Alltså, du vet, jag fattade först inte alls vart maten som min fru lagade tog vägen varje dag! Men sen berättade svärmor hur det egentligen låg till.
I början blev jag faktiskt glad när svärmor skulle vara hos oss, för hon hjälpte till jättemycket. Vår son är ju sjuk ganska ofta, så vi bestämde oss för att hålla honom hemma från förskolan ett tag. Min fru bad sin mamma, Birgitta, att passa vårt barn under dagarna.
Birgitta gick med på det, men bara om hon fick komma hem till oss varje dag, så hon kunde åka hem till sitt eget efteråt för att vila upp sig i lugn och ro. Hon gillar att ha det tyst och skönt hemma.
Ibland på kvällarna behöver vi sticka iväg på nåt ärende, eller vill bara ta oss ut en sväng, och då frågar vi grannen om hjälp så att Birgitta kan gå hem och ta det lugnt vi vill ju inte slita ut henne heller.
Till en början funkade allt som det skulle. Vi skyndade oss hem efter jobbet och när vi kom var lillgrabben både mätt och ren. Men så småningom började Birgitta dra hemåt innan vi ens hann komma tillbaka.
Min fru, Elin, brukar alltid laga matlådor för en eller två dagar framåt. Vi ger även Birgitta ett kuvert med några tusenlappar i varje månad, som tack för att hon ställer upp och tar hand om vårt barn.
Men så la jag märke till att all mat som Elin hade kämpat med att laga bara försvann spårlöst. Birgitta äter knappt något själv, och sonen är inte heller någon storätare direkt Så till slut var jag tvungen att fråga svärmor vad det var frågan om. Hon svarade helt lugnt att svärfar, Göran, brukar komma förbi på eftermiddagarna. Hon skickar med honom mat, eftersom han inte orkar laga nåt själv när han kommer hem på kvällen. Så han äter alltså också hemma hos oss, varje dag.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Birgitta åker ändå hem på kvällen hur svårt kan det vara att fixa mat då? Jag hade ju velat att Göran kanske kom över på middag nån gång i veckan, men varje dag, det blir lite mycket.
Det är nästan så att vi inte ens har något över till middag för vår egen del. Elin säger ingenting, hon håller god min, men jag har räknat på det och det hade faktiskt blivit billigare för oss att bara ta in en barnflicka.
Jag tycker inte det känns okej hur svärföräldrarna håller på. Men Elin tycker jag ska ligga lågt. Alltså, ser de inte att vi också har räkningar, lån och allt annat att betala? Vi ger ändå Birgitta pengar för barnpassningen, och nu äter de också regelbundet på vår bekostnad. Alltså, har du varit med om nåt liknande? Jag vet inte vad jag ska göraSå till slut, efter många suckar och gamla matlådor som försvunnit som genom trolleri, bestämde jag mig för att bara stå ut. Elin var så tydlig: Det är bara en period. Och det gör ändå pappa glad att få lite mat. Kanske hade hon rätt. För när jag såg Göran komma förbi, trött men med riktigt mjuka ögon när han fick sin påse, slog det mig: vad spelar några portioner mat för roll i det stora hela? Ibland är det en liten sak man behövs för, även om man själv tycker den känns orättvis.
Och nästa gång Birgitta skulle gå hem tidigare sa jag bara, Behöver Göran middag i morgon med, så hör av er eller låt honom komma och äta med oss någon kväll. Det vore faktiskt rätt trevligt för oss med. Hon log, nästan oväntat tacksamt, och jag insåg att vissa kompromisser är värt mer än pengar eller räknande på kastrullock.
Så nu finns det alltid en extramatlåda i kylen, och ibland kommer hela gänget över på middagar där vi skrattar åt vardagens små draman. Det blev inte som jag tänkt det blev faktiskt bättre. För ibland blir hela släkten mättast när man delar på det man har, även om det bara handlar om en gryta falukorv och överblivna makaroner.
