Katten betraktade henne tyst. Med ett djupt andetag och allt sitt mod sträckte sig Annika efter honom, hoppandes att skinnjackans ärmar skulle skydda henne mot klorna från den pälsklädda fripassageraren… Arbetsdagen var slut, och Annika gick bakåt i bussen, noggrant spanande under varje säte. Bussen var som ett hem för henne, och hemma höll Annika alltid skinande rent – kanske för att det inte fanns någon som kunde stöka ner? – Anna, du borde skaffa dig en karl, – brukade tanterna på trafikledning säga. – Du fyller snart trettio, och fortfarande ensam. Och jobbet du har är egentligen inte för kvinnor, det är inte alla män som skulle orka stå ut med passagerarna, ibland är de riktigt besvärliga! – Jag får bara trevliga passagerare, – svarade Annika. – Och jag tycker om mitt jobb. Och en man – det är ju inte som en katt eller hund man bara skaffar! Tanterna utbytte blickar. De visste ju, att med en man får man betydligt mer besvär än med ett fyrbent sällskap. – Då får du väl skaffa en katt! – föreslog de. – Så är du inte ensam! Annika suckade: – En katt blir det inte riktigt, – brukade hon säga till de godhjärtade tanterna och gick sedan hem, satte på musik, lagade sig middag, läste lite och gick till sängs… Dagarna var lika varandra som tvillingar. Helgerna tyckte hon inte om, de gav henne för mycket ledig tid. Då brukade hon åka buss – för omväxlings skull som passagerare, skjutsad mot ett lyckligt, vackert liv… Dagen var en helt vanlig dag. Efter avslutad tur gick Annika genom bussen för att städa och inspektera. När hon kikade under bakersta sätet, hoppade hon först till. Två lysande ögon stirrade tillbaka! – Oj, vem är du då? Misse-misse-misse! Hur hamnade du där under? – Annika hukade sig ner. – Stackarn, har du kommit bort? Katten stirrade tyst tillbaka. Med ett djupt andetag och allt sitt mod sträckte sig Annika efter honom, hoppandes att skinnjackans ärmar skulle skydda henne mot klorna från den pälsklädda fripassageraren. Katten lät sig lyftas fram, och Annika kunde riktigt se på honom. Han var magnifik. Hon kunde inte mycket om kattraser, men den karaktäristiska nosen och den översvallande pälsen talade om att detta var en perser. Ett halsband med en medaljong hängde runt halsen. – Merlin, – läste Annika, vände katten åt olika håll. – Vad då, som trollkarlen Merlin själv? Katten gäspade, kanske nöjd med att bli jämförd med en så pass magisk person. – Och vad gör vi nu, Ers magiska höghet? – Annika bestämde sig för att en katt med ett så existentiellt namn behövde bemötas med respekt. – Var ska vi leta efter din matte eller husse? Katten tittade på henne och gäspade igen. Som att säga: Hur skulle jag kunna veta? Förresten vore det gott med något att äta, och jag är trött också! Fanns bara ett val för Annika. Eller visst, två, men vem kan lämna en fripassagerare ute på gatan? – Så är det, – sade hon bestämt. – Du får sova hos mig i natt, i morgon skriver jag ut efterlysningar med bild på dig. Någon måste sakna dig! Katten protesterade inte. Men när Annika tog sikte på utgången, började han krångla sig loss ur hennes grepp. Han hoppade ner och återvände snabbt under sätet – kom sedan tillbaka med något i munnen. – Vad har du hittat nu? – undrade Annika nyfiket. Katten släppte ner ett lottokvitto i hennes öppna hand. – Men titta på det! – Annika såg överraskat på fyndet. – Din människa har alltså både tappat dig och en lott? Katten mötte hennes blick och gäspade igen. Som ville han hem, genast. Annika gick och köpte extra god mat åt Merlin, som själv valde ut sin favorit bland påsarna i butiken. Hemma fick Merlin utforska lägenheten medan Annika förberedde middag och lät två av sina tallrikar agera matskålar åt katten. Efter maten fotograferade Annika Merlin och skrev ut efterlysningar. Inget ord om namnet eller lotten. Placera ut affischen i bussen – det får bli i morgon, tänkte hon, men insåg plötsligt att hon hade jobb och ingenstans att göra av katten över dagen… Kanske kunde Kirill, hennes granne, hjälpa till? Hemmakontoret var hans och datorn viktigare än chefen, han brukade bara dyka upp när maten tagit slut. Han kunde säkert förbarma sig över en katt. Med mod i blicken gick Annika över till hans dörr. Kirill öppnade, yrvaken och klädd i tofflor och bekväma hemmabyxor, och tog snällt emot extranyckeln utan protest. Annika blev nästan besviken över hans likgiltighet, men återvände hem och ropade på katten. Merlin ville genast ut på balkongen. Annika öppnade dörren, fylld av tillförsikt att en så klok katt inte skulle hoppa ut från åttonde våningen. Tillsammans såg de ut över stjärnhimlen. En stjärna for tvärs över natten som en tår. Katten buffade hennes hand: “Önska dig något!” Och det gjorde hon. Hon somnade snabbt – kanske för att Merlin spann sin vaggvisa bredvid sängen. Nästa dag gav hon instruktioner till Kirill och gick till jobbet, körde genom Göteborg med lapp i bussen – men inget hörde av sig. Skamset var hon ändå lättad. Hem ville hon fort, där väntade doften av riktigt gott kaffe – Kirills förstås, inte hennes vanliga. Kirill hade passat på att experimentera med både kaffe och berättande: han hade skrivit en saga om en magisk katt åt Annika. Och över riktigt kaffe och varm saga lyssnade den kloka katten på deras samtal, som om de båda var ungar att ta hand om… Annika gillade sagan. Men när hon blivit ensam och det ringde på dörren, hoppade hjärtat över – någon kom för katten. Det var en äldre herre i lång svart rock. Han log: – Oroa dig inte, lilla vän. Jag kommer för att hämta min katt, Merlin. Ja, där är han. Katten flög till honom och tvivel fanns inte. – Kom in, – sade Annika med dämpad röst, ledsen att behöva lämna ifrån sig Merlin. Hon ville gråta, så tomt blev det. – Har du hittat något mer, förresten? – frågade mannen. Hon räckte över lottokvittot – men han puttade tillbaka det. – Nej, den behåller du. Merlin har ingen invändning, – log mannen. – Men tänk om den är vinstgivande? – Annikas röst darrade. – Ska du verkligen neka dig chansen att bli lyckligare? – sade den gamle med värme. Det var ju precis det hon önskat sig under stjärnfallet… – Släpp in lite lycka i livet, unga dam. Vi ses nog igen. När du kommer tillbaka… ‘Tillbaka från vad?’ hann hon tänka, men då hade mannen redan gått. Annika somnade och drömde Kirills saga om trollkarlen som blivit förvandlad till katt, dömd att vandra på jorden tills hans magi hjälpt andra till lycka… Nästa morgon kände hon att solen sken starkare, passagerarna log, bussen rullade lättare genom staden. Och – det var vinst på lottokvittot! En weekend vid havet, chefens glada “Äntligen! Njut ordentligt, Anna!” och en känsla av förnyelse. Hennes hjärta var lätt som sommarvinden när hon senare återvände hem – med havet i själen och snäckor i fickan. Då mötte hon Kirill på trappan. – De var här igår, – sa han. – Bad mig hälsa…du ser annorlunda ut. Och väldigt vacker. – Tack, – log Annika. – Och vad skulle du hälsa? Kirill slog sig för pannan, försvann och återvände med en liten grå fluffig kattunge. Han hade det där bekanta perseruttrycket i ansiktet – lite högdraget. – Det är sonen till din busskatt… Ja, alltså, till Merlin. Han heter Arthur. Den gamle sade att de bara kunde anförtro dig – eller alltså oss – hans fostran… – Oss? – Annikas hjärta slog hårt. – Ja… oss, – sade Kirill till slut, lite generad. – Mjau! – bekräftade Arthur och sträckte sig efter Annika. Hennes hand mötte Kirills, och plötsligt fanns lite mer glädje, värme och vardagslycka i världen…

Katten stirrade tyst på henne. Efter att ha samlat modet drog Lovisa försiktigt ut en hand mot honom, i hopp om att skinnjackans ärmar skulle skydda henne mot den lurviga fripassagerarens klor

Arbetspasset var precis slut och Lovisa gick längst bak i bussen, noga med att kika under varje säte.

Bussen var som ett hem för henne, och hemma hos Lovisa var det alltid skinande rent. Kanske för att det ändå aldrig var någon där som skräpade ner?

Lovisa, nu är det väl ändå dags att du hittar dig en man, brukade tanterna på trafikledningen säga. Du är ju snart trettio, och fortfarande ensam. Och jobbet det är ju inte ens kvinnogöra! Karlarna klarar inte av att hålla ut med de där griniga passagerarna!

Jag får bara trevliga resenärer, brukade Lovisa svara leendes. Och jag tycker om mitt jobb. En man, han är väl ändå ingen katt eller hund man bara skaffar sådär!

Tanterna utbytte blickar. De visste mycket väl att det är mer jobb med en man än med ett lurvigt husdjur.

Då får du väl skaffa katt, rådde de henne. Så slipper du vara ensam!

Lovisa skrattade en aning sorgset:

Än vill det sig inte med någon katt, brukade hon svara de godhjärtade tanterna, för att sedan gå hem, sätta på lite musik, laga kvällsmat åt sig själv, läsa en bok och sen gå och lägga sig

Dagarna gick i varandras fotspår. Lediga dagar tyckte hon mindre om, då hade hon för mycket tid över. Då hände det ofta att hon satte sig på bussen som passagerare istället.

Hon tyckte om känslan av att få åka med, känna sig som någon annan bar henne mot ett bättre, lyckligare liv

Den här dagen var inget undantag. Efter sitt pass började hon som vanligt städa och inspektera bussen.

När hon kikade under det bakersta sätet hoppade hon nästan till. Två glänsande ögon stirrade tillbaka på henne!

Nämen, vem är du då? Kiss kiss! Hur hamnade du här? Lovisa satte sig på huk. Har du gått vilse, eller?

Katten svarade inte, bara fortsatte titta.

Efter en suck och lite extra mod stack Lovisa in handen efter honom, hoppandes att jackans ärmar skulle skydda från eventuella klor.

Katten lät sig dras fram och Lovisa kunde nu betrakta honom ordentligt.

Vilken praktpjäs!

Hon var knappast någon expert på raser, men den runda nosen och den långa pälsen pekade mot perser. I halsbandet dinglade ett silvermärke.

Merlin, läste Lovisa försiktigt, medan hon vände och vred på katten. Nähä du, är det den stora trollkarlen själv, eller?

Katten gäspade stort, som för att alla möjligheter låg öppna.

Och vad gör vi med dig, Ers Magiska Höghet? sa Lovisa, och bestämde sig direkt: en sådan katt hette man inte vad som helst till. Ska vi försöka hitta din ägare, eller vad säger du?

Merlin såg på henne och gäspade igen. Ungefär som: “Hur skulle jag kunna veta? Och för övrigt vore det gott med lite mat och en sovplats!”

Lovisa insåg att alternativet egentligen bara var ett. Inte kunde hon lämna den här lilla fripassageraren ute på gatan?

Sådär blir det, sa hon bestämt. I kväll får du sova över hos mig. Och imorgon skriver jag ut lappar med din bild. Någon letar nog efter dig!

Katten gav inga invändningar. Men när Lovisa gick mot utgången slingrade han sig genast ur hennes armar.

Vad var det nu då? Lovisa förstod ju inte riktigt kattspråk, men Merlin kilade snabbt tillbaka under sätet. Sedan återvände han med något i munnen.

Vad har du där? frågade Lovisa och böjde sig fram.

Katten släppte sin skatt rakt i hennes handflata en trisslott.

Jösses, utropade Lovisa. Så din ägare har tappat både dig och sin lott?

Katten såg på henne och gäspade igen, som för att säga att det brådskade hemåt.

Lovisa skyndade sig, funderandes på om hon ens borde skriva om trisslotten i efterlysningen. Vem vet, kanske någon försöker lura henne och bara hävdar att katten är deras för att få lotten?

Bäst att hålla tyst om den. Men lite godis till gästen borde hon ändå köpa med.

Vad är det du vill ha, då? frågade hon när de kom till matbutiken och hon stod och gapade framför kattmatshyllan.

Merlin kastade en blick över sortimentet och nosade på ett särskilt paket.

Är det den du vill ha? frågade Lovisa.

Merlin nöp fast påsen med tänderna och saken var klar.

Du är då en smart katt! berömde hon honom.

Katten spann lite och liksom nickade. Lovisa köpte även mat till sig själv och gick hem.

Gör dig hemmastadd! sa hon och satte ner Merlin på golvet.

Han satte genast igång med att inspektera hela lägenheten. Lovisa ställde sig i köket för att laga mat. Några särskilda kattmatskålar hade hon inte, så det fick bli två vanliga fat för mat och vatten.

När katten ätit sig mätt tog Lovisa en bild och skrev ut lappar att sätta upp. Hon nämnde varken namn eller trisslott.

Hon viftade med utskriften framför Merlin.

Visst blev du fin! I morgon sätter jag upp den i bussen. Då kanske din ägare dyker upp! Nämen oj

Hon stannade till för imorgon jobbade hon, och hon kunde ju inte ta med katten till jobbet.

Lämna honom ensam då? Stackars katten, han hade ju redan varit med om tillräckligt!

Då kom hon att tänka på sin granne Björn, han som bodde i dörren mittemot. Björn jobbade hemifrån med datorn och behövde inte lämna lägenheten om dagarna.

De brukade bara nicka åt varandra i trapphuset, han lång, lite slarvig med rufsigt hår och läsglasögon.

Lovisa tog mod till sig och knackade på. Björn öppnade, smått förvånad, osminkad och i bekväma mysbyxor.

Lovisa förklarade situationen och han nickade direkt och tog emot extranyckeln.

Hon blev nästan lite besviken att han inte visade större intresse för henne personligen, men suckade och gick hem igen.

Kiss kiss! Merlin, var är du?

Katten satt redan vid balkongdörren, och signalerade klart att han ville ut.

Lovisa tvekade, men öppnade balkongdörren. En så klok katt hoppar nog inte från åttonde våningen.

Merlin skuttade genast upp på räcket. Lovisa rusade dit för att hålla i honom.

Han såg på henne, nästan stolt, och vände sedan blicken mot himlen. Lovisa smekte sig över pälsen och tittade också upp och såg stjärnorna.

Tusentals glimmande punkter på den mörkblå kvällshimlen. Hon såg en stjärna lossna och falla nästan som en tår.

Merlin smekte hennes hand, som för att säga: Gör en önskning nu!

Det gjorde hon.

Lovisa somnade direkt när hon la huvudet på kudden helt utan bok eller film. Kanske för att en spinnande magisk katt låg bredvid och nynnade sin vaggvisa?

På morgonen, efter att ha gett Björn instruktioner om kattmat och låda, gick hon till jobbet.

Hela dagen körde hon bussen genom Stockholm med efterlysningen uppe, men ingen hörde av sig om den förlorade katten.

Lovisa skämdes lite, men kunde inte låta bli att vara glad. Hemvägen gick som på moln därhemma väntade ju två stycken nu.

I lägenheten doftade det nybryggt kaffe. Hon drack annars bara snabbkaffe, så skillnaden märktes direkt.

Jag bryggde lite eget kaffe, erkände Björn leende Förlåt, men ditt kaffe är faktiskt inte drickbart. Så jag tog med mitt eget. Vill du ha?

Gärna! Log Lovisa. Var är Merlin?

Katten dök genast upp i hallen, såg mycket nöjd ut och strök sig mot Lovisas ben.

Din Merlin mår fint, sa Björn och klappade katten. Vet du, jag har inte slappnat av så mycket på länge. Jag satte mig först vid datorn, men kunde inte få något vettigt gjort

Så mindes jag att jag brukade skriva sagor som liten. Och vips började fingrarna flyga över tangenterna jag har skrivit en saga om en magisk katt.

Får jag läsa? undrade Lovisa.

Äsch, det är bara lite knas, skämtade Björn, men det syntes att han gärna ville visa den.

Klart jag vill! Jag älskar sagor. Eller tja, mest fantasy, men det är ju nästan samma sak!

Och för första gången stannade han verkligen kvar.

Sedan drack de gott kaffe och läste sagan, och katten Merlin satt mittemot och såg på dem båda som om de vore nyfikna kattungar.

Lovisa tyckte verkligen om berättelsen. Och när Björn gick hem till sig själv blev hon lite vemodig. Men hon hade ju ändå Merlin kvar.

Då ringde det på dörren. Katten ryckte till och gick majestätiskt fram till dörren. Lovisa frågade:

Vem där?

Angående annonsen, svarade en röst, och Lovisa stelnade till.

Först tänkte hon låta bli att öppna, men samvetet tillät det inte. På tröskeln stod en lång äldre man i svart rock, med ett varmt leende.

Inte oroa dig, lilla vän, log han. Jag är faktiskt här för att hämta min katt. Och för att du inte ska missta dig, så heter han Merlin. Och där är han.

Katten sprang i ett nafs upp i famnen på mannen. Alla tvivel försvann.

Kom in, sa Lovisa med tunn röst.

Hon ville nästan gråta. Så kan man alltså fästa sig vid en katt på ett enda dygn! Den gamle mannen klev in, snusade i luften, log. Och det verkade nästan som han och katten förstod varandra.

Har du förresten hittat något mer? frågade han då.

Lovisas kinder blossade. Hon räckte fram trisslotten men han sköt undan hennes hand.

Den där är till dig, sa han och log vänligt.

Men det är ju er lott! protesterade Lovisa.

Men du hittade den, och Merlin har redan godkänt det, log mannen.

Men tänk om den är vinst på blev hon osäker.

Ska du verkligen tacka nej till chansen att bli en gnutta lyckligare? undrade mannen.

Lovisa såg ner. Det var ju faktiskt just det hon önskade när stjärnan föll.

Låt lyckan få en chans, kära du, log mannen. Och sörj inte! Vi ses nog igen. När du kommer tillbaka

“Tillbaka från vadå?” tänkte Lovisa, men hann inte fråga. Mannen stängde lugnt dörren efter sig.

Nyckeln gled själv in i låset, och Lovisa hann bara tänka att hon blev sömnig, innan hon nästan föll i säng Hon drömde om sagan Björn skrivit.

Om en trollkarl som bara tänkt på sig själv, och som därför förvandlades till en katt dömd att vandra där ute på jorden tills någon bröt förtrollningen

Nästa dag gick hon till jobbet igen, men idag kändes solen starkare, passagerarna gladare och bussen ännu lättare att köra.

Och ja, hon skrapade trisslotten och blev knappt förvånad: vinst! En resa till havet. Men det som förvånade henne mest var att chefen sa:

Ta nu ledigt, Lovisa! Du behöver det. Killarna får ta över, ingen fara!

Sedan blev det havet, och stjärnor, och känslan av total nystart.

Hem kom hon solbränd och lycklig, med snäckor i bagaget och havet hade flyttat in i henne.

När hon låste upp dörren stod Björn ute i hallen, lång och lite strulig som vanligt.

Det har varit folk här, berättade han. De bad mig lämna något han dröjde lite. Du ser annorlunda ut. Och väldigt vacker.

Tack, log Lovisa. Vad skulle du lämna?

Björn slog sig för pannan och försvann snabbt in. Han kom tillbaka med en liten, grå kattunge i famnen. Med en fasligt bekant min.

Alla perser ser kanske lite malliga ut.

Det här är sonen till din katt alltså Merlin. Han heter Artur.

Den gamle sa att de bara kunde anförtro hans uppfostran åt dig här snubblade Björn till. Eller, han sa faktiskt oss.

Hur menar du? Lovisa kände hjärtat slå snabbt.

Han sa att de ville anförtro honom åt oss båda, erkände Björn, lite blygare.

Mjau! jamade Artur och sträckte sig efter sin nya matte.

Lovisa stack fram handen, den mötte Björns och världen fylldes genast av lite mer värme, snällhet och helt vanlig, mänsklig lyckaLovisa skrattade, en varm och bubblande känsla exploderade i henne. Björn log lite snett, och Artur kröp upp i deras armar som om han alltid hört hemma där. Utanför fönstret sänkte sig solen, och en doft av salt hav låg ännu kvar i hennes hår.

Tror du på magi? viskade Björn, försiktigt.

Lovisa tog hans hand och lutade sig mot honom, medan den lilla kattungen spann så det kittlade upp mot hjärtat.

Jag tror på nystarter, svarade hon. Och på att lyckan ibland vågar tassa in, om man bara öppnar dörren.

Björn pressade hennes hand lite hårdare, och Artur la sig tillrätta i deras famn, som om han vaktade över en ny sorts saga. Och just där, mitt i ett högst oväntat familjeliv, visste Lovisa att hon aldrig varit mindre ensam.

Kanske hade tanterna på trafikledningen inte förstått allt, men de hade haft rätt om en sak ibland slutar kärlek faktiskt med en katt. Fast ibland om man har riktig tur börjar den också där.