitt. Tack, Johan, för du kom ihåg din mamma. Och du, fröken, hej då hoppas vi inte ses igen.
Här mamma, ta mitt nummer, ring om du behöver, säger Johan och slänger en lapp på köksbordet innan han går.
Johan kom senare bara tillbaka för att ta farväl av sin mor. Elin ringde då, han var ändå hennes son. Barnen, nu vuxna, är artiga men avståndstagande. Den äldste har egna barn. Dottern vill inte ens prata med honom.
Elin. Barnen är vuxna nu. Huset är mitt. Jag har rätt att bo kvar. Jag är skild, jag flyttar hem. Du kan stanna om du vill, eller gå.
Elin tar tyst fram pappren från byrån. Gunilla hade skrivit över huset på henne det året Johan skrev sitt brev. Johan lämnar huset utan ett ord. Elin följer honom inte med blicken. Hon har sina egna barn, och nu också barnbarn.
