De säger att du blir osynlig med åldern… Att du inte längre är viktig. Att du är i vägen. De säger det med sådan kyla att det gör ont – som om att sluta bli sedd är en del av kontraktet för att åldras. Som om du bara ska acceptera din plats i hörnet… bli ännu ett tyst föremål i rummet – stum, stilla, ur vägen. Men jag är inte född för hörnen. Jag tänker inte be om tillstånd för att existera. Jag kommer inte sänka rösten för att behaga. Jag kom inte till denna värld för att bli en skugga av mig själv, eller krympa för att andra ska känna sig bekväma. Nej, mina herrar. Vid denna ålder – när många väntar på att jag ska slockna… väljer jag att flamma upp. Jag ber inte om ursäkt för mina rynkor. Jag är stolt över dem. Var och en är en signatur från livet – att jag har älskat, skrattat, gråtit, överlevt. Jag vägrar att sluta vara kvinna bara för att jag inte längre passar in i filter, eller för att mina ben inte längre bär klackar. Jag förblir begär. Jag förblir kreativitet. Jag förblir frihet. Och om det retar upp någon … så mycket bättre. Jag skäms inte för mina grå hår. Jag skulle skämmas om jag inte hade levt nog för att förtjäna dem. Jag slocknar inte. Jag ger inte upp. Jag lämnar inte scenen. Jag drömmer fortfarande. Jag skrattar fortfarande högt. Jag dansar fortfarande – så gott jag kan. Jag ropar fortfarande till himlen om att jag har mer att säga. Jag är inget minne. Jag är närvaro. Jag är en långsam eld. Jag är en levande själ. En kvinna med ärr – som inte längre behöver känslomässiga kryckor. En kvinna som inte väntar på någon annans blick för att veta att hon är stark. Så kalla mig inte “stackars kvinna”. Ignorera mig inte för att jag är äldre. Kalla mig modig. Kalla mig styrka. Kalla mig vid mitt namn – med stadig röst och höjd skål. Kalla mig Maja. Och låt det bli känt: jag är fortfarande här… rakryggad, med en själ som brinner.